Jacob Hjortsberg:
Svensk debatt behöver Thomas Sowell
Idéer Essä
Ekonomen Thomas Sowell är relativt okänd i Sverige. Men hans idéer och böcker, inte minst tanken om begränsade och obegränsade synsätt, rymmer lärdomar som skulle behövas i den svenska debatten, skriver antropologen Jacob Hjortsberg.
Den 30 juni förra året fyllde den amerikanske ekonomen Thomas Sowell 95 år. Jubileet uppmärksammades med en konferens i hans ära, arrangerad av Hoover-institutet vid Stanforduniversitetet på USA:s västkust. Bland talarna fanns neurolingvisten Steven Pinker, ekonomen Glenn Loury, historikern Niall Ferguson, den tidigare utrikesministern Condoleezza Rice och det brittiska Tory-partiets ledare Kemi Badenoch. Alla lyfte fram Sowell som en av sina viktigaste intellektuella förebilder – sistnämnda Badenoch har tidigare sagt att Sowells lärobok Basic Economics är en av de böcker som varit mest avgörande för hennes politiska världsbild.
I Sverige är Sowell relativt okänd, men i USA har han haft ett betydande inflytande över liberalkonservativ idébildning. Sowell, som är afroamerikan och växte upp i Harlem i New York, inledde sin intellektuella bana som marxist men rörde sig över tid mot den österrikiska skolans tänkande, med förebilder som Friedrich Hayek och Milton Friedman.
I den bredare offentligheten är Sowell kanske mest känd som en skarp kritiker av den moderna medborgarrättsrörelsen. I ett flertal böcker har han argumenterat för att skillnader i utfall mellan grupper – exempelvis mellan svarta och vita amerikaner – inte per automatik bör tolkas som resultat av diskriminering. I stället, menar han, kan sådana skillnader ofta förklaras av faktorer som familjestrukturer, kulturella mönster och variationer i utbildningsnivå.
Den bok som Sowell själv brukar lyfta fram som sin främsta är A Conflict of Visions från 1987. Liksom de flesta av hans böcker har den aldrig översatts till svenska, men om någon av hans titlar förtjänar att bli standardläsning inom svensk borgerlighet – och bland politiskt intresserade i allmänhet – är det sannolikt just denna.
I boken kontrasterar Sowell två motsatta grundhållningar – eller “visioner” – som han menar strukturerar nästan all politisk och ideologisk konflikt: det begränsade och det obegränsade synsättet. Skillnaden mellan dessa består i deras syn på den mänskliga naturen och politikens roll i förhållande till den.
Det begränsade synsättet utgår från att människor i grunden är ofullkomliga, själviska och benägna till kortsiktighet, och att politiska system måste konstrueras med dessa begränsningar för ögonen. Synsättet är “begränsat” i två bemärkelser. För det första sätter den mänskliga naturen gränser för vad som överhuvudtaget är politiskt möjligt: eftersom människor präglas av egenintresse, svagheter och irrationella impulser kan ett samhälle aldrig byggas på idealiserade föreställningar om full rationalitet eller fullkomlig godhet. För det andra kräver samma natur att politiken – genom institutioner, lagar och maktdelning – begränsar våra destruktiva tendenser. Politikens främsta uppgift är inte att förädla människan, utan att tygla henne.
Politikens främsta uppgift är inte att förädla människan, utan att tygla henne.
Det obegränsade synsättet utgår från en helt annan premiss. Här betraktas den mänskliga naturen inte som något fast och oföränderligt som sätter gränser för det politiska, utan som en produkt av sociala och historiska omständigheter – och därmed som något som kan formas, förbättras och i förlängningen förädlas av politiken. Den mänskliga “naturen” existerar inte, enligt detta perspektiv, före eller oberoende av samhället, utan är i grunden en “social konstruktion”. Om människor uppträder girigt eller egenintresserat beror det inte på några inneboende egenskaper, utan på att samhället har gjort dem så. Och sociala konstruktioner kan ju alltid konstrueras på nytt! Politikens uppgift blir därmed att omforma de sociala strukturer som präglar människors beteenden, för att på så vis skapa bättre människor, som i sin tur kan bygga bättre och mer rättvisa samhällen.
Exempel på motsättningen mellan det begränsade och det obegränsade synsättet går att finna överallt i samtidsdebatten, så snart man väl börjat se efter. Ett tydligt exempel i närtid var den uppmärksammade diskussionen i SVT:s Skavlan & Sverige, där frågan om svensk försvarsvilja stod i centrum.
På den ena sidan fanns journalisten Robert Aschberg och viceamiral Ewa Skoog Haslum. Båda framhöll att militär upprustning inte drivs av krigshets, utan av det faktum att världen rymmer aggressiva regimer som gärna skulle utnyttja ett militärt svagt Sverige. En ökad “militarisering”, menade de, bör därför inte förstås som en vilja till krig, utan tvärtom som ett sätt att undvika krig genom att upprätthålla en tillräcklig avskräckningsförmåga. “Det blodiga sättet”, sa Aschberg, “det är att sätta sig ner och vänta” på att Ryssland anfaller.
På den andra sidan stod skådespelaren Alexander Karim och den tidigare partiledaren för Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ, Gudrun Schyman. Enligt den senare är det feltänkt att hotet från Ryssland och andra aggressiva stormakter skulle göra ett stärkt försvar nödvändigt. Ett sådant resonemang, menade hon, bygger på en “militaristisk” vanföreställning om att “vapen ger trygghet”. “Vi har kriminaliserat våld på andra områden; vi hade en idé om att vi skulle uppfostra våra barn med våld – det gör vi inte längre”, resonerade hon. “Vi måste ju kunna bättre än det vi gör nu.”
I Schymans resonemang finns ingen ofrånkomlig mänsklig natur som gör att fredliga nationer måste kunna försvara sig med våld. Problemet ligger i stället i våra “militäristiska” föreställningar: det är idén om att trygghet kräver vapen som håller oss fast i en destruktiv logik. Om människor blev bättre – och om samhället förändrades därefter – skulle våldet kunna avskaffas. “Jag tycker att målet ska vara det: att vi inte har militära försvar överhuvudtaget”, sammanfattade hon.
För Aschberg och Skoog Haslum är slutsatsen den motsatta: just för att människor inte alltid blir bättre, och för att vissa stater även i framtiden kommer att vara våldsamma, måste också fredliga samhällen försvara sig. Även de som helst skulle avstå från vapen tvingas – just på grund av andra aktörers natur – att beväpna sig.
I Sowells termer består skillnaden här i att det obegränsade synsättet söker ideala lösningar som eliminerar målkonflikter, medan det begränsade synsättet söker kompromisser mellan ofrånkomligt motstridiga värden. I den bästa av världar skulle mänskligheten kunna, med Schymans ord, “ta ett civilisatoriskt kliv framåt” mot ett tillstånd där alla människor lever i fred, där gränser saknar betydelse och där trygghet inte längre kräver vare sig polis eller militär. Men är en sådan värld möjlig? Enligt det begränsade synsättet är svaret nej: det kommer alltid att finnas människor som är beredda att använda våld för eget gagn, varför fredens pris alltid kommer att vara vapen och våld.
Som Sowell sammanfattar det begränsade synsättets grundfilosofi: “Det finns inga lösningar, enbart målkonflikter”. Vi måste välja mellan nedrustning och trygghet – vi kan inte maximera båda samtidigt.
Som Sowell sammanfattar det begränsade synsättets grundfilosofi: “Det finns inga lösningar, enbart målkonflikter”.
Vid första anblick är det frestande att översätta Sowells distinktion mellan det begränsade och det obegränsade synsättet till den mer välkända uppdelningen mellan höger och vänster. Men enligt Sowell vore detta en förenkling. Det finns gott om högertänkare som intar ett obegränsat synsätt – exempelvis vissa libertarianer och anarkokapitalister – liksom det finns vänsterorienterade traditioner, inte minst den äldre socialdemokratin, som utgår från ett mer begränsat synsätt.
Därtill finns tänkare som rymmer båda tendenser samtidigt. Ett intressant exempel på denna senare position är Sowells ursprungliga läromästare, Karl Marx. När det gäller det förflutna, säger Sowell, är Marx en typiskt begränsad tänkare: han betonar hur varje historisk epoks politiska möjligheter bestäms av de materiella förutsättningarna och därmed är strikt avgränsade. Men när Marx blickar mot framtiden överger han denna begränsning helt och hållet, då hans vision av det kommunistiska samhället är en värld där alla målkonflikter en gång för alla har lösts upp – ett samhälle där människan är fri att “jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, föda upp boskap på kvällen och ägna sig åt kritik efter middagen – utan någonsin att bli jägare, fiskare, herde eller kritiker”, som han skriver i ett känt stycke.
Finessen med Sowells begreppspar är att det identifierar de djupare tankestrukturer som ligger till grund för politiska motsättningar, utan att reducera dem till dagspolitiska skiljelinjer som höger och vänster. Dessa strukturer är sällan något som endera sida öppet argumenterar för. Snarare utgör de outtalade utgångspunkter som formar alla följande argument och prioriteringar. Just därför fungerar de som trossatser: det är svårt att på ett övertygande sätt bevisa varför det ena synsättet skulle vara helt ”rätt” och det andra helt ”fel”. Snarare representerar de två fundamentalt olika förhållningssätt till mänsklig natur, samhällsproblem och politikens möjligheter.
En annan förtjänst i Sowells analys är att båda synsätten alldeles uppenbart rymmer en del av sanningen. Å ena sidan tycks det onekligen finnas något i den mänskliga naturen som sätter krokben för varje försök att förverkliga utopiska visioner om ett himmelrike på jorden. Å andra sidan är det svårt att förneka att både samhällen och människor förändras och förbättras. Värderingar, normer, institutioner och beteenden har i många avseenden utvecklats till det bättre: våldsnivåer har minskat, välståndet ökat och stora delar av världen har gått från auktoritära till demokratiska styrelseskick. Allt detta talar för att människans omständigheter – och därmed också människan själv – faktiskt kan påverkas och förbättras över tid.
Trots att Sowell själv i efterföljande böcker – såsom The Vision of the Anointed (1995) och The Quest for Cosmic Justice (1996) – har förespråkat det begränsade synsättet framför det obegränsade, ligger den djupare insikten i hans verk i förståelsen att politiska system är som mest dynamiska när de två grundläggande synsätten tillåts mötas och brytas mot varandra. Det är i själva konflikten mellan dem som samhällen kan styras i rätt riktning — bortom en alltför konservativ hållning som säger att ingenting nytt är möjligt eftersom det strider mot den mänskliga naturen, men också i motstånd mot alltför utopiska projekt som helt bortser från de gränser som den mänskliga naturen trots allt uppställer.