Christian Ekström & Erik Bengtzboe:
Stagnation är Europas nya paradgren
Samhälle Åsikt
När svenskarna för 30 år sedan röstade ja till EU var förhoppningen att medlemskapet skulle göra Sverige mer europeiskt och dynamiskt. En del av löftena infriades, men med tiden har det blivit uppenbart att det europeiska projektet tappat formen, skriver Christian Ekström och Erik Bengtzboe.
Att svenskarna, förvisso inte med någon enorm majoritet, valde att rösta ja till EU för 30 år sedan var ett uttryck för det sug efter normalisering som uppstått som ett resultat av en lång tids ökenvandring i Sverige. I början av 90-talet hade många tröttnat på ett självtillräckligt och lite unket Sverige. Vi fick avregleringar och skattereformer, där skattesystemets värsta avarter försvann. Vi blickade utåt, och i vår ambition att göra Sverige mer utåtvänt än inåtvänt var ett medlemskap i den europeiska unionen ett naturligt steg för att katalysera resan till ett modernare land.
Men 30 år senare är frågetecknen många för oss som ville göra Sverige mer som resten av Europa. Tillväxten halkar efter och vi ser mer av regleringar än av innovation.
Insikten om att något behöver göras finns även hos EU-kommissionen. Förra hösten fick Italiens tidigare premiärminister, tillika tidigare chef för Europeiska Centralbanken, Mario Draghi i uppdrag att ta fram en rapport om hur EU kan stärka sin konkurrenskraft. Ett mycket angeläget ämne. Tillväxten i Europa är svag och unionen har stora strukturella problem. EU:s andel av den globala ekonomin har minskat från knappt 27 procent 1980 till knappt 17 procent 2022. Förvisso är en del av förklaringen att Kina under samma period gått från 2,6 till 18 procent, men samtidigt har USA inte bara behållit sin tätposition, utan stärkt den, från en andel på drygt 22 procent till drygt 25 procent. Europa behöver verkligen komma i form.
Under årtionden har såväl enskilda regeringar som EU i sin helhet fokuserat på allt annat än tillväxtfrämjande reformer. Skattedebatten har exempelvis i stor utsträckning kretsat kring jämlikhetsaspekter och sociala frågor i stället för att fokusera på hur vi stärker konkurrenskraften. GDPR har satts före innovation. Reglering av AI har ansetts viktigare än att få växande AI-bolag. Kommissionens famösa försök att införa nya bolagsstyrningsregler, med orimlig detaljreglering av privata företag, har prioriterats medan resten av världen springer ifrån oss.
GDPR har satts före innovation. Reglering av AI har ansetts viktigare än att få växande AI-bolag.
Draghi konstaterar klokt att detta inte kan fortgå om Europa ska hänga med in i framtiden. Många och krångliga regelverk håller europeisk konkurrenskraft tillbaka, något som måste ändras om tillväxt och innovation ska spira. Det finns dessutom fler problem. EU:s inre marknad är inte tillräckligt välutvecklad för att konkurrera med USA. Det gäller inte minst tjänstemarknaden. I realiteten är det 27 olika marknader och regelverk som möter bolagen i EU, med ett ytterligare europeiskt regleringsraster ovanpå. Dessutom ligger flera viktiga marknader, framför allt Storbritannien, utanför den inre marknaden. Så är det inte i USA. Det är heller inte bara en fråga om brist på enhetliga, gemensamma regleringar, utan framför allt en fråga om dåliga regleringar. På sistone har svensk konkurrenskraft försämrats genom olika EU-direktiv, exempelvis avseende skogsbruk och arbetstidsregleringar. Det räcker inte med att ha gemensamma regler, det måste också vara bra regler.
***
Draghis nulägesbeskrivning är bra, men det gäller inte alla förslag. En tveksam nyckelkomponent i Draghis rapport är exempelvis att EU ska spendera mer än 9 000 miljarder kronor per år för att satsa på innovation och konkurrenskraft. Det är beprövade metoder för misslyckande. Sverige har en lång, och föga smickrande historik, av statliga industristöd. Sverige spenderar minst 50 miljarder per år i olika typer av företagsstöd, oftast i syfte att främja just innovation och entreprenörskap. Denna summa har kompletterats med otaliga bidrag från just EU och de senaste åren förstärkts med olika typer av kreditgarantier, i regel riktade till företag inom ”den gröna omställningen”. Den senare typen av stöd är avsedda att innebära ett lågriskengagemang för skattebetalarna. Men utformningen av stöden visar sig nu innebära stora risker för skattebetalarna, medan privata investerare har chans till en god utdelning utan något större risktagande. Det är en perverterad form av inverterad socialism, där förslagna miljardärer får uppsidan av projekten medan skattebetalarna tar nedsidan.
Föga förvånande visar det sig också att det statliga stödet till näringslivet inte alls får avsedd effekt. På samma sätt som varvsstödet och planerna på Stålverk 80 inte bara resulterade i en miljardnota för svenska folket, utan också fördröjde och hindrade nödvändig strukturomvandling – till en kostnad som troligen är större än kostnaden för själva ”investeringen” – är dagens bidrag till företag ett misslyckande. I våra rapporter Den industripolitiska återvändsgränden 1 respektive 2 (2020 respektive 2022) visar forskarna Christian Sandström och Jan Jörnmark tydligt hur stöd till näringslivet varken leder till innovation eller tillväxt. Tvärtom snedvrids marknaden, resurser allokeras till fel företag och idéer och den typ av entreprenörskap som faktiskt frodas är det som går ut på att suga ut skattepengar ur olika typer av stöd. Följaktligen är den enda mätbara skillnaden mellan företag som får stöd jämfört med dem som inte får det högre lönesummor för företagsledningen.
Nyligen visade en rapport från EU:s revisorer att coronafonden inte gett önskad effekt.
Ingenting talar för att stöd på EU-nivå skulle fungera bättre än på nationell nivå. Tvärtom. Idén att ge EU starkare ekonomiska muskler genom så kallade egna medel prövades under pandemin då Next Generation EU, i dagligt tal kallad Coronafonden, startades. 750 miljarder euro skulle bidra till återhämtningen efter pandemin. Nyligen visade en rapport från EU:s revisorer att fonden, som lånats ihop för att få fart på ekonomin efter pandemin, inte gett önskad effekt. Precis som Skattebetalarna och andra varnade för ligger det närmare till hands att tro att de pengar som spenderats i stället fördröjt nödvändiga strukturreformer i länder i skriande behov av sådana.
Offentligt dirigerade satsningar är lockande för politiker och byråkrater som kan visa handlingskraft och samtidigt, i god public choice-anda, stärka sin egen makt. Men tillväxt uppstår inte i kommittémöten eller plenisalar. Politikens och förvaltningens uppgift är att säkerställa långsiktiga och trygga spelregler och bidra till en miljö där företag och idéer kan prövas på en fungerande marknad. Om det europeiska alternativet till amerikanska innovatörer och entreprenörer som investerar sina egna pengar är byråkrater som investerar våra skattepengar är vi dömda att fortsätta halka efter.
Nu finns det en möjlighet att starta en diskussion om hur europeisk konkurrenskraft kan stärkas på riktigt och därmed vad Europa ska vara om 30 år. Låt oss inte göra om misstaget att missa den och låta andra diktera agendan. Det finns ett stort behov av sänkta skatter, mindre regleringar och ett högre reformtempo i Europa. Risken med de planer som nu lanseras är att Europa fortsätter att stagnera. Det är inte genom nya EU-skatter, gemensam skuldsättning och byråkratiska fantasier som man bygger en starkare kontinent. Sveriges regering måste sätta ner foten och visa den väg som leder bort från kommandoekonomi till välstånd, innovationer och entreprenörskap. Än går det att återuppväcka idealen och framtidsförhoppningen – som vi hade för 30 år sedan – om ett Europa präglat av innovationer, frihandel, forskning och entreprenörskap.
Omslagsbilden föreställer tidigare chefen för ECB Mario Draghi vid ett EU-toppmöte i Ungern nyligen. Foto: Petr David Josek/AP