Samhälle Åsikt
Storstadshögern måste förstå vad den faktiskt slåss om
Högerpartier kan vinna storstadsval på missnöje med trafikpolitiken. Men långsiktig relevans kräver egna idéer om hur staden kan förbättras. Storstadsväljare belönar politiker som förstår dem, skriver Dennis Wedin.
När jag besökte Paris för att följa borgmästarvalet var det inte stora tal eller större ideologiska skiljelinjer som märktes av. Det var snarare hur nästan varje politiskt budskap landade i något konkret: en gata, en park, en cykelbana, en känsla av hur staden faktiskt fungerar – eller inte fungerar. Det är en tydlig signal för den politiska högern i storstäder.
Segern för Emmanuel Grégoire innebar att vänstern befäste sin dominans i Paris, trots att högern mobiliserade kring Rachida Dati. Men det var inte ett val som avgjordes av ideologiska slagord. Snarare blev det en påminnelse om vad som krävs för att vinna i en modern storstad: konkreta lösningar på verkliga problem gör lokalpolitiken trovärdig och mobiliserar väljare.
Den som var relevant i vardagens praktiska frågor – gaturum, transporter, grönska, framkomlighet, trygghet – hade ett övertag. Den som fastnade i symbolpolitik eller bar med sig personliga belastningar riskerade att förlora redan innan väljaren började väga sakfrågor. Högerkandidaten Rachida Dati var fast i juridiska utredningar som tyngde ner kampanjen.
Att Anne Hidalgo efterträds av ytterligare en socialist säger något mer allmänt om europeisk storstadspolitik. Paris har i två decennier styrts av en vänster som lyckats göra stadsutvecklingen till sin egen berättelse. Men det mest intressanta är att detta inte nödvändigtvis har varit ett uttryck för att väljarna älskar vänsterns projekt nationellt. Tvärtom visar både Paris och den franska vänsterns katastrofala resultat i presidentvalet 2022, där Hidalgo hamnade på 1,75 procent, att lokal framgång inte automatiskt översätts till nationell trovärdighet. Det som fungerar i stadshuset behöver inte fungera i landet. Och det som fungerar i en urban miljö gör det ofta bara om det upplevs som konkret, hanterbart och funktionsinriktat.
Det som fungerar i en urban miljö gör det ofta bara om det upplevs som konkret, hanterbart och funktionsinriktat.
Boris Johnsons kampanj i London är fortfarande relevant som framgångsrikt storstadsexempel. Han vann inte genom att försöka göra sig till en klassisk högerpolitiker. Han vann genom att förstå att stadens väljare inte primärt vill ha ideologisk renlärighet, utan genom att som kandidat vara närvarande, lösningsorienterad och tillräckligt urban för att ta stadens komplexitet på allvar.
Det här är avgörande, eftersom storstadens logik i dag håller på att förändras även ekonomiskt. Under lång tid kunde Stockholm luta sig mot en nästan automatisk tillväxt. Inflyttningen var stark, arbetsmarknaden drog till sig människor och företag, och regionen utvecklades nästan av egen kraft. Det skapade en politisk bekvämlighet. Bostadsbrist, infrastrukturbrister och svagt näringslivsklimat blev problem som man kunde leva med längre än man borde.
Men den epoken är över. Tillväxten kan inte längre tas för given. Konkurrensen mellan städer har hårdnat, investeringar är mer rörliga och kompetens söker sig dit helheten fungerar. Det innebär att politiska beslut om bostäder, kontor, transporter och regelverk inte längre är perifera – de är avgörande.
Och här uppstår ett dilemma: tillväxten måste lokalt prioriteras i politiska beslut, men storstadsväljarna tar den mer för givet.
Det är här högern gång på gång misslyckas. Sambandet mellan tillväxt och vardag är starkt – men det görs inte begripligt. Bostadsbrist på rätt typ av hem, pendlingen, tryggheten och företagsklimatet hänger ihop, men presenteras sällan som en helhet.
Den stora uppgiften för högern i urbana miljöer är därför att översätta ekonomiskt ansvar till konkret stadsfunktion. Vad blir exempelvis konsekvenserna när såväl barnfamiljer som småföretagare och Ericsson lämnar Stockholm?
Samtidigt visar Paris att den gröna omställningen inte längre är den enkla konfliktfråga som många på högerkanten en gång trodde. Anne Hidalgo har gjort Paris till en symbol för den gröna storstaden: fler cykelbanor, mindre biltrafik, mer plats för människor. Mycket av detta är i dag accepterat.
Parallellt med detta ser vi något annat i Europa: en tydlig motrörelse. I Berlin har ett borgerligt maktskifte delvis burits av en kritik mot trafikpolitiken, där nya styret bromsar cykelsatsningar och öppnar upp för mer biltrafik med argument om att staden är en metropol, inte en idealiserad småstad. I Barcelona och Sevilla har nya majoriteter snabbt rivit upp delar av tidigare trafikbegränsningar. Liknande signaler finns från flera europeiska städer där omställningen upplevts som för snabb, för ensidig eller för ideologiskt driven.
Det är lätt att tolka detta som att den gröna stadspolitiken har nått sin gräns. Men Paris antyder något mer komplext.
Det är lätt att tolka detta som att den gröna stadspolitiken har nått sin gräns. Men Paris antyder något mer komplext.
Skillnaden är att Hidalgos projekt inte enbart har handlat om trafikregleringar. Det har varit en bredare omformning av stadsmiljön: fler träd, fler vistelseytor, mer liv mellan husen. Mindre fokus på vad som tas bort – och mer på vad som skapas.
Det är en avgörande skillnad. I de städer där backlashen nu syns tydligast har politiken ofta uppfattats som att den begränsar utan att tillföra. I Paris har förändringen i högre grad kunnat tolkas som en förbättring av stadens livskvalitet, även av väljare som inte delar vänsterns ideologi.
Detta förklarar varför trafikfrågan kunde bli avgörande i Berlin – men inte i Paris. För högern innebär detta ett strategiskt vägval.
Att vinna på missnöje med dåligt genomförd politik är möjligt. Men att bygga långsiktig relevans kräver något mer: en egen urban idé. En politik som inte bara kritiserar omställningen, utan förbättrar den. Som inte bara öppnar gator för bilar igen, utan förklarar hur hela staden ska fungera bättre. Det är här högern fortfarande famlar. För det räcker inte att vara emot det som uppfattas som “ideologisk” stadspolitik. Man måste också visa att man förstår varför den uppstod och vad den försöker lösa. Vad vi slåss för.
I Stockholm vill jag binda samman detta till en vision om en grönare innerstad, där Moderaterna utmanar oattraktiv stadsmiljö. På blandade gator ska såväl fotgängare, cyklister och bilar kunna ta sig fram. Det rödgröna styret i Stockholm har försvårat för både kollektivtrafik och biltrafik, vilket är direkt tillväxtfientligt.
Det går inte att ta storstadsväljarna för givet. Kolla bara på Köpenhamn, där Socialdemokraterna nyligen tappade makten, men till flera olika vänsterpartier. Det visar hur snabbt en urban politisk ordning kan förändras. Storstäder är inte ideologiskt låsta – men de kräver resultat och leverans. Den som inte levererar i vardagen byts ut.
Slutsatsen är att storstäder inte nödvändigtvis lutar åt vänster, utan att storstäder belönar politiker som förstår dem. Mer intresserad av stadens konkreta usp, seriös i sitt förhållande till stadsutveckling och lyckas göra komplexa frågor till förståeliga konflikter.
Den politiska högern måste bli mer urban, inte mindre höger. Paris visar i detta vad som krävs, men också vad som saknas. Det är i detta den verkliga politiska striden i Europas storstäder kommer att avgöras.