Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Utblick Reportage

Tre år efter Rysslands fullskaliga invasion är den ukrainska motståndsviljan fortsatt stark. Rutger Brattström reste till Kyiv och konstaterar att ingen han träffar är beredd att godta en påtvingad fred.

Tre år efter Rysslands fullskaliga invasion reste Timbros Rutger Brattström till Ukraina för att skildra livet i Kyiv och ta reda på vad vi i Sverige kan lära av Ukrainas krigsansträngning. Detta är den första av fyra artiklar.

Kateryna ställer ner sitt ölglas och spänner blicken i mig. ”Den ukrainska armén får gärna spränga mitt hem – dödar de bara en enda ryss är det värt det.”

Kateryna är född och uppväxt i södra Cherson-regionen. Hennes barndomshem ligger under rysk ockupation. Hon har varit i kontakt med några grannar, äldre människor som blivit kvar, och fått höra att det nu bor ryska soldater i familjens hus. Mot sin mammas vilja har hon gett information till den ukrainska underrättelsetjänsten. Att besegra Ryssland är viktigare än att bevara huset som hennes morföräldrar byggde. Nästa gång hon hör av grannarna hoppas hon få höra att en rysk soldat ligger begraven tillsammans med hennes barndomsminnen.

2022 bodde Kateryna och hennes familj i Charkiv, och de pratade ryska. Efter den fullskaliga invasionen bytte de omedelbart till ukrainska och flydde till Kyiv. Några få gånger har Kateryna sett sin dotter titta på ryska barnprogram på YouTube. ”Men nu har jag förklarat för henne att när hon tittar på ryska videor så betalas det pengar till de som skickar missiler mot oss. Nu har hon slutat.” De flesta som bor i Kyiv ignorerar de återkommande flyglarmen, men skolbarnen tillbringar många timmar i skyddsrum varje vecka.

”Vi måste strida smartare än dem, jag är glad att kunna bidra till det.”

Katerynas man Dima pratar knappt engelska, men han förstår nästan allt jag säger och Kateryna översätter hans ord till mig. Han är ingenjör i Ukrainas stora IT-sektor. Innan det fullskaliga kriget arbetade han åt ett internationellt företag. Nu jobbar han med att konstruera landdrönare, små fordon som styrs på distans och kan som kan fylla flera olika roller. De kan transportera utrustning utan att en mänsklig förare behöver riskera livet när himlen är full av FPV-drönare. De kan transportera sårade i säkerhet, en uppgift som annars kräver att upp till fyra soldater lämnar sina poster. Dimas drönare kan också utrustas med ett radiostyrt maskingevär och beskjuta fienden utan att någon soldat behöver ge upp sin position. Dima är ofta ute vid fronten och utbildar soldaterna i att använda drönaren.

Lönen är visserligen lägre, men det stör inte Dima. ”Vi ukrainare är inte lika många och har inte lika stora resurser som ryssarna. Vi måste strida smartare än dem, jag är glad att kunna bidra till det.”

***

Roman är soldat och hans brigad är stationerad i Donetsk-regionen, men just nu är han på permission under femton dagar. Han träffar mig på Kyiv Food Market, en saluhall med mat och dryck från alla jordens hörn. Jag tar en öl till mina ukrainska kåldolmar, men Roman håller sig till kaffe. Soldater får inte dricka alkohol, inte ens på permission. Roman behöver dock inte berusa sig för att skratta och skoja. Hela kvällen drar han skämt som inte lämpar sig för att återges och visar filmer från fronten. 

Prinsessan Olga som står staty på Sankt Mikaels torg i centrala Kyiv har försetts med budskapet ”Ukraina ger inte upp”. Foto: Rutger Brattström

I en video springer en gris förbi utanför vad som tidigare var en skola. ”Den åt vi upp”, säger Roman och skrattar högt. I en annan ligger Roman och sover i ett hörn av ett övergivet hus. Plötsligt hörs en explosion utanför, men Roman rör sig inte ur fläcken. Återigen skrattar han bullrande och säger ”jag antar att jag vant mig vid drönarna”. 

Jag frågar vad han tänkt göra efter kriget. För första gången under kvällen blir han seriös. ”Jag vet inte. Jag tror inte att jag kommer överleva det här kriget så det finns ingen anledning att planera för det. Jag kommer ha tid att tänka på framtiden när vi har vunnit.”

***

Anastasiia Shevchenko är prima ballerina vid Kyivs balett. Hon tar emot mig i sin sminkloge för en intervju innan kvällens föreställning. Hon berättar hur livet vid baletten har förändrats sedan Rysslands fullskaliga invasion. Publiken har begränsats för att alla ska få plats i skyddsrummet. Under framträdandena ekar balkongerna tomma. Ibland hinner Anastasiia inte ens ta ett enda steg på scenen innan flyglarmet ljuder och föreställningen avbryts. 

”Jag vill fortsätta inspirera Kyiv-borna och erbjuda dem möjligheten att kort glömma den hemska verkligheten utanför.”

Anastasiia hade kunnat få ett jobb varsomhelst i världen och har fått flera erbjudanden, men hon har valt att stanna. ”Jag skulle inte kunna förmå mig själv att dansa någon annanstans – det här är mitt hem. Jag vill fortsätta inspirera Kyiv-borna och erbjuda dem möjligheten att kort glömma den hemska verkligheten utanför.”

Kvällens föreställning är Wartime Elegy, en balett skapad i USA av den ukrainsk-ryske koreografen Alexei Ratmansky. Den ordlösa berättelsen kastas från scener som utspelar sig före krigsutbrottet, till Mariupols hemska sönderbombade landskap och vidare till delar inspirerade av den traditionella ukrainska showdancen Hopak. Som åskådare gråter man i ena stunden för att skratta i nästa. Trots att jag är obildad i balettkonsten lyckas Anastasiia och hennes kollegor få mig att glömma verkligheten i föreställningens 90 minuter. På vägen ut sammanfattar en frispråkig tant kvällen genom att högt proklamera: ”Varför gör de något så bra så kort? Jag är inte redo att gå hem.”

***

Det går inte att beskriva hur fegt och ryggradslöst det amerikanska agerandet varit de senaste veckorna – så jag tänker inte försöka. 

Men: Ukraina står inte och faller med USA. Ukraina kanske inte kan segra på egen hand, men om Europa bestämmer sig är Ryssland chanslöst. Ukraina försvarar just nu Europa åt alla andra européer. Europa må ha fiender i sin mitt, som Viktor Orbán. Men han behöver inte vara med för att vinna kriget. Den ryska ekonomin är mindre än den italienska.

Den ukrainska försvarsindustrin är nu världsledande, vilken visades upp på Defence Tech Innovations Forum. Foto: Lucas Persson

Problemen hopar sig på Putins horisont. Den ryska centralbanksräntan är över 20 procent, men biter inte alls på den skenande inflationen. De privata ryska bankerna riskerar att kollapsa under tyngden av de subventionerade lån som staten har tvingat dem att ge ut för att stödja krigsinsatsen. Nyrekryteringen till armén täcker precis upp för de oerhörda förlusterna vid fronten.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Det är långtifrån frid och fröjd i Ukraina, men under kriget har landet byggt upp en världsledande vapenindustri. Två tredjedelar av de ryska förlusterna orsakas nu av drönare producerade i Ukraina. Det kommer jag att återkomma till i andra texter.

Det är ukrainare som Roman som försvarar fronten. Det är ukrainare som Dima som bygger vapnen som håller fienden stången. Det är ukrainare som Kateryna som är beredda att offra allt de äger för att hålla fienden ute. Det är ukrainare som Anastasiia som fortsätter skapa och föra den ukrainska kulturen vidare, en kultur som aldrig varit starkare än nu. Ukrainarna är inte beredda att ge upp – och Donald Trump kan inte tvinga dem.

Vid ett tillfälle säger Roman till mig: ”Skicka bara många fler Carl Gustaf så löser vi det här.” Det är dags att göra det nu.

Omslagsfoto föreställande artikelförfattaren på Maidantorget i Kyiv: Lucas Persson.