Utblick Essä
Trump är ingen Nixon
Det sägs att Henry Kissinger och Richard Nixon gjort comeback i Donald Trumps utrikespolitik. Men där Kissinger försökte upprätthålla ordningen försöker Trump störa status quo för egen vinning, skriver Andreas Birro.
Om USA nu ska vara vårdslöst, kan man åtminstone kräva att det sker med briljans. Henry Kissinger är i dag den mest dyrkade utrikespolitiska tänkaren på högerkanten. Historikern Niall Fergusons biografi av Kissinger från 2015 fick nytt liv efter dennes bortgång för drygt ett år sedan. Kissinger och hans president Richard Nixon sägs ha gjort comeback, och deras idéer tycks ha återuppstått i Donald Trumps omläggning av politiken gentemot Ryssland. Vid en första anblick kan likheterna verka slående, men medan Kissinger och Nixon stod för en genomtänkt, realpolitisk maktstrategi, drivs Trump snarare av en impulsiv och transaktionell inställning till internationella relationer.
Kissinger var nationell säkerhetsrådgivare till Nixon och utrikesminister i USA. Trump har länge varit en öppen beundrare av båda. På 1970-talet reste Nixon till Kina på Kissingers initiativ och förhandlade fram en öppning mot Beijing. I efterhand har detta ofta tolkats som ett försök att ställa USA:s två största fiender, Kina och Ryssland, mot varandra. Men den ursprungliga anledningen var en annan. Syftet var snarare att inkludera Kina i den internationella gemenskapen och hindra Mao från att sprida kommunismen. Detta medförde förstås även andra geopolitiska fördelar. Kina närmade sig väst och liberaliserades, åtminstone ekonomiskt, samtidigt som den kinesisk-sovjetiska schismen försvagade Sovjetunionen.
”På lång sikt har vi helt enkelt inte råd att lämna Kina för alltid utanför nationernas familj”, konstaterade Nixon. Rätt eller fel så det är en helt annan universalistisk, kanske rentav globalistisk, tonalitet än Trump företräder.
För Nixon och Kissinger var detta en svår balansgång, men den bar frukt.
Splittringen mellan Kina och Ryssland hade sina rötter långt tidigare. Redan på 1960-talet befann sig Kina och Sovjetunionen på kollisionskurs och representerade två skilda former av kommunism. Kineserna kritiserade den sovjetiska imperialismen stundtals skarpare än de angrep den västerländska kapitalismen. För Nixon och Kissinger var detta en svår balansgång, men den bar frukt: Kina moderniserades, och hundratals miljoner människor lyftes ur fattigdom. Samtidigt gick de för långt. Informellt lovade Kissinger att USA inte skulle motsätta sig ett kinesiskt övertagande av Taiwan. Det var ett budskap om amerikansk svaghet, en idé som ekar i Trumps politik i dag. För att projicera makt måste USA, enligt detta synsätt, begränsa sina åtaganden och välja sina strider. Och visst finns det fog för kritik mot denna uppfattning.
Vänstern har länge demoniserat Kissinger för bombningarna i Asien och statskupperna i Latinamerika. Men hans största synd var kanske hans syn på USA självt. Precis som Trump betonade Kissinger USA:s påstådda nedgång, särskilt under 1970-talet när Vietnamkriget, Watergate och ekonomiska problem målade en dyster bild. Lågkonjunkturen i ekonomin formade USA:s 1970-tal, och många pratade om att USA:s försvarsmakt försvagats. Kissingers realpolitik byggde på att hantera denna upplevda svaghet och prioritera stabilitet framför ideologi.
Men i efterhand var USA inte så svagt som Kissinger trodde. Sovjetunionen brottades med sina egna strukturella problem, och USA:s ekonomiska och militära makt förblev dominerande. Kissingers pragmatism var användbar på kort sikt men alltför pessimistisk i det långa loppet. Nu begår Trump samma misstag. Rädslan för USA:s svaghet blir en självuppfyllande profetia.
Rädslan för USA:s svaghet blir en självuppfyllande profetia.
Kissingers avspänningspolitik representerade en form av defaitism som bröts först av Ronald Reagan, som vägrade acceptera att vi skulle leva sida vid sida med kommunismen, precis som Trump i dag tycks acceptera de auktoritära regimernas motståndsaxel. Ironiskt nog har många av de biståndsprogram för demokrati som Demokraterna nu försvarar sina rötter hos Reagan, som vägrade ge upp inför tyranniet. Det är därför man kan gå på en gata namngiven efter Reagan i den ukrainska huvudstaden Kyiv, eller titta på ett monument uppkallat till hans ära i den georgiska huvudstaden Tbilisi.
Reagan insåg att USA hade möjlighet att besegra Sovjetunionen – en fiende som, jämfört med dagens Ryssland, var betydligt mäktigare. Massiva försvarssatsningar bidrog till att urholka den sovjetiska ekonomin, och Reagans insatser banade väg för den frihetslängtan vi ser i dagens Östeuropa. Polen är enligt en undersökning det mest marknadsvänliga landet i Europa, och Estlands första premiärminister, Mart Laar, har berättat att den enda bok om ekonomi han hade läst innan han tillträdde var Milton Friedmans Frihet att välja. Amerikanskt finansierade radioprogram som Radio Free Europe fick stöd av kongressen och sände frihetliga idéer bakom järnridån.
***
Oavsett vilka fel Nixon och Kissinger gjorde, grundades deras brutala strategi i en idé om unika västerländska värden: fria marknader, demokrati, varje människas värdighet. Det handlade om prioriteringar, inte om att avfärda principer. Problemet med Trump är inte bara att han tänker utanför ramarna. Det kan ibland vara nödvändigt. Flera positiva saker hade kunnat komma ur en sådan strategi. Bidenadministrationens sena och begränsade stöd till Ukraina visade också tecken på svaghet, liksom hur man lämnade Afghanistan. Trumps största problem är att han inte verkar bry sig om ramarna alls, och det är synd, för ramarna USA har skapat efter andra världskriget har lyckats åstadkomma exempellösa mängder frihet och välstånd.
Kissinger var en beräknande strateg, en mästare i diplomati som agerade bakom kulisserna med långsiktiga geopolitiska mål i sikte. Hans inställning var kylig, pragmatisk och djupt rotad i realpolitik – där stabilitet och amerikansk global dominans prioriterades framför ideologi eller moral. Han förlitade sig på allianser, hemliga operationer och noggrant taktiskt manövrerande för att bevara USA:s inflytande.
Där Kissinger värdesatte diskretion och välavvägda förhandlingar, föredrar Trump stora åthävor och offentliga konflikter.
Trump däremot frodas i kaos och personlig lojalitet. Hans maktutövning är impulsiv, driven av mediala spektakel och kretsar ofta mer kring hans egen image än kring någon långsiktig strategi. Där Kissinger värdesatte diskretion och välavvägda förhandlingar, föredrar Trump stora åthävor, offentliga konflikter och en transaktionell, ofta oförutsägbar utrikespolitik.
Den största skillnaden är att Kissinger arbetade inom systemet och manipulerade det för att förverkliga sin vision av makt, medan Trump har försökt rasera institutioner när de inte tjänat hans syften. Kissingers Amerika handlade om att upprätthålla ordning i världen, medan Trumps Amerika handlar om att störa status quo för egen vinning och politisk framgång.
Frågan är emellertid inte längre om Trump och Republikanerna vill omforma den internationella ordningen, utan hur de avser att göra det. Ska de söka en uppgörelse med Ryssland för att vända sig mot Kina? Eller eftersträvar de en ny Jalta-liknande överenskommelse, där USA dominerar Amerika, Kina kontrollerar Asien och Ryssland – kanske med amerikanskt stöd – ges överhöghet över Europa?
Om Trump menar allvar med att utmana Kina framstår hans politik som ännu mer motsägelsefull. Den skickar märkliga signaler till USA:s allierade i Asien. Australien har på senare år skiftat fokus från att prioritera handel med Kina till att stärka försvarssamarbetet med USA och Storbritannien genom Aukus, i förhoppningen att USA skulle stödja dem vid en kris. Men genom att svika Ukraina skapar USA inga incitament för långsiktiga allianser, vare sig i Europa eller Asien. Detta är långt ifrån Nixons kyligt kalkylerande strategi. Istället präglas Trumps politik av en total avsaknad av strategisk höjd – kanske för att den inte är en strategi alls, utan bara impulser.
Även om Kina behöver hanteras så går deras aggressivitet knappast att jämföras med Rysslands upprepade krig.
Och även om Kina behöver hanteras så går deras aggressivitet knappast att jämföras med Rysslands upprepade krig. Kina är egentligen inte mer aggressivt än när Nixon besökte landet, och till skillnad från Ryssland har landet ett visst intresse av den internationella ordningen, något som bör uppmuntras och västvärlden konstruktivt kan samarbeta med Kina kring. Det är ett land att vara på sin vakt mot och sätta gränser för, men det är ingen direkt fiende, åtminstone inte än. Samtidigt skulle situationen förändras drastiskt om Kina börjar agera som Ryssland. Det är inte helt osannolikt att Kina utvecklas åt det hållet, men mycket talar också emot det. Politiken Trump för mot Ryssland skulle passa bättre mot Kina. Det fanns en anledning till att det var Beijing Nixon ville närma sig och inte Moskva.
I Mellanöstern har Trump prisats för sin hårda linje mot Iran, samtidigt som han vid flera tillfällen uttryckt en vilja att förhandla fram fred i regionen. Enligt en rapport från Bloomberg den 4 mars har Vladimir Putin nyligen gått med på att medla i fredssamtal mellan Iran och USA. Att låta en aktör med en uttalad fientlighet gentemot USA spela en sådan roll framstår som både absurt och kontraproduktivt.
Och vem vill egentligen vara allierad med en förrädare? USA kan knappast räkna med sina allierade om det behandlar dem sämre än sina rivaler. Den nya administrationen har trots allt hotat sina allierade med 25-procentiga tullar, medan Kina endast fått 20 procent, och till och med ifrågasatt deras territoriella integritet. Sådant beteende ger redan skrämmande resultat. En YouGov-undersökning visar att 46 procent av danskarna ser USA som ett hot, en högre andel än de som ser Nordkorea som ett hot, 44 procent, eller Iran, 40 procent.
Det är sant att Europa länge byggt sin säkerhetsstrategi på amerikanskt stöd, men amerikansk maktprojektion har byggt på allianser. Europa kan snart stå utan amerikansk hjälp, men USA kan snart stå utan baserna i Rammstein och Vicenza, avgörande för åtaganden i Mellanöstern och Afrika, utan signalspaningsbasen Pine Gap i Australien och utan möjligheten att spåra inkommande missiler i norra Kanada. USA har i dag 750 militärbaser i över 80 länder. De kommande fyra åren blir ett avgörande test för USA:s allianssystem. När någon attackerar USA, och det kommer hända förr eller senare, är det bra att ha vänner i världen.
Nato:s artikel 5, som innehåller de ömsesidiga försvarsgarantierna i alliansen, har bara aktiverats en enda gång sedan alliansens grundande – efter 9/11. Den stora ironin är att löftet bakom alliansen alltid har varit att om Stalin eller Chrusjtjov invaderade Europa, skulle våra amerikanska allierade än en gång korsa Atlanten för att undsätta oss. Men den enda gången det kollektiva försvaret faktiskt trätt i kraft var när européerna slöt upp för USA, efter att de brutalt förnedrats i attackerna den 11 september. Vi stärkte deras avskräckningsförmåga och deltog i jakten på förövarna i Afghanistan.
Så ja, kritisera gärna på europeiska skattebetalare – med rätta! Men vi har också ställt upp för USA och dessutom fått hantera konsekvenserna av deras misslyckanden i Mellanöstern, inte minst genom migrationsströmmarna. 1 144 allierade soldater stupade i Afghanistan, och många fler skadades. Ingen har uttryckt det bättre än Nicholas Burns, USA:s Nato-ambassadör i Bryssel 2001. När de samlade Nato-ambassadörerna, ledda av den kanadensiska delegationen, besökte Burns för att erbjuda sitt stöd och aktivera Artikel 5, insåg han alliansens verkliga kraft. Han ringde Condoleezza Rice, och tillsammans konstaterade de: det är ovärderligt att ha vänner i världen.
I Europa hade Trump kunnat lyckas utan att skada relationerna och utan att driva européerna i Kinas famn (ett realistiskt alternativ för Europa i dag). Att Europa behöver tuff kärlek för att ta sitt eget försvar på allvar är uppenbart. Men tuff kärlek kräver både tuffhet och kärlek. Nixon var, trots sina brister, en ledare som trodde på USA:s exceptionalism och dess unika roll i världen. Det gör inte Trump. I sitt första installationstal uttryckte Nixon en vilja att förhandla fred efter en lång epok av konfrontation, men avfärdade också landerövringar och krig till förmån för utbyte och handel:
Vi strävar efter en öppen värld – öppen för idéer, öppen för utbyte av varor och människor – en värld där inget folk, stort eller litet, lever i en arg isolering. Vi kan inte förvänta oss att göra alla till våra vänner, men vi kan försöka att inte göra någon till vår fiende. De som skulle vara våra motståndare bjuder vi in till en fredlig tävlan – inte i att erövra territorium eller utvidga herravälde, utan i att berika människans liv.
Man kan ifrågasätta Nixons idé om att alla inte kan bli USA:s vänner. Men Trump gör aktivt sina vänner till fiender – och sina fiender till vänner. Många kommentatorer drar i dag paralleller mellan Trump och Nixon. Men det enda de egentligen har gemensamt är deras oemotståndliga drift att kriga mot pressen. Tvärtemot den kollektiva minnesbilden var Nixon snarare en centrist som säkrade en jordskredsseger i sitt omval, tack vare sina relativt populära politikområden, både utrikes och inrikes.
Herr President, du är ingen Richard Nixon.