Samhälle Åsikt
Ta fajten för den svenska välfärdsmodellen
I Socialdemokraternas valbudskap är marknaden problemet och välfärden arenan. Men borgerligheten får inte lämna walk-over till marknadskritikerna – den svenska välfärdsmodellen med makt för den enskilde är en stor framgång, skriver Fredrik Östbom, näringspolitisk chef på Almega.
Det talas mycket om att ”ta tillbaka kontrollen”. Socialdemokraterna går till val på att ”städa upp i marknadskaoset” och ”göra upp med marknadsmisslyckanden” i bransch för bransch, sektor för sektor. Det är lätt att förstå lockelsen i narrativet. Det finns en bov i dramat. En tydlig lösning. Och modiga socialdemokrater som är redo att ta upp kampen mot de onda marknadskrafterna.
Problemet är bara att det inte är sant. Om ni inte redan gjort det så läs Joakim Bromans lysande genomgång här. Marknaden är inte problemet – det är en del av lösningen.
Fronten i det socialdemokratiska kriget mot marknaden är välfärden. Att Socialdemokraterna driver valrörelse mot vinster i välfärden är inget nytt. Frågan har återkommit i varje val sedan 2010. Det som däremot är nytt är hur borgerligheten har tystnat. Från att det varit självklart att försvara konkurrens, mångfald och valfrihet – själva kärnan i den svenska välfärdsmodellen – till att Socialdemokraternas narrativ knappt ifrågasätts.
Problemet med det socialdemokratiska narrativet är att det rimmar illa med hur verkligheten är beskaffad.
Varför har borgerligheten tystnat? Har det funnits berättigad kritik mot branschen? Tveklöst. Kan systemen förbättras? Till hundra procent. Är det borgerlighetens skyldighet att försvara alla välfärdsföretag? Självklart inte. Men problemet med det socialdemokratiska narrativet är att det rimmar illa med hur verkligheten är beskaffad. Risken är att en felaktig problembild sätter sig – och att lösningarna blir därefter.
***
Skolan är ett varnande exempel.
Under nuvarande mandatperiod har Liberalerna haft ansvar för utbildningsdepartementet. Från den positionen har partiet drivit en hård linje mot friskolor – såväl i retorik som i praktik – varav kronan på verket var att partistyrelsen på landsmötet i höstas fick igenom ett förslag om förbud för aktiebolag att driva skola. Huruvida denna förflyttning drivits av en genuin vilja att förbättra skolan eller av ambitionen att närma sig en vinstkritisk opinion har med rätta ifrågasatts.
Ser vi till utvecklingen av svenska elevers kunskapsresultat i internationella mätningar det senaste decenniet blir Liberalernas linje svår att förstå på något annat sätt än det senare.
Till att börja med är det viktigt att konstatera att svensk skola har gjort en anmärkningsvärd comeback från bottennotering i Pisa 2012. Den senaste TIMSS-rapporten visar att svenska elever presterar över OECD-snittet i såväl matematik som naturkunskap. Fjärdeklassarna har slagit sitt eget rekord, och åttondeklassarnas resultat har inte varit bättre under hela 2000-talet. Ser vi till elever som talar testspråket hemma är svenska elever bäst i Europa. Detta trots att Sverige under perioden tagit emot en stor mängd nyanlända, där skolan haft ett stort ansvar för språkutveckling och integration. Trots detta klarar sig elever med utlandsfödda föräldrar bättre i Sverige än i till exempel Finland och Norge, enligt senaste TIMSS.
Den som vill måla upp friskolorna som problemet i svensk skola har helt enkelt inte verkligheten på sin sida.
Tittar vi specifikt på friskolornas bidrag har de konsekvent förbättrat sina resultat. I Pisa 2015 skrev friskoleelever bättre resultat på proven än de kommunala skolornas elever, men justerat för elevsammansättningen försvann detta försprång. I Pisa 2018 skrev friskoleelever 17–21 poäng bättre på proven än de kommunala skolornas elever. Med kontroll för samma bakgrundsvariabler som Skolverket brukar använda uppgick skillnaden till 10–13 poäng, vilket motsvarar inlärningen under ett tredjedels läsår. I Pisa 2022 presterade friskolornas elever i genomsnitt 34 poäng bättre än de kommunala skolornas elever, justerat för elevsammansättning uppgick skillnaden till hela 20 poäng.
Den som vill måla upp friskolorna som problemet i svensk skola har helt enkelt inte verkligheten på sin sida.
Så hur har det gått för Liberalerna sedan de bytt fot i friskolefrågan? Trots att få kan ha missat partiets nya linje fortsätter Liberalerna att backa. Efter de uppmärksammade utspelen om förbud för aktiebolag i skolan har partiet tappat dramatiskt i förtroende, särskilt i skolfrågan.
Här finns flera lärdomar att dra. Det är farligt att anpassa politiken efter motståndarens narrativ – särskilt när det står i strid både med verkligheten och den egna ideologiska grunden. Varför skulle vinst vara dåligt just i friskolor men inte inom vården? Eller apoteken? Det är svårt att se en princip som håller ihop denna linje.
Trots detta väntas den moderatledda regeringen under våren lägga förslag på riksdagens bord som får långtgående konsekvenser för landets friskolor: kraftiga vinstbegränsningar, offentlighetsprincip och hinder för expansion. Liberalerna kallar det en helrenovering av friskolesektorn. Syftet sägs vara att komma åt oseriösa aktörer. Men i stället för att med precision gå efter de oseriösa riskerar förslagen att bli en bredsida mot den del av svensk skola som faktiskt fungerar bäst.
Ser vi till vård och omsorg tecknas en liknande bild. Exempelvis valde det moderatledda styret i Lomma att återkommunalisera all äldreomsorg för fem år sedan. När vi nu ser resultatet kan vi konstatera att det lett till ett stort missnöje bland omsorgstagarna, hög personalomsättning och kostnader som skjutit i höjden. Kostnaden per omsorgstagare har ökat med hela 80 procent (!) för hemtjänsten, och 50 procent för äldreboende.
***
Borgerligheten har all anledning att visa självförtroende. Systemet med privata utförare och valfrihet föddes ur medborgarnas frustration över att inte kunna påverka sin vardag. Reformerna på 1980- och 90-talen syftade till att flytta makt från byråkratin till människor, så att man oberoende av plånbok skulle få välja skola till sitt barn, vårdcentral när man är sjuk och hemtjänst på ålderns höst. Det handlade inte om lyx för några få, utan om valfrihet i vardagen för alla.
I dag är det tydligt att valfriheten både uppskattas och fungerar. 420 000 elever går i fristående skolor. 46 procent av alla vårdcentraler är privat drivna. 46 000 svenskar har valt ett privat äldreboende eller hemtjänstutförare.
Privata aktörer i välfärden levererar generellt sett högre kvalitet än offentliga.
Privata aktörer i välfärden levererar generellt sett högre kvalitet än offentliga. Förra året gjordes en genomgång av offentligt tillgänglig data för vård, skola och äldreomsorg. Resultatet är slående. Privata aktörer når i en klar majoritet av analyserna högre kvalitetsutfall än offentliga, även när hänsyn tas till brukarnas sammansättning.
Privata aktörer ger även mer välfärd för pengarna. En studie som jämfört kostnaden för äldreomsorgen i Sveriges kommuner uppskattar effektiviseringspotentialen till cirka 40 miljarder kronor årligen med bibehållen kvalitet – motsvarande cirka en fjärdedel av kommunernas samlade kostnader för äldreomsorg i dag. Ett kännetecknande drag för kommuner med hög effektivitet i äldreomsorgen är att det finns många privata utförare. Mer konkurrens tycks även öka effektiviteten i den kommunalt drivna omsorgen. En motsvarande analys för vården gav liknande resultat.
Dessutom trivs medarbetarna bättre hos privata aktörer. I Demoskops arbetsmiljöindex får privata vård- och omsorgsverksamheter högre betyg än offentliga (68 av 100 jämfört med 58–59), och är bättre i samtliga underkategorier. Även lärare på friskolor är mer nöjda än sina kommunala kollegor, enligt Skolinspektionens årliga enkätundersökning. Och välfärden är en sällsynt arena där kvinnligt entreprenörskap snarare är regel än undantag.
***
Den svenska välfärdsmodellen är en tillgång för Sverige. Kombinationen av fler äldre, färre som arbetar, och ett Sverige som måste rusta upp försvar, infrastruktur etcetera är en svårlöst ekvation. Nya idéer, snabbare arbetssätt och investeringar i digitalisering, logistik och specialiserade vårdformer har redan bidragit till att effektivisera resurser och höja kvaliteten.
Det är ofta privata aktörer som går i bräschen och som vågar starta nya äldreboenden, pröva nya utbildningsmetoder eller utveckla vårdtjänster där det offentliga inte hinner med. I en tid då antalet äldre ökar kraftigt samtidigt som färre ska försörja fler, har Sverige inte råd att avfärda kraften i entreprenörskap och innovation.
Därför borde det vara självklart för borgerligt sinnade politiker att stå upp för och värna den svenska välfärdsmodellen. Självklart finns sådant som måste förbättras. Det har funnits problem med enskilda aktörer i svensk skola som kraftigt misskött undervisningen och samtidigt delat ut vinst. Så ska det inte gå till. Därför har bransch- och arbetsgivarorganisationen Almega Utbildning infört en ny uppförandekod och ett etiskt råd för att höja standarden för hela branschen. Och det är hög tid att ett inflationssäkert betygsystem äntligen införs. Vårdföretagarna har under många år drivit på för reformer för att stoppa kriminalitet i vård och omsorg.
I valrörelsen kommer Socialdemokraterna att tala om ”marknadsmisslyckanden” och ökad kontroll. Detta narrativ är falskt och förslagen är skadliga. Den svenska välfärdsmodellen är väl värd att värna. Högre kvalitet, mer välfärd för pengarna och nöjdare medarbetare talar sitt tydliga språk. Det är också en principiellt viktig fråga. För vem är det som ska ha kontrollen? Ska vi tillbaka till ett samhälle där medborgare känner vanmakt inför en stor ansiktslös byråkrati – eller tror vi på ett samhälle där individen själv får välja? Tror vi att entreprenörskap, innovation och företagsamhet är en positiv kraft i samhället – eller en skadlig? Min förhoppning är att fler frihetligt sinnade politiker ser den svenska välfärdsmodellen för vad den är: en tillgång. Och vågar stå upp för valfrihet, konkurrens och mångfald i valrörelsen 2026.