Albin Zettervall:
Staten tog tillbaka kontrollen – då blev arbetsmiljön sämre
Samhälle Krönika
När Sjöfartsverket tog över driften av isbrytarna från ett privat företag var myndigheten självsäker – besättningen skulle få det bättre och Sveriges säkerhet förbättras. Resultatet är en sämre arbetsmiljö och att myndigheten slutat förhandla med facket, skriver Albin Zettervall, arbetsmarknadsansvarig på Timbro.
Isbrytarna Frej, Ymer och Atle ligger i Luleå hamn när de inte arbetar. Deras arbete är viktigt för både Norrlands och Sveriges ekonomi. När Bottenviken fryser måste farlederna hållas öppna för att möjliggöra transporter av tio miljoner ton varor – främst skogsprodukter, malm och stål. Det är centralt att transporterna fungerar, men bland personalen på isbrytarna är missnöjet stort.
Sjöfartsverket tog över driften från Viking Supply Ships den 1 juli 2024. Motiveringen till verksamhetsövergången var att de ökade kraven på uppföljning, kontroll och säkerhetshantering krävde det. Enligt Sjöfartsverket själva skulle det leda till ökad flexibilitet och effektivitet för hela Sjöfartsverket, att besättningen skulle få större möjligheter att utvecklas och de kunde möta de högre kraven på totalförsvar och driftsäkerhet. Det låter utmärkt, med en så trygg och stabil arbetsgivare som det statliga Sjöfartsverket.
Tvärtemot vad som sades innan är besvikelsen i dag stor. Tidningen Arbetet skrev i slutet av februari en artikel som beskriver problemen. Vittnesmålen från Seko är att de inte blir lyssnade till, att arbetsgivaren tolkar även tydliga saker i avtalet fel, och att Sjöfartsverket vill sänka avtalsvärdet. För närvarande finns det bara ett lokalt avtal som inte är heltäckande, och i stället för ett avtal som anpassar villkoren till isbrytarna och 24/7-verksamhet är grundavtalet en tillfällig lösning. Enligt förhandlingschefen på Sjöfartsverket är parterna så långt ifrån varandra att det inte finns en mening med att börja förhandla.
***
I Sverige har myten att staten är bättre än företag på att bedriva verksamhet slagit rot, och olika former av “privatiseringar” ses på med stor skepticism. Seko själva driver frågan att ta tillbaka kontrollen över svensk kollektivtrafik, bland annat utifrån förhoppningar om bättre arbetsvillkor. Bakgrunden till detta är att Socialdemokraterna under flera valrörelser drivit frågan om att återsocialisera stora delar av välfärden, och utnyttjar gärna varje missöde eller fel som sker i privatiserad äldrevård eller i friskolorna.
En grundläggande skillnad är till exempel att en skandal i ett välfärdsföretag tas som ett bevis för systemfel. När liknande fel sker inom det offentliga skylls det på det politiska eller enskilda ledarskapet, men inte systemet. Föreställ er att staten gjorde sig av med driften av isbrytarna, och att de nya privata ägarna inte kommer överens om ett lokalt avtal och att facket är så pass missnöjda att de är oroliga att personalen kommer söka sig bort. Magdalena Andersson skulle då ha nämnt det i varje partiledardebatt fram till valet och DN:s journalister hade skrivit 23 artiklar och ett par böcker i frågan. Nu blir det några enstaka artiklar i Arbetet och lokaltidningen.
Undersköterskor och sjuksköterskor tjänar mer inom privat vård, har bättre schemaläggning, bättre karriärvägar och möjligheter att påverka sin arbetssituation.
Bilden av att arbetstagare för privata välfärdsföretag har det sämre har tyvärr också satt sig. I verkligheten är det sjuksköterskor som jobbar för regionerna och lärare i kommunerna som inte blir lyssnade till – precis som anställda på isbrytarna. De enskilda väljer hellre att jobba för privata verksamheter.
Undersköterskor och sjuksköterskor tjänar mer inom privat vård, har bättre schemaläggning, bättre karriärvägar och möjligheter att påverka sin arbetssituation. De är generellt sett nöjdare. Liknande resultat får man även i friskolor. När Almega undersökt lärarnas omdömen om sin arbetsplats får friskolorna bättre resultat på samtliga punkter som undersöktes – trots lägre lärartäthet.
I teorin kan man tycka att det borde vara tvärtom. Behovet av vinst kan antas leda till stress och högre krav på de anställda. Men genom mångfalden av arbetsgivare måste de konkurrera med varandra om arbetstagare. Privata företag har i allmänhet inte råd att vara dåliga arbetsgivare. De stora kolosserna som regioner, kommuner och statliga myndigheter kan däremot klara sig trots dålig arbetsmiljö och dålig förankring av beslut. Både ur ett arbetstagar- och skattebetalarperspektiv är det därför viktigt att vara skeptisk till slagord som “återta kontrollen”, oavsett om det motiveras av säkerhet eller kvalitet.
Det är möjligt att säkerhetskraven på isbrytarna är för höga för att tillåta privata aktörer. Samtidigt är det värt att komma ihåg att exempelvis skyddsvakterna i riksdagen och Rosenbad anställda av ett privat bolag, något som förstås också kräver väldigt höga säkerhetskrav. Det vore ett stort misstag att socialisera verksamheter av slentrianskäl som “säkerhet”. Den illsinta kan påpeka att det tidigare skett stölder av vapen på regeringskansliet, och använda det som argument för att ta “tillbaka kontrollen”. Säkerhetsskandaler uppkommer dock även i många olika myndigheter. Inte minst hos Lantmäteriet där försvarshemligheter läckt under flera år, trots ledningens kännedom om problemet. Det är därför feltänkt att tro att myndigheter garanterar bättre säkerhet.
Arbetstagarna på isbrytarna har fått det sämre efter att staten tog över driften. Förhoppningsvis blir det snart bättre ordning så verksamheten, och därmed de viktiga transporterna, inte påverkas. Det vi lärt oss är i alla fall att det offentliga ofta är ett sämre alternativ än det privata näringslivet – inte minst för arbetstagarna.