Idéer Krönika
Techmiljardärernas självbild är en röd flagga
En aktuell film satiriserar techmiljardärernas sorglösa syn på makt och moral. Att syna de ideologiska underströmmarna behövs för att förstå en allt mer autokratisk techvärld, skriver Filip Seiman.
På ett snöklätt berg, någonstans i den amerikanska västern, ligger Mountainhead. I glas och sten tornar byggnaden över vinterlandskapet. Det ser ut som vilket skrytbygge som helst. Byter man ut stenen mot betong är huset inte helt olikt den georgiske oligarken Bidzina Ivanisjvilis brutalistiska Bondskurkfäste utanför Tbilisi.
Men Mountainhead handlar om techentreprenörer, fria kapitalister som i öppna samhällen levererar produkter som människor vill köpa. Det är väl så långt man kan komma från postsovjetiska kleptokrater? Vi återkommer till den frågan.
I Mountainhead riktar Succession-regissören Jesse Armstrong strålkastaren mot Silicon Valley. Liksom i Succession har persongalleriet verkliga förlagor. Venis “Ven” Parish, världens rikaste man och ägare till det sociala mediet Traam, är en uppenbar sammanslagning av Elon Musk och Mark Zuckerberg. AI-entreprenören Jeffrey “Jeff” Abredazi bär i sin tur likheter med den förre OpenAI-toppen Dario Amodei, som 2021 lämnade företaget på grund av missnöje med vd:n Sam Altmans vision vad gäller snabbheten kontra säkerhet i utvecklingen av AI.
Meditationsentreprenören Hugo Van Yalk, kallad Souper, är med sina tillgångar “bara” värd en halv miljard dollar och med råge fattigast i gruppen. Det är han som byggt Mountainhead och bjudit in grabbarna – the Brewsters, som de kallar sig – till pokerkväll. Kvällen har tre regler: “no deals, no meals, no high heels” – inte prata affärer, inte käka något mer avancerat än snacks, och inga tjejer.
Randall Garrett är en illa dold satir på PayPal-grundaren Peter Thiel, kanske mest känd som bankkontot bakom JD Vance.
Hugo “Souper” Van Yalk, vars högsta dröm är att likt sina vänner bli dollarmiljardär, är osäker inför de andra, och hans ständiga försök att skryta utgör plågsamt klockren comic relief. Bland annat försöker han servera en hel ugnsbakad piggvar som snacks – som om dyr fisk skulle imponera på människor vars förmögenheter är jämförbara med ett mindre lands BNP. De andra invänder att det bryter mot “no meals”-regeln. Souper är den enda av de fyra huvudkaraktärerna som saknar en tydlig verklig förlaga.
Slutligen har vi gruppens ideologiska gudfader. Randall Garrett är en illa dold satir på PayPal-grundaren Peter Thiel, kanske mest känd som bankkontot bakom JD Vance. Hans idéer om demokrati och frihet, och framför allt hur dessa är oförenliga med varandra, är en hörnsten i Silicon Valleys nya ideologi. Teknik slår politik, som Jan Stenbecks gamla devis löd, men här är det inte socialdemokratiska mediemonopol som befinner sig i skottlinjen – utan demokratin som sådan. Varför ska dumma politiker styra, när det finns människor som är så smarta som vi? Garrett har många idéer om hur samhällen och företag bör ordnas, den ena mer osammanhängande än den andra. De andra i gänget lyssnar andäktigt när mentorn övertygande missförstår Kant, Platon och Hegel.
Redan från filmens första stund går världen mot kaos. Traams nya AI-tjänst för videogenerering är så bra att falska klipp inte går att skilja från verkliga. Medan grabbarna hänger på Mountainhead fylls deras mobiltelefoner med notiser om våldsamheter över hela världen till följd av dessa AI-klipp. Situationen liknar den som Facebook bidrog till att skapa 2017, då burmesisk militär använde Facebook för att med hatpropaganda understödja den brutala fördrivningen av Rohingyafolket.
Världens stundande kollaps under våldet och kaoset – för så verkar det vara, åtminstone på berget – öppnar möjligheter. Med sitt svammel om moral och statskonst lyckas Garrett inspirera de övriga i gänget. Snart är grabbarna – minus Jeff, som till skillnad från de andra verkar äga spår av ett samvete – beredda att genomföra statskupper lite varstans i världen. Och det kan de antagligen göra. Traams makt över verklighetsbilden ihop med Garretts inflytande över USA:s försvarsmakt (hej Palantir) räcker gott och väl för att fälla valfri svag latinamerikansk regering.
***
Satiriska skildringar av den rikaste procentens liv har stått högt i kurs under de senaste åren. I allt från tidigare nämnda Succession till Parasite och The White Lotus har tittarna fått glänta på dörren till en stängd värld full av excesser och bristande moral.
Inte sällan är det just techmogulerna som står i fokus. I Star Wars-regissören Rian Johnsons Glass Onion: A Knives Out Mystery från 2022 spelar Edward Norton entreprenören Miles Bron, som leker med liv och död för sitt egos skull. Johnson har förnekat att Bron skulle vara baserad på Elon Musk, men det är omöjligt att inte se likheterna.
Martin Scorseses killklassiker The Wolf of Wall Street från 2013 kan till del beskrivas som en föregångare till genren. De kokainstinna aktiemäklarna, anförda av Leonardo DiCaprios Jordan Belfort, beter sig precis som de vill, helt utan samvetskval. Men de försöker aldrig rättfärdiga sina brott. Inför börsintroduktionen av ett skoföretag, som i hemlighet har arrangerats som en klassisk pump and dump, erkänner Belfort att detta självklart är “a big no-no” i lagens ögon. I vågskålen mellan rätt och fel väger rikedom helt enkelt tyngre än lag.
Hos Armstrongs techmiljardärer finns ingen vågskål. Respekten för samhällets normsystem, och dess institutioner, är som bortblåst. Garrett och hans adepter ställer sig vid sidan av den värld som resten av befolkningen lever i. Varken lagar, normer eller moral gäller i deras parallella verklighet i huset på berget. När USA:s president ringer upp Ven för att förmå honom att rulla tillbaka Traams videogenereringstjänst tills dess att den kan tyglas blir svaret nonchalant. Den fria världens ledare är, enligt Ven, just a dude, a fucking arrangement of carbon. Vem vill lyssna på en sådan?
***
Namnet Mountainhead anspelar på Ayn Rands klassiker The Fountainhead (Urkällan i svensk översättning, finns på Timbro förlag). Boken skänker dock ingen större förståelse för filmen. Tvärtom är namnet bara ännu en av de filosofiska referenser som Mountainheads gäster slänger sig med utan att förstå. Men även om filmens persongalleri saknar förståelse för djupare filosofiska idéer, är det inte säkert att detsamma gäller för deras verkliga förlagor.
I den nyutkomna antologin Trumps idévärld (Timbro förlag) skriver Nicklas Berild Lundblad om Silicon Valleys inflytande på Donald Trumps idévärld. Här återkommer ovan nämnda Peter Thiel. I sitt kapitel förklarar Berild Lundblad hur Silicon Valleys ideologiska mylla förändrats de senaste åren.
Vi eftersträvar samma jobb, kläder och partners som våra likar, just därför att de vill ha samma saker.
Bland de tänkare som fått gehör bland techfolket i Kalifornien märks särskilt René Girard. Girards främsta teori handlar om mimetiskt begär – att människor vill ha saker därför att andra människor vill ha samma saker. Den som har små barn i sin närhet har säkert sett exempel på detta fenomen. En leksak tycks bli mycket mer intressant när den hålls av ett annat barn. Girard menar att samma gäller för alla våra begär. Vi eftersträvar samma jobb, kläder och partners som våra likar, just därför att de vill ha samma saker.
För Girard är det mimetiska begäret en destruktiv kraft som i värsta fall leder till våld. Därför förespråkar han monopol. I Girards värld är konkurrens ett av de tydligaste uttrycken för mimetiskt begär. Peter Thiel, som tagit stor inspiration av Girard, har gjort det till sitt uttalade mål att bygga sina företag till monopol – gärna med hjälp av sina vänner i staten.
Inflytelserik i Silicon Valley är också Hans-Hermann Hoppe, en annan av Thiels favoriter. Hoppe är mest känd för sin demokratikritik, som bygger på antagandet att möjligheten för en majoritet att berika sig på en minoritets bekostnad alltid hotar äganderätten. Så långt har han naturligtvis en poäng. Det är i svaret på den målkonflikten som han viker av från den gängse liberala lösningen – det vill säga grundlagsfäst äganderätt och en stark rättsstat – och landar i att samhället ska ordnas efter “naturliga hierarkier”, utan en stat, för att säkra äganderätten i ett sorts naturtillstånd. Hur de resurssvaga ska skyddas från förtryck under sådana hierarkier svarar Hoppe helst inte på.
De här idéerna är, tyvärr, viktiga att förstå. De utgör viktiga underströmmar i en autokratisk techvärld som ser sig själv som högre stående än folket, och som upptäckt sin politiska agens. Inte minst märks det hos just Peter Thiel. Han har sedan flera år fostrat en rad politiker – däribland MAGA-rörelsens kronprins JD Vance – till sina språkrör. Därmed tycks dörren till Ovala rummet stå vidöppen för Thiels, och i förlängningen Girards och Hoppes, idéer. Det riskerar förändra USA i grunden.
Mountainhead är en berättelse om makt och moral. Om hur människor blir höga på sig själva i ett Silicon Valley som i växande utsträckning ser teknisk utveckling som den främsta – och helst enda – styrande kraften i hur samhällen utformas. Om hur fria entreprenörer börjat bete sig mer och mer som postsovjetiska kleptokrater. Där konkurrens är något ont och monopol är gott, och där begrepp som korruption inte existerar i föreställningsvärlden.
Bakom den sylvassa satiren finns en berättelse om en värld, skild från vår egen, som i hög grad kan komma att påverka oss. Den som vill förstå hur gör klokt i att se Mountainhead.