Ekonomi Åsikt
Svantesson bör prioritera kostnaderna för att anställa unga
Politiken underskattar de positiva effekterna av sänkta arbetsgivaravgifter för unga. Det är hög tid att regeringen tar del av den senaste forskningen på området och prioriterar en sänkning redan i höstbudgeten. Det skriver Sven-Olov Daunfeldt.
Ett av 63 reformförslag i Svenskt Näringslivs tillväxtagenda är att arbetsgivaravgiften för unga bör sänkas. Men regeringen har hittills inte visat något intresse för att genomföra en sådan reform – tvärtom har de tidigare avskaffat den sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga som infördes under pandemin.
När finansmarknadsminister Niklas Wykman kommenterade Svenskt Näringslivs tillväxtagenda i Almedalen, så påpekade han att om det ska bli politisk verklighet av lägre arbetsgivaravgifter för unga ”så krävs det andra tongångar från forskningen”. Den forskning som finansmarknadsministern hänvisar till är en rapport från IFAU, där de utvärderade effekten på sysselsättningen när arbetsgivaravgifterna för unga sänktes med elva procentenheter för anställda i åldern 19–25 år.
Enligt utvärderingen skapade den sänkta arbetsgivaravgiften för unga mellan 6 000 och 10 000 jobb. Det statsfinansiella intäktsbortfallet uppgick dock till 1,2 miljoner kronor per skapat jobb och beskrevs som omfattande. Utvärderingen från IFAU användes flitigt av den dåvarande politiska oppositionen under valrörelsen för att påtala att sänkningen var kostsam och inte samhällsekonomiskt motiverad. Efter valet 2014 beslutade den nytillträdda rödgröna regeringen att avskaffa sänkningen av arbetsgivaravgifterna för unga. Inga större protester hördes då, eller senare, från något av de partier som i dag ingår i Tidösamarbetet.
Senare forskning har visat att IFAU underskattade antalet jobb som skapades.
Senare forskning har visat att IFAU underskattade antalet jobb som skapades när arbetsgivaravgiften för unga sänktes. Underskattningen beror dels på ett metodval, där IFAU valde att skatta effekten genom att jämföra sysselsättningsförändringen för den berörda åldersgruppen med motsvarande förändring för de som var marginellt äldre – men som inte omfattades av sänkningen. De unga som omfattades av sänkningen utgjorde därmed behandlingsgruppen, medan kontrollgruppen bestod av de individer som var marginellt äldre.
Metodvalet kan jämföras med ett medicinskt experiment där vi testar hur en medicin påverkar individers hälsoutfall. I experimentet får en slumpmässigt utvald behandlingsgrupp medicinen, medan individerna i kontrollgruppen får ett sockerpiller. Om vi kan observera statistiskt säkerställda positiva effekter på hälsan i behandlingsgruppen – i jämförelse med kontrollgruppen – så kan vi dra slutsatsen att medicinen leder till ett bättre hälsoutfall.
Detta metodologiska angreppssätt används flitigt inom nationalekonomin för att identifiera kausala effekter av olika politiska reformer. Ett problem är dock att samhällsekonomin inte är ett medicinskt labb, vilket gör det betydligt svårare att fånga en kausal effekt i detta fall. Ett antagande som måste vara uppfyllt för att metoden ska vara valid är att kontrollgruppen, i detta fall de marginellt äldre individerna, inte har påverkats av behandlingen. Problemet är att detta antagande inte håller i IFAU-studien.
IFAU utgår från att de äldre individerna, som inte omfattades av sänkning, inte heller har påverkats av reformen. Problemet är dock att det var arbetsgivarna – inte individerna – som fick en sänkning av arbetskraftskostnaderna när reformen genomfördes. Och det var arbetsgivarna som sedan bestämde hur de skulle använda sänkningen.
Även jobbmöjligheterna för äldre kan öka när arbetsgivaravgiften för unga sänks.
Grundläggande nationalekonomisk teori visar att det kan uppstå två olika effekter när arbetsgivarnas arbetskraftskostnader sänks, nämligen: (i) en substitutionseffekt; och (ii) en skaleffekt. Den första effekten implicerar att arbetsgivarna blir mer benägna att anställa unga personer som omfattas av sänkningen eftersom de blev relativt sett billigare. Skaleffekten innebär däremot att arbetsgivare blir mer benägna att anställa alla individer när deras arbetskraftskostnader minskar – såväl unga som äldre. Följden av den senare effekten är att jobbmöjligheterna för de äldre också kan öka när arbetsgivaravgiften för unga sänks, vilket innebär att de inte är en adekvat kontrollgrupp.
I en studie som jag och två medförfattare har publicerat i den vetenskapliga tidskriften Journal of Industry, Competition and Trade bekräftar vi att de äldre individerna också blev mer benägna att anställas när arbetsgivaravgiften för unga sänktes den 1 juli 2007. Detta innebär att det fanns en skaleffekt och att den tidigare utvärderingen från IFAU därmed underskattade sysselsättningseffekten av reformen. Beräkningar tyder att den sänkta arbetsgivaravgiften för unga ledde till 18 140 nyanställningar, till ett statsfinansiellt intäktsbortfall på 440 000 kronor per skapat arbetstillfälle.
Att sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga år 2007 hade en positiv effekt på sysselsättningen har bekräftats i ett flertal andra studier, varav två är publicerade i de mycket högt ansedda vetenskapliga tidskrifterna American Economic Review respektive Journal of Public Economics. Båda dessa studier utgår också från att det var arbetsgivaren – inte individen – som fick en behandling när arbetsgivaravgiften sänktes, samt att effekten beror på hur omfattande sänkningen var för arbetsgivaren.
Enligt den första studien ledde sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga till en ökning av sysselsättningen med 2,8–6,5 procent över åren 2003–2013. I likhet med vår studie är sysselsättningsökningen positivt relaterad till företagens kostnadsbesparingar, det vill säga nyanställningarna var som flest för de företag som fick de största kostnadsbesparingarna. Författarnas slutsats är att: ”targeted employer payroll tax cuts could be a useful tool to fight inefficiently high unemployment”. I den andra studien visar författarna dessutom att de positiva sysselsättningseffekterna av de sänkta arbetsgivaravgifterna har bestått och till och med ökat över tid.
Men sysselsättningseffekten av sänkta arbetsgivaravgifter för unga är i själva verket ännu större. Detta beror på att sänkta arbetsgivaravgifter för unga både ökar antalet nyanställningar (sysselsättningseffekten på den extensiva marginalen) och antalet arbetade timmar för befintlig personal (sysselsättningseffekten på den intensiva marginalen). Det senare är en viktig sysselsättningseffekt eftersom de som är undersysselsatta, det vill säga arbetstagare som ofrivilligt arbetar deltid, får möjligheten att arbeta fler timmar och därmed kan försörja sig på sin lön. I Sverige var 407 000 personer undersysselsatta under andra kvartalet 2025 och det har skett en snabb ökning av den gruppen under senare tid.
Det finns goda skäl att sysselsättningseffekten på den intensiva marginalen är minst lika stor som effekten på den extensiva marginalen. För att exemplifiera: antag att du driver en livsmedelsbutik och att många av dina anställda arbetar ofrivillig deltid, det vill säga att de vill arbeta fler timmar än vad du kan erbjuda. Antag nu att dina totala arbetskraftskostnader minskar eftersom arbetsgivaravgiften för alla dina unga anställda sänks. I detta läge är det naturligt att du först försöker få din befintliga personal att gå upp i arbetstid eftersom du har kostnader förknippade med att nyanställa, till exempel rekryteringskostnader och inlärningskostnader.
En ny studie från Handelns Forskningsinstitut (HFI), som har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Labour, visar att det ovanstående resonemanget håller. Genom att använda lönestatistik från detaljhandeln, besöksnäringen, samt ett antal andra arbetskraftsintensiva tjänstebranscher, så har de kunnat studera hur de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga påverkade både nyanställningar och antalet arbetade timmar för befintlig personal. Enligt resultaten anställde det genomsnittliga företaget 1,7 fler medarbetare på heltid, medan antalet arbetade timmar för befintlig personal ökade med 1,9 heltidstjänster. Sysselsättningseffekten på den intensiva marginalen (antalet arbetade timmar) var således större än effekten på den extensiva marginalen (antalet nyanställningar).
Vad blir då effekten på det totala antalet heltidstjänster om vi tar hänsyn till att sänkta arbetsgivaravgifter för unga ökar sysselsättningen för de som är undersysselsatta? För att få en uppskattning på detta kan vi först utgå från beräkningen att sänkningen av arbetsgivaravgifterna för unga år 2007 skapade 18 140 nya jobb. Sedan kan vi kombinera detta med resultatet att effekten på den intensiva marginalen är ungefär 1,12 gånger (1,9/1,7) större än effekten på den extensiva marginalen. Resultaten blir då att de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga 2007 skapade över 38 000 heltidstjänster (1,12*18 100 = 20 274; 18 140 + 20 274 = 38 414). Sysselsättningseffekten av de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga är därmed uppemot sex gånger större än beräkningarna från IFAU.
Det statsfinansiella intäktsbortfallet är också betydligt mindre.
Att sysselsättningseffekten av sänkta arbetsgivaravgifter är så mycket större innebär att det statsfinansiella intäktsbortfallet också är betydligt mindre. Enligt studien från HFI uppgår den till endast 230 000 kronor per skapat jobb. Detta är ett väsentligt mindre statsfinansiellt intäktsbortfall än för de flesta andra politiska reformer. Enligt en tidigare utvärdering från Tillväxtanalys uppgår exempelvis det statsfinansiella intäktsbortfallet av ROT-avdraget under perioden 2010–2015 till mellan 5,8 och 8,4 miljoner kronor per skapat jobb.
Det är också viktigt att inse att i princip inga reformer (undantaget borttagandet av värnskatten) skulle genomföras om kravet var att de inte skapade något intäktsbortfall i statsbudgeten, innan dynamiska effekter har beaktats. Det statsfinansiella intäktsbortfallet när arbetsgivaravgiften för unga sänks måste ställas i relation till att det är troligt att dessa individer annars gått på a-kassa eller bidrag och därmed kostat samhället betydligt mer.
Argumentet att sänkta arbetsgivaravgifter bara höjer lönerna, och därmed tränger undan sysselsättningseffekter, kommer också på skam när vi tar hänsyn till effekten på antalet arbetade timmar för befintlig personal. Sänkta arbetsgivaravgifter leder visserligen till högre löneinkomster, men detta beror inte på att lönerna höjs – utan på att de anställda arbetar fler timmar.
Sammanfattningsvis finns det nu evidens för att sänkningar av arbetsgivaravgiften som riktas mot alla unga arbetstagare både leder till att antalet nyanställningar ökar och att antalet arbetstimmar ökar för befintlig personal. Den senare effekten har inte beaktats i tidigare utvärderingar, vilket innebär att sysselsättningseffekten av sänkta arbetsgivaravgifter konsekvent har underskattats.
Den ekonomiska tillväxten är positivt relaterad till antalet arbetade timmar i ekonomin. I ett läge med en obefintlig tillväxt och en ungdomsarbetslöshet på nästan 24 procent är det hög tid för de politiska beslutsfattarna att sluta vara faktaresistenta och beakta den senaste forskningen. Redan i höstbudgeten bör därför en sänkning av arbetsgivaravgifterna för unga vara en prioriterad reform för att få fart på tillväxten och göra Sverige rikare.