Svåra strider kvarstår för den nya CDU-ledaren

Armin Laschet föddes 1961 i Aachen (i förbundslandet Nordrhein-Westfalen) och har, precis som de andra kandidaterna till partiledarposten, Friedrich Merz och Norbert Röttgen, en juristexamen från universitet i Bonn. Mindre uppmärksammat är att han också har en karriär som frilansjournalist för public service-bolaget Bayerischen Fernsehen och flera olika tidningar bakom sig. 2012 blev han ledare för CDU i Nordrhein-Westfalen och lyckades, med mycket knapp marginal, vinna delstatsvalet 2017. Det var ett hårt slag mot socialdemokratiska SPD som i åratal styrt (och vanskött) den viktiga industridelstaten med nästan 18 miljoner invånare.

Laschet har alltid varit lojal med förbundskansler Angela Merkel. Hans löfte att vårda Merkels arv (ett fortsatt brett CDU i den politiska mitten) parat med hans valseger 2017 utgjorde de centrala elementen i hans kandidatur. Med Laschet visste CDU-delegaterna vad de fick (”Weiter so”) och han kunde bevisligen vinna val.

Eftersom hans politiska plattform bygger på försiktighetsdoktrinen finns det inget spännande i idéväg att analysera. Veckan före omröstningen lyfte Laschet problemet med klaner och inhemsk terrorism. Det är en fråga han bottnar i då Nordrhein-Westfalen jobbat effektivt för att bryta klan- och terrorstrukturer. Utspelet gav inget större avtryck. Det spelade heller inte någon roll.

Kampen mellan kontinuitet (Laschet) och förändring (Merz ville åt höger och Röttgen se en allmän föryngring) var det centrala tema som ramade in kampen om ordförandeskapet. Har valet av Laschet slagit fast vägvalet en gång för alla? Eller är detta bara början på en utdragen konflikt?

Att Laschet höll det bästa talet under CDU:s kongress är det inget snack om. Merz och Röttgen fokuserade på sakpolitik, men hade ingen effektiv berättelse som kunde lyfta innehållet. Laschet hade däremot ingen sakpolitik, men väl en berättelse om ansvar och förtroende symboliserat av hans fars bakgrund som gruvarbetare i Ruhrområdet. Långt under jorden har man inte råd att bråka om småaktigheter. Det har inte heller CDU. Därför trygghet. Därför Laschet.

Laschet, tillsammans med CDU-ledningen, hade nog hoppats på ett starkare mandat.

Med röstsiffrorna 521 mot 466 vann Laschet i den andra omgången över Merz. (Norbert Röttgen slogs ut i den första och en majoritet av hans delegater röstade sedan på Laschet i andra omgången). Det kan låta som en övertygande seger. Översatt till procent blir resultatet (avrundat) 52,8 mot 47,2 procent. Men Laschet, tillsammans med nuvarande CDU-ledning, hade nog hoppats på ett starkare mandat. Trots utmålningen av Merz som ett konservativt högerspöke (en roll han förvisso inte haft någonting emot att spela) valde nästan hälften av CDU:s delegater att rösta på honom. Det innebär att det inte går att avfärda den konservativa delen i CDU som är skeptisk till stor invandring, höga skatter och vad man uppfattar som ett allmänt accepterande av vänsterns problemformuleringar.

Laschet måste därför lyckas ena partiet om han ska nå framgång. Framför allt måste han få med sig CDU:s ”östra flank”, det vill säga de delstater som utgjorde det forna DDR och där högerradikala AfD utgör ett existentiellt hot mot kristdemokratin. Här är också förtroendet för Merz som högst bland CDU-ombuden.

Stödet för Merz och skepsisen mot Laschet speglar en större värderingsklyfta som skär rakt igenom Tyskland i dag. Förenklat kan man säga att den går mellan ett alltmer ”woke” Västtyskland och ett Östtyskland som precis kommit tillrätta med efterskalven från 1989 (eller 1990, om man ska vara precis). Intresset från partiledningen att sträcka ut en hand till CDU:s östra avdelningar, som samtliga brottas med stora väljartapp till AfD, har varit begränsat. Sägs det.

I tider då CDU pendlar mellan 35–37 procent i opinionen och Angela Merkels förtroendesiffror tangerar 70 procent är det dock lätt att glömma bort historien. Så sent som 2017 gjorde CDU sitt sämsta val sedan 1949 (partiet rasade 8,6 procentenheter till knappt 33 procent). Missnöjet med Merkels ”Weiter so”-kurs hade bubblat länge i partiet och en ny ordförande valdes 2018: Annegret Kramp-Karrenbauer (”AKK”). Även denna gång var Friedrich Merz utmanaren och även då förlorade han.

AKK kämpade länge i motvind. Men faktum är att kritiken från Merz och andra högerpolitiker med tiden lade sig. Orsaken var AKK:s vilja att, i syfte att ena partiklyftan mellan väst och öst, ompröva och grundligt gå igenom migrationspolitiken och inte minst de beslut som togs under flyktingkrisen 2015. Därifrån försämrades relationen mellan Merkel och AKK stadigt. Tills det kom till en punkt då hon inte längre kunde vara partiledare. Mycket riktigt så nämnde inte heller AKK förbundskanslern i sitt avskedstal och Merkel nämnde inte heller AKK.

Priset för att gå emot Merkel har nog inte gått Laschet förbi.

Mellan AKK:s besked om att hon skulle avgå som ledare och CDU:s kongress i helgen drabbades världen dock av en pandemi som alltjämt pågår. Tyskland såg länge ut att klara krisen väl, men nu exploderar antalet smittfall över hela landet. Som i alla kriser så framstår det välbekanta och lite tråkiga som mer attraktivt än det oprövade. Det är mot detta ljus CDU:s och Merkels opinionssiffror ska tolkas, snarare än en hyllning till innehållet i partiprogrammet.

Är det möjligt att upprätthålla entusiasmen hos väljarna om den bärande idén bygger på att vara som sin föregångare?

Hur krisen utvecklar sig och vilka åtgärder som sätts in för att möta den kommer självklart att påverka Laschets manöverutrymme. Just nu rullas åtgärdsprogram ut som alla har det gemensamt att statens inblandning i ekonomin ökar kraftigt. För Laschets del behöver det inte vara negativt. Han är en varm vän av Frankrike, och har en betydligt mer ”pro-fransk” inställning till EU än vad Merkel visat. (Laschet är till exempel för euroobligationer.)

Hur framgångsrik Laschets ledarskap blir avgörs emellertid i närtid av tre faktorer: För det första hur väl han lyckas överbrygga klyftan mellan ”mitten” och konservativa i sitt parti. För det andra hur CDU presterar i de kommande delstatsvalen. (Först ut är Baden-Württemberg och Rheinland-Pfalz den 14 mars.) Och för det tredje om han lyckas bli nominerad till kanslerposten av CDU och det bayerska systerpartiet CSU. Det sistnämnda är starkt kopplat till om Laschet klarar av att leva upp till sitt rykte som valvinnare i vårens delstatsval. Om det går dåligt för CDU ökar sannolikheten att CSU:s partiledare, tillika Bayerns ministerpresident, Markus Söder vinner nomineringen. ”Kansler-racet” är med andra ord långt ifrån avgjort.

”Folk är främst dragna till Angela Merkel. Därefter till CDU”, har Laschet själv sagt och med det understrukit vikten av att bygga upp ett eget förtroende. Det är i sak helt korrekt. Frågan är då vad som händer den dagen Merkel faktiskt lämnar den politiska scenen. Är det möjligt att upprätthålla entusiasmen hos väljarna om den bärande idén bygger på att vara som sin föregångare? Till hösten vet vi svaret.