Utblick Krönika
Trump är inget skäl att ge upp
Trump som återvändande president behöver inte bli en katastrof varken för Ukraina eller för världshandeln. I stället för att gräva ner oss i mörka framtidsutsikter kan vi visa karaktär och ta kontroll över situationen, skriver Johan Norberg.
Nej, det var inte direkt det här amerikanska valresultatet man hade hoppats på om man vill att demokratier ska hålla ihop och att världshandeln ska vara fri. Det är lätt att deppa ihop och föreställa sig att det är över nu, Ukraina kommer att utlämnas åt Putins förstörelsebrigader och en unik period av globalt samarbete störtar samman.
Men en ukrainsk vän påminde mig om en dikt av Suzy Toronto, lika tillämplig i privatlivet som i geopolitiken. Den går så här:
Plan A is always my first choice.
You know, the one where
Everything works out to be
Happily ever-after.
But more often than not,
I find myself dealing with
The upside-down, inside-out version
Where nothing goes as it should.
It’s at this point that the real
Test of my character comes in.
Do I sink, or do I swim?
Do I wallow in self pity and play the victim,
Or simply shift gears
And make the best of the situation?
The choice is all mine…
Life is all about how you handle Plan B.
Det är just den frågan som historien nu ställer oss: Do we sink or do we swim?
Det här handlar inte om USA:s vägval. Att andra gör fel är inte en ursäkt att inte själv göra det rätta. Trots att européer gärna späker sig verbalt är Europas ekonomi ungefär lika stor som den amerikanska, även om den senare smickras av hög dollarkurs och massiva budgetunderskott. Räknar man in de nya medlemmarna i Central- och Östeuropa så har EU:s ekonomi per capita vuxit nästan lika snabbt som USA sedan 1990. Drygt 57 procent jämfört med USA:s knappa 66 procent. Och vi är mer än hundra miljoner fler.
Att vi inte står bättre rustade är inte en naturnödvändighet, utan vår egen underlåtelsesynd. Vi måste restaurera upp vårt eget försvar och vår förmåga att stödja hotade demokratier, oavsett vad Trump hittar på. Det rätta tillfället att börja är för 30 år sedan.
Att vi inte står bättre rustade är inte en naturnödvändighet, utan vår egen underlåtelsesynd.
Men vi behöver inte mängder av vapenfabriker för att göra skillnad här och nu. Ukraina börjar få allt större produktionskapacitet, men saknar pengar. De kan vi förse dem med. USA kan förstås fortsätta att fungera som demokratins arsenal om vi lägger in beställningarna. Det är också en affär som en dealmaker som Trump skulle älska, och kanske kan bli en del i en större uppgörelse för att hålla USA fortsatt engagerat.
Om vi tycker att allt detta är för dyrt vet jag var det finns runt 200 miljarder euro i frysta ryska tillgångar. De legala formerna för ett beslagtagande har debatterats i det oändliga, men jag ser det som en mycket liten avbetalning på det krigsskadestånd som Ryssland är skyldigt Ukraina.
Genom att utlova allt detta nu skulle vi ge Ukraina ett betydligt bättre utgångsläge i de kommande förhandlingarna, och även en möjlighet att blankt avvisa utpressning.
Vad som än händer nu får vi inte fatta beslut över huvudet på ukrainarna. Det är deras land och deras framtid. Om vi tvingar dem att ge upp så finns det inget som hindrar att det sker fler gånger, för andra länder, och vår kontinent borde ha lärt sig vart den vägen leder.
Det finns en utsökt formulering som brukar tillskrivas Margaret Thatcher: ”The problem with socialism is that sooner or later you’ll run out of other people’s money.” Men jag tycker att det finns en minst lika viktig ackomanjerande princip om faran med eftergifter mot aggressiva diktatorer: ”The problem with appeasement is that sooner or later you run out of other people’s countries.” Och då siktar despoten in sig på ditt.
***
Även på handelsområdet måste vi nu arbeta med plan B. Många européer gräver skyttegravar inför det stundande handelskriget, sugna på höga vedergällningstullar. Men om det är något vi vet om handelskrig är det att den stora skadan kommer från upprepade rundor av vedergällning. Dessutom verkar det bita sällsynt illa på Trump, som inte backade ens när kinesiska tullar sargade amerikanskt jordbruk. Han använde det i stället för att piska upp än mer nationalistisk revanschism.
Däremot är han en man som alltid vill ha en deal att stoltsera med. EU-kommissionens dåvarande ordförande Jean-Claude Juncker avstyrde handelskrig mellan Trump och EU 2019 genom att erbjuda stora köp av sojabönor samt handelsförhandlingar. Även om det inte blev mycket av detta (EU-kommissionen kan på egen hand bara köpa in sojabönor till lunchen) var det tillräckligt för att lugna Trump och fördröja en slutstrid.
Det kan fungera igen. Ursula von der Leyen borde åka till Mar-a-Lago och förklara för Trump att EU-länder gärna vill köpa amerikanska vapen och flytande fossilgas (LNG). Eftersom Joe Biden blockerade exporttillstånd för det senare är det lockande för Trump att framställa en LNG-uppgörelse med EU som ett sätt att begrava företrädarens arv.
Sedan ska von der Leyen erbjuda sig att återuppta förhandlingar om en transatlantisk frihandelszon. Även om Trump själv tycker att tull är det vackraste ordet i det engelska språket finns det gott om medarbetare och kongressledamöter som valt att tolka hans protektionistiska vevande som ett förhandlingsutspel för att undanröja orättvisa tullar. Att välja att tolka det så och agera efter det kan splittra republikanerna, fördröja en konflikt och ge Trump en möjlighet att framställa det som en seger.
Donald Trump är väl inte någons plan A, men livet handlar om hur man hanterar plan B. Det är nu vår karaktär testas. Må vi klara den prövningen.