Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Sverige behöver en egen West Wing
Karin Pettersson har tagit en titt på Vita Husets mest kända fiktiva administrationer och ser avtryck i realpolitiken – och en vinkning till vad som komma kan om Sverige släpper in kamerorna bakom de politiska kulisserna.
När manusförfattaren Aaron Sorkin (A Few Good Men, The Social Network) skrev TV-serien The West Wing blev det startskottet för en genre som skulle få enorma konsekvenser för amerikansk politik och omvärldens bild av denna.
The West Wing (1999-2006) följer den fiktive presidenten Jed Bartlet och hans kollegor genom två administrationer. Här skildras det politiska hantverket från ax till limpa och ett antal mer eller mindre trovärdiga politiska kriser. Den utspelar sig runt millenieskiftet, släpps 1999 och skulle kanske även inge lite tilltro till ämbetet efter Monica Lewinskys praktik.
När blir den fiktiva politiken verklighet? Den demokratiska kandidaten Matt Santos i West Wings sista valrörelse bygger på en talare vid demokraternas nationella kongress 2004, den dåvarande senatkandidaten från Illinois, Barack Obama. Den fiktiva valvinsten förutspår, och möjliggör, den faktiska. Volodymyr Zelenskyy spelade Ukrainas president i Servant of the People (2015-2019) innan han valdes till detsamma.
Den fiktiva valvinsten förutspår, och möjliggör, den faktiska. Zelenskyy spelade Ukrainas president innan han valdes.
När West Wing sänder sitt sista avsnitt 2006 tar det en stund för efterträdarna att dyka upp – trots att serien bevisat att genren var lönsam. Kanske är detta just för att West Wing så väl hade beskrivit Obamas vita hus att det inte fanns mer att säga.
Det skulle förklara varför efterträdarna dyker upp lagom tills hans avgång. 2013 får Beau Willimon (Mary Queen of Scots, Severence) grönt ljus för sin serie House of Cards.
Där The West Wing är idealistisk – ingen politisk kris är för stor för att avvärjas med ett välskrivet tal – är House of Cards cynisk. I Vita Huset ägnar Frank Underwood mindre tid åt politik och mer åt att gömma lik. Målet är makt för maktens skull. I de första säsongerna har presidenten en rik företagare som tjänar som en dold högra hand – så länge det gynnar hans egna företag. Att han heter “Ronald Tusk” skriver tittarna på näsan.
Där The West Wing är idealistisk – ingen politisk kris är för stor för att avvärjas med ett välskrivet tal – är House of Cards cynisk.
Spiken i kistan för serien kommer 2018, efter att Kevin Spacey avskedas efter metoo-ankagelser. En sexualförbrytare bakom Resolute-skrivbordet blir för mycket för det fiktiva. Poängen var att låta verkligheten skildra konsten, inte tvärtom.
Nästa filmatisering av Vita Huset är Long Shot (2019). Här följer vi kampanjen för den första kvinnliga presidenten. Valresultatet 2024 visar att den landar fel, varken Shonda Rimes (Grey’s Anatomy, Bridgerton) Vita-Huset serie Scandal (2012-2018) eller denna romantiska komedi kan sälja en kvinna i det ovala rummet till amerikanerna.
När Rimes i år återvänder till Vita Huset är det med miniserien The Residence (Netflix). Till skillnad från de ovanstående står inte det politiska arbetet eller ens presidentskapet i fokus här, utan serien är en klassisk pusseldeckare om de drygt 100 anställda i själva Vita Huset-huset. Presidentens politiska tillhörighet framkommer inte, men eftersom han har en First Gentleman vid sin sida går det att göra vissa antaganden. Därtill hänvisas det till den tidigare administrationen som “förstörde USA:s anseende så mycket att till och med Australiensarna hatar oss”. Jo tack, vi vet vem som precis klivit av.
I Sverige gör vi hellre satir än skriver kärleksbrev till det politiska hantverket.
Eftersom inget av USAs två partier har en särskilt stor mängd möjliga frontrunners som är män med en man vid sin sida, blir listan kort. Om Pete Buttigeg cyklar in i det ovala rummet med sin make 2028 gör han klokt i att försöka se till att ingen mördas på övervåningen.
I Sverige gör vi hellre satir än skriver kärleksbrev till det politiska hantverket. Både Jan Guillious Hamilton och Bo Baldersons statsråd är minst sagt syrliga i sina politiska skildringar av svenskt 80-tal. Det är ett skäl till att det är svårt att inte sakna The West Wing – och inte bara för att den i skrivande stund inte går att se på svenska streamingtjänster. Serien var tänkt som ett kärleksbrev till statliga tjänstemän och det politiska ämbetet som stort. Den inspirerade en generation att ge sig in i branschen, precis som filmen Legally Blonde (2001) gjorde för kvinnliga jurister.
Det närmaste en pragmatisk fiktiv beskrivning av det svenska politiska hantverket hittar vi på andra sidan Öresund, i danska Borgen (2010-2022). Men folketinget är inte riksdagen, och inte ens den som kisar kan missta Christiansborgs slott för Rosenbad.
Svenskt politiskt ämbete var länge en folkrörelse – på 60-talet var en tredjedel av befolkningen partimedlemmar, även efter att Socialdemokraternas kollektivavslutning förbjöds. Idag är motsvarande siffra tre procent. Det är hög tid för den svenska politiken att kliva in framför kulisserna, och inspirera en ny generation som The West Wing en gång gjorde.