Utblick Krönika
Tårar, rom och cola i Atlanta
Karin Pettersson följde med dörrknackande demokrater i Georgia och ser likheterna mellan valvakan i Atlanta och en valvaka hos Liberalerna – bortsett från att det inte finns någon klarad spärr att glädjas över.
USA. Det är svårt att inte älska det här landet. Home of the free, because of the brave. De uttalar mitt namn sisådär, men jag har ärligt talat inget emot att kallas honey, sweetheart, ma’am eller sugar på deras avslappnade, avsexualiserade vis. Efter ett besök på nationens museum för andra världskriget i New Orleans, Louisiana, är det svårt att inte känna en enorm tacksamhet till de förenta staterna.
Men det är svårt att inte samtidigt äcklas av det här landet. Get hit? Call quick! En av de otaliga advokat-billboardsen längst motorvägen. Inte Drive Safe, här är det viktigare att ha någon att stämma än att undvika olyckan. De enorma bilarna i Atlantas innerstad har precis som husen tonade rutor för att stänga ute solen, eller sorlet från uteliggarna som pratar högt med sig själva på trottoarerna. Lägg till friterad kyckling på dina frukostpannkakor, dränk dem i sirap.
En vecka innan valdagen landar vi i Louisiana. New Orleans är insvept i evig bakfylla, med återställare döpta efter de återkommande orkanerna. Varje morgon spolas gatorna rena från gårdagens plastpärlor och cigarettfimpar. Det är ett av amerikanarnas egna favoritresmål, en stad av närmast religiös eskapism. Valet märks knappt av. New Orleans låtsas som det regnar, men det är mer än så, för regnen här följs av dödssiffror. Är det att hedra eller vanhelga de som omkommit, att skåla med en Katrina i deras gamla kvarter? Det spelar ingen roll, it’s five o’clock somewhere.
Två dagar innan valet reser vi till staden Macon för att se Donald Trumps sista rally i Georgia. Det här är det USA som countrylåtar skrivs om – cornfed, blue-collar, meet me by the bleachers Americana. I kön till rallyt får jag en gratisupplaga av lokaltidningen från två high-schoolkillar (”if you’re gonna read, you might as well read conservative!”). Kvinnan framför oss i kön intervjuas först av Washington Post, därefter utfrågas hon noggrant om samma intervju av kampanjanställda. Hon har med sig en son som ger ett högst litterärt intryck – han får mig att tänka på både John Steinbecks Of Mice and Men och samtidigt Truman Capotes In Cold Blood.
Tidningen The Macon Telegraph ger den lokala kriminaliteten tre uppslag. Med mellannamn och hemadress namnges ett fyrtiotal personer som arresterats denna vecka. Det är inte svårt att läsa sig till hur de ser ut, det är så stereotypt att det nästan är komiskt, att Robert Lee arresterats för incest och ”elder abuse” samma vecka som Johnquavis åker dit för droginnehav och skottlossning.
Amerikanska val påverkas onekligen av faktorer som är främmande för oss svenskar.
Dagen innan valet möter vi vänliga demokrater som låter oss följa med och knacka dörr. Vi är i DeKalb County, Atlantas utkant, det mest folkrika afroamerikanska valdistriktet. I villorna där vi knackar dörr möter vi en farlig treenighet; jehovas vittnen (som inte röstar i jordelivet), väljare som flyttat utan att uppdatera sin folkbokföringsadress, och en kvinna vars fotboja gör att hon inte får rösta. Amerikanska val påverkas onekligen av faktorer som är främmande för oss svenskar. När vi vaknar i Georgia på valdagen har vallokaler i just det distriktet vi knackade dörr i utrymts, till följd av (vad som misstänks vara) ryska bombhot. Vad innebar det, för kvinnan vi såg till att ordna skjuts till vallokalen för?
Demokraternas valvaka i Atlanta känns precis som en valvaka brukar kännas – min erfarenhet är trots allt hämtad från hoppas-vi-klarar-spärren-Liberalerna. Stadens borgmästare påminner oss om att den här oron, fraserna toss-up, battleground, too close to call, är precis vad Demokraterna kämpat för, när de likt 2020 försöker göra en stat i den blodröda södern blå.
Ingen säger det, men vi hör det osagda; det är över.
Bara någon timme senare kommer en hälsning från Cedric Richmond, senior rådgivare till Kamala-kampanjen. På scen från Howard University, där det är tänkt att Kamala Harris ska ta emot utnämningen som USA:s 47:e president-elect tackar han publiken och hälsar att vicepresidenten kommer tala till dem först under morgondagen. Klockan är tre-kvart efter midnatt.
Rösterna är ännu inte räknade i vågmästarstaterna. Ingen säger det, men vi hör det osagda; det är över.
Vi blandar starka drinkar på hotellrummet, valvakan är slut. Det har pratats mycket om den blåa väggen – de demokratiska staterna som krävs för att säkra Vita huset – men alltför lite om röda linjer. Vad skulle krävas för att du inte ska rösta på Donald Trump, det är frågan jag vill ställa till varenda väljare som gav honom sin röst i dag, det är orden som bultat i mig sedan vi landade i Atlanta.
Konceptet som är New Orleans har aldrig varit lättare att förstå än just nu, när min ljumma rom och cola späds med tårar av frustration. Min resväska är packad, fylld med ett hundratal av de underbart effektiva sömntabletter som USA säljer över disk och Sverige förbjuder.