Samhälle Krönika
Svenska föreställningar
Svenska politiker borde intressera sig mer för Norden och mindre för kampen mot Donald Trump. Janerik Larsson har läst journalisten Bengt Lindroths nya bok om Sverige, Norden och folkhemstanken.
”Sverige är inte längre den förebild eller föregångare, det avundsvärda modelland som de andra antas se som sin givna gruppledare.” Så skriver den Norden-sakkunnige journalisten Bengt Lindroth i den nyutkomna boken Homo affectus – Sverige, Norden och folkhemstanken (Atlas). Med de andra avses de samhällspolitiska ledarna i Danmark, Norge och Finland.
För egen del tror jag att bilden av Sverige som nordiskt modelland främst är en svensk föreställning, som i hög grad kan förknippas med Olof Palmes tid som socialdemokratisk partiledare.
Lindroths bok är fylld av historiska insikter om våra tre grannländer. I synnerhet är det Danmark han pekar på – landet som ”blivit något av ett försökslaboratorium dit politiker, samhällsvetare och debattörer i det mer trögrörliga och ofta ideologiskt förkalkade Sverige vänder sig för att finna råd inför framtiden”.
Jag tror att folkhemstanken bättre förstås om den inte främst kopplas till Per Albin Hansson.
Folkhemstanken är bokens huvudtema, men jag tror att den bättre förstås om den inte som i boken främst kopplats till Per Albin Hansson utan till den danske prästen och folkbildaren N F S Grundtvig (1873 – 1872). Då blir inte folkhemstanken inte främst en svensk och socialdemokratisk uppfinning. Lindroth pekar också på norska och finländska politiker i det borgerliga lägret som varit föregångare och vägvisare för den nordiska folkhemstanken.
I boken återkommer författaren i negativa tongångar till den svenska friskolemodellen som ju är både svenska liberalers och svenska socialdemokraters stora hatobjekt just nu.
Men Lindroth lyfter också fram den norska sociologen Grete Brochmanns mångåriga skärskådande av den svenska invandringspolitiken. I det sammanhanget pekar han på hur såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar i sin förvirring saknade karta och kompass i det första mötet med Invandrarsverige:
”Detta var terra incognita. Det dröjde till exempel in på 1990-talet innan finskspråkiga grundskolor kunde etableras i lite större skala under den borgerliga friskolereformen.”
Det råder inget tvivel om just den reformens betydelse för otaliga invandrarungdomars väg in i ”folkhemmet” tack vare många långsiktiga friskolesatsningar på kvalitet och ordning.
Att avskaffa detta vore verkligen att bryta med det som är Lindroths argumentation för att vi ”måste börja med barnen”.
Lindroths kritik mot dagens socialdemokratiska ledning återkommer i boken. Den bästa illustrationen är när han tar upp Magdalena Anderssons resa till USA förra året för att låta sig inspireras av den politiska kampen mot Donald Trump. Där har vi inget att lära, konstaterar Lindroth:
”Sverige är sedan länge alldeles för USA-stajlat, Vilket är ett av problemen med hela vår kulturella självbild och med tidsandan. Kanslifolket inom alla partier borde resa, se och hämta sina referenser mer ute i Europa och i närregionerna. Något som tyvärr Sverigedemokraterna varit bättre på. Den europeiska verkligheten kryper allt tätare inpå oss. Det är i den vi lever och bor.”
Så sant.