Systerskap – nej tack

Den duktiga flickan är död. Åtminstone för Veronica Palm, tidigare toppsosse, som nu bekänner sig till ett nytt ideal: systerskapet. Hon verkar inte helt ha bestämt sig för om den duktiga flickan var en bra karriärstrategi eller en kvinnofälla, men oavsett vad har hon gått vidare.

Hon har även skrivit en bok för att förklara varför: Systerskap – en feministisk idébok (2018, Volante). Det är en lagom blandning av anekdoter och reflektioner, men även om Palm lämnat partipolitiken bakom sig märks det att hon fortfarande har många vänner kvar i Partiet. All kritik balanseras med komplimanger. Det mest brutala porträttet är det av exmaken Roger Mogert (f d kulturborgarråd i Stockholm, senast känd från biblioteksdebatten och #MeToo), och då är hon ändå noga med att påpeka att han ”var en bra man, gjorde vad han blev tillsagd och vi delade något så när på det praktiska arbetet med barnen”.

Problemformuleringen i Systerskap är den gamla vanliga. Världen är anpassad efter män, som håller ihop och stöttar varandra per automatik. Kvinnor är lämnade åt sitt öde under fientliga strukturer och glastak. Som bevis framlägger Veronica Palm sådant som att fler manliga än kvinnliga skuggministrar blev statsråd i Löfvens 50/50-regering (”Jag vägrar fortfarande tro att det är en slump eller att det handlar om könsneutral bedömning av kompetens”, skriver Palm, själv kvinnlig skuggminister som inte blev statsråd), samt Yvonne Hirdmans teorier om genussystemet. De går ut på att samhället är indelat i manliga och kvinnliga sfärer, samtidigt som mäns prestationer värderas högre än kvinnors.

Det är inte alltid helt lätt att följa med i Palms resonemang. Framför allt beror det på alla de motsägelsefulla budskapen. Hon ägnar flera sidor åt att beskriva hur hon, som hon uttrycker det, gled in i en förlegad könsroll då hon iförd en blommig klänning fixade termoskaffe och Singoallakex åt släkten i sommarstugan. Hon upplevde en ”outtalad förväntan” att ta igen en försakad mammaroll och ville ta semester från livet som karriärkvinna, samtidigt som hon tycker kvinnor ska få göra just det utan att dömas.

Veronica Palm vill inte bli kallad kvinnlig politiker, men absolut inte riksdagsman heller. Hon vill att män ska vara pappalediga (förlåt, föräldralediga), men inte att de ska få beröm för det. Hon påpekar att kvinnor missgynnas i karriären av barnafödande, men skriver sedan att biologiska könsskillnader inte har med saken att göra.

Gubbfasoner är det till exempel när en man har fräckheten att begära ordet först.

Lösningen på kvinnors kollektiva problem framträder dock som en röd tråd genom förvirringen: Systerskapet. I stället för att ta sig fram på männens villkor (vilket tydligen är vad man gör om man klättrar i karriären genom att prestera så bra som möjligt på jobbet) bör kvinnor sluta sig samman. Det handlar om allt från separatistiska kvinnonätverk (jag kommer osökt att tänka på bästa smartaste tjejgänget) till att, som Palm gjorde under sin tid i Socialdemokraternas partistyrelse, skriva upp alla ”gubbfasoner” under pågående möten i ett anteckningsblock.

Gubbfasoner är det till exempel när en man har fräckheten att begära ordet först, hålla ett ”opåkallat anförande om sina tankar kring tingens ordning” eller uttrycka förtroende för en annan man. Kvinnorna i partistyrelsen upprättade även sms-grupper för att kunna kommentera sådant beteende medan det pågick. Jag kan inte låta bli att att fundera över om det inte vore en bättre idé att begära ordet först själv i stället och delge sin egen syn på tingens ordning.

Före personkryssens tid kunde man stryka alla manliga namn från valsedlarna, vilket Veronica Palm glatt gjorde första gången hon fick rösta. Vi kan bara hoppas att ingen stackars Kim eller Lo blev felkönad. Hon berömmer en väninna som konsekvent glömmer mäns namn men noggrant memorerar kvinnors, och berättar belåtet hur hon lyckades genera en stackars ljudtekniker genom att kräva att han skulle fästa sändaren till mikrofonen i hennes BH inför en debatt. Kläderna hon valt hade nämligen inga fickor, och på grund av patriarkatet har ingen uppfunnit självhäftande mikrofonsändare ännu.

”Ibland råkar det stå helt vanliga schysta [sic] män ivägen när patriarkatet ska puttas på”, skriver Palm.

Dock, varnar min guide till systerskapet, innebär systerskapet att man lierar sig med den svagare gruppen. På kort sikt vinner man på att vara den duktiga flickan och göra karriär på vanligt vis, för då samarbetar man med den överordnade gruppen. Men eftersom män alltid motarbetar kvinnor måste kvinnor på lång sikt alliera sig med varandra, backa varandra villkorslöst och, tydligen, slentrianmässigt motarbeta män.

Jag får ett allt starkare intryck av att det snarare är systerskapet än patriarkatet som reducerar kvinnor till deras kön.

Veronica Palm har enligt egen utsago ”aldrig varit intresserad av att skylla orättvisor på ett system eller på något vagt definierat som ’samhället’”. Ändå är det precis vad hon ägnar sin bok åt. När jag slår ihop den har misstanken bitit sig fast att systerskapet är långt mer av en kvinnofälla än den duktiga flickan.

Hela poängen är ju att enas kring ett upplevt underläge, vilket inte direkt signalerar styrka och självständighet. Och om det nu stämmer att män lyckas bättre än kvinnor, kanske det är för att de inte ägnar möten åt att skriva listor över vad de ogillar hos sina kollegor, och inte exkluderar halva mänskligheten ur sitt potentiella nätverk eftersom de har ett annat kön.

Framför allt får jag ett allt starkare intryck av att det, tvärtemot vad Veronica Palm skriver, snarare är systerskapet än ”patriarkatet” som reducerar kvinnor till deras kön.