Samhälle Essä
Sverige riskerar att fastna i pessimismen
En tilltagande pessimism i samhället vittnar om mer än att utvecklingen går åt fel håll på vissa områden. Det innebär också att vi riskerar att tappa tron på vår förmåga att lösa problemen, skriver Fredrik Johansson.
”Royalty is the gold filling in a mouthful of decay.” Den brittiske dramatikern och köksbänksrealisten John Osborne hade en dragning åt det drastiska. Så också i antologin ”Declaration” från 1957.
Osborne var frontfigur i en grupp dramatiker och författare som etiketterades ”arga unga män” och han var uppenbart inte ointresserad av herostratisk uppmärksamhet. Och att attackera monarkin var ett kassaskåpssäkert sätt att höja blodtrycket i Storbritannien. Folk blev förbannade. Osborne mös.
Men citatet kan också ses mot bakgrund av en bredare utveckling av det brittiska samhället under 1950-talet. Nationens mun (onekligen en fantasifull metafor) var möjligen inte stadd i förfall, men det fanns en växande känsla av att landet höll på att förändras. Snabbt och inte bara till det bättre.
Historikern Dominic Sandbrook har hittills publicerat fem tegelstenar som går igenom den moderna brittiska historien från mitten av 1950-talet och framåt. Det är ett pågående arbete och han har kommit fram till 1982. Ämnet är uppenbart oändligt. I synnerhet med Sandbrooks utomordentligt ambitiösa anslag.
Den första boken Never had it so good inleds med Suezkrisen och beskriver ingående hur landets självbild förändras. Den handlar om mycket annat också: om ökad materiell standard, popkultur, finkultur, tonåringar, migration, matkultur, politik, fackföreningar och näringsliv.
Men verklig och upplevd nationell tillbakagång går som en röd tråd.
Fantomsmärtorna när imperiet avvecklas (en i sig märkligt odramatisk process); gapet mellan viljan och förmågan att spela en global roll; svårigheterna att utveckla en egen kärnvapenförmåga; den ekonomiska eftersläpningen gentemot länder som Västtyskland, Frankrike och Italien; stressen över att bli ifrånsprungna av EEC (föregångaren till EU) och därefter förnedringen att bli nekad inträde; den upplevda bristen på professionalism och modernitet i allt från näringsliv till statlig byråkrati; ett utbildningssystem som inte levererar teknisk utveckling och förändring; en elit av politiker och tjänstemän rekryterade ur snäva sociala och akademiska kretsar. Och så vidare.
Storbritannien skulle under de kommande decennierna utvecklas till Europas sjuke man.
Med facit i hand – även utan att ha läst alla Sandbrooks böcker – så vet vi att det skulle bli värre. Storbritannien skulle under de kommande decennierna utvecklas till Europas sjuke man och i slutet av 70-talet var landet i en djup och mångfacetterad ekonomisk och samhällelig kris.
När jag i sommar har läst om det brittiska 1950- och 1960-talen har jag funderat på vilka paralleller som finns till vårt land och vår tids sinnesstämningar. Utan att för den delen titta allt för djupt på Sveriges bildliga tandstatus.
Men finns det likheter? Är vi ett land som upplever sig frånsprunget? Går det åt fel håll? Kommer det att vända? Och – kanske allra viktigast – tror vi att vi själva kan vända utvecklingen?
Nu finns det väl vissa indikationer om att pessimismen minskar något. Att något färre uppfattar att utvecklingen går åt fel håll och att dysterheten tycks ha bottnat 2023. Samtidigt är det i så fall från ett bråddjup.
SOM-institutet vid Göteborgs Universitet har mätt den svenska sinnesstämningen sedan 2012. Inte vid något tillfälle har de som säger att utvecklingen går åt rätt håll varit fler än de som säger att den går åt fel håll? 2012 var 39 procent pessimister och 30 procent optimister. 2023 var gapet svindlande 75 procent mot 9 procent.
***
Att pessimismen generellt är utbredd vet vi. Men vad gör ett decennium av djup och växande pessimism med ett samhälle? Är det som ett ständigt stresspåslag som tröttar ut och bryter ner? Eller kan samhällelig pessimism vara ett normaltillstånd?
Den centrala frågan handlar om förmåga och upplevd förmåga. Att det finns ett nationellt självförtroende, en tillit till att man kan fixa detta.
Att det är mörkt och dystert är en sak, det viktiga är tilltron till att av egen kraft ta sig ur bekymren. Pessimismsiffrorna avspeglar rimligen även detta. Ett samhälle där 75 procent uppfattar att utvecklingen går åt fel håll har en stukad tilltro till den egna förmågan.
1960 hade det bara gått tjugo år sedan Storbritannien stod helt ensamma mot den nazistiska övermakten. Femton år sedan man besegrat Hitler. Man hade kunnat tro att det skulle innebära en stark tillförsikt till nationens förmåga att ta sig an sina problem. Men känslan av att sitta fast i det gamla var stark och hur man överlevde Blitzen gav inte något självklart svar på hur landet skulle hantera en mer allmänt nedåtgående trend. Tyska bomber var en sak, västtysk konkurrenskraft en annan.
Statsvetarna brukar tala om tillit som det svenska guldet. Kanske är det nationella självförtroendet åtminstone det nationella silvret. Att stora samhällsproblem löses är naturligtvis viktigt i sig. Men kostnaden för misslyckanden är större än så. Ett land som förlorar tilltron till den egna förmågan är illa ute.
Det är också därför det allt vanligare löftet om att politiken ska kunna lösa allt blir farligt. Det pågående programarbetet inom Socialdemokraterna kan å ena sidan sägas sprudla av självförtroende: det finns inget stort eller litet samhällsproblem som en kommitté av framsynta politiker, ett nytt bidrag eller en ny skatt inte kan lösa. Det kommer inte att fungera. Också här känns parallellen till det tidigare brittiska 60-talet igen. Förutsättningarna för att det kan bli värre ska inte underskattas.
När politiken misslyckats på viktiga områden kan inte svaret vara att lova ännu mer.
När politiken misslyckats på viktiga områden som lag och ordning, migration, integration, konkurrenskraft och växande välstånd kan inte svaret vara att lova ännu mer. Sannolikt är väljarna för luttrade för att gå på detta, i värsta fall låter de sig förföras av löften om ”kontroll”. Det är vägen till nya besvikelser och ytterligare försämrat nationellt självförtroende.
När Ronald Reagan höll sitt installationstal i januari 1981 var det i ett Amerika som var nästan lika tilltufsat som Storbritannien. Nederlaget i Vietnam, två oljekriser, hög inflation, tilltagande brottslighet, narkotikaepidemier, förnedringen med gisslantagningen på och ockupationen av amerikanska ambassaden i Iran. Medborgarrättsreformer som förbjöd den formella rassegregationen, men som inte hade förmåga att leverera ute i det amerikanska samhället. Bakslag efter bakslag. Under nästan tjugo år – från mordet på Kennedy till det tidiga 1980-talet.
Den nyvalde presidenten frågade sig varför USA inte skulle tro att landet kunde hantera de kriser och ta sig över de hinder man stod inför. ”Varför ska vi inte tro på det? Vi är ju amerikaner!”, avslutade han efter att ha beskrivit hur landet övervunnit tidigare prövningar.
Reagan var i grunden optimist. Men han var framförallt rätt sorts optimist. Hans optimism var inte ett tomt hopp, utan kopplad till den egna förmågan. Att vi själva kunde göra våra liv och våra samhällen bättre. Klangbotten i det amerikanska samhället var stor.
Är det något vi ska vara oroade över i vårt land drygt fyrtio år senare är det att vi förlorar vårt egna och kollektiva självförtroende. Att misslyckas och komma igen är en del av livet. Att misslyckas och ge upp är slutet. Efter ett decennium av tilltagande dysterhet står mer än enskilda sakfrågor på spel.