Samhälle Krönika
Tillväxt handlar om lycka
Borgerligheten talar gärna om hur ekonomisk tillväxt leder till ökade skatteintäkter, men glömmer det viktigaste. Det är tillväxten som gör det möjligt för människor att prioritera det som var och en tycker är viktigt, och i förlängningen bli lyckliga. Det skriver Carolin Dahlman
”Det viktigaste är inte att bli så rik som möjligt. Annat är viktigare.” Ungefär så sa en representant för Grön ungdom i en debatt om tillväxt i förra veckan.
Jag hajade till. Vem argumenterade hon emot? För mig som högerliberal är tillväxtens mål inte alls att folk ska bli så rika som möjligt. I mina ögon är det vad materiell rikedom kan leda till som är mest betydelsefullt. Pengar är inget mål, utan ett medel.
Visserligen ger blomstrande företag både arbetstillfällen och ökade skatteintäkter. Men inte heller löner och välfärd är det yttersta målet för mig. Nej, syftet med tillväxt är att mer pengar lägger grund för lycka. Inre rikedom.
I en tid när allt fler lider av psykisk ohälsa är det ett ovärderligt värde.
Ett rikare samhälle gör oss trygga och fria. Den som har stabil grundtrygghet har råd att välja självständigt och följa sitt hjärta vad gäller livsval kring sånt som verkligen betyder något, som jobb, sexualitet och familj. Det skapar mening i livet att kunna följa sitt unika kall. Den som har panik över sin försörjning har ju inte råd med sådant. Hen måste anpassa sig till andra, ägna sig åt måsten.
Det är visserligen ett mysterium att så många ändå är deprimerade i ett samhälle som faktiskt är ganska rikt. Trots att vi har det relativt bra ökar de stressrelaterade sjukskrivningarna radikalt.
Från vänster tas det som bevis för att pengar inte gör oss lyckligare. Lösningen på stressen är i stället kortare arbetstid eller lägre krav och ökade ekonomiska stöd, menar de. Forskningen visar dock att det är precis tvärtom.
Borgerligheten borde berätta att dess politik även skapar välmående.
Den som mår psykiskt dåligt mår mycket bättre av att aktivera sig och gå till skolan än att ligga still i soffan. KBT-terapin går ut på att jobba på att ändra beteenden för att må bättre. Fysisk träning är för många bättre än antidepressiva läkemedel. Och krav pressar oss till att prestera, vilket leder till stolthet och en fin känsla i magen.
Det betyder inte att det är pengarna i sig som ger glädje, utan strävan efter dem och allt de medför.
Borgerligheten borde berätta att dess politik – som ger frihet, men också medför ansvar – även skapar välmående. Arbetslinjen är inte bara bra eftersom den gynnar statsbudgeten, utan är även ett lyckopiller. Kraven lockar fram kraft inifrån. Den existentiella hälsan gynnas av att människor känner sig behövda, och meningsfulla, delar av något större.
Ibland påstås det att de många valmöjligheterna i ett rikt samhälle skapar stress. Möjligheten att välja kan bli en börda snarare än ett privilegium, skriver Barry Schwartz i boken Valfrihetens tyranni (2004). En del beskyller sig själva om de väljer fel, och det kan nästan kännas skönt med tvång i jämförelse.
Det är dock ett så kallat lyxproblem att ha beslutsångest. Alternativet vore värre. Om vi inte hade demokrati och valfrihet skulle vi styras uppifrån. Det är inte alla som minns det i dag, men så var det också i stor utsträckning under 70- och 80-talen, när den offentliga sektorn svällt och Socialdemokraternas enhetslösning skulle stöpa alla i samma form. En återgång till det skulle kanske vara behagligare för den som får panik över alla val, men det skulle samtidigt begränsa alla som inte vill exakt det som diktatorer och översittande vänsterpolitiker vill.
Borgerlighetens utmaning är att förklara storheten i detta – och göra det i icke-ekonomiska termer. Utan grafer över BNP-utvecklingen. För det har ytterst inte med pengar att göra. Den rikedom tillväxt och valfrihet ger är pirr i magen snarare än klirr i kassan. Överskott i hjärtat snarare än på kontot.
För mig har målet med liberal politik alltid varit större än effektivitet.
För mig har målet med liberal politik alltid varit större än effektivitet och monetär nyttomaximering. Jag vill maxa människors liv – inte deras plånböcker. Men det betyder inte att plånboken är ointressant. Självklart är tillväxt och god ekonomi en förutsättning.
Sverige halkar redan efter i OECD:s välståndsliga. Om de rödgröna vinner valet 2026 är det tyvärr stor risk för att tillväxt inte längre kommer att ses som eftersträvansvärt. Miljöpartiet är direkt fientliga, och språkröret Amanda Lind har gjort klart att hon vill begränsa den ekonomiska tillväxten.
Borgerligheten behöver vända detta genom att möta argumentationen från vänster (om att allt vi bryr oss om är pengar) på ett annat sätt än att säga att tillväxt ger fler kronor i statskassan.
När borgerliga politiker argumenterar för tillväxt görs det med kantiga ord som kompetensförsörjningspaket, produktivitetsdelegation och reformerat skattesystem. Det handlar om konsekvenserna på samhällsnivå, inte för individen.
Men genom ett mer personligt, rundare tonläge kan borgerligheten nå fler, och beröra.
Ett samhälle som uppmuntrar hårt arbete och utbildning leder till ökade skatteintäkter, men det viktiga är ändå att människor mår bättre och är lyckligare i ett samhälle där vi får både frihet och möjlighet att ta ansvar.