Det är dags att kalla spaden för en spade. Eufemismen “auktoritära” regimer håller inte längre utan bidrar snarast till att relativisera hotet att vi blir medspelare i något som bara kan sluta illa. Det är som om vi har förlorat förmågan att kritiskt granska de nya tolkningsramar som har upprättas för att återge gamla totalitära strävanden en skenbar logik. En tillvänjning hos dem som har lärt sig att se demokratiska processer som alltigenom legitima, även när de utnyttjas för att undergräva demokratins uppgift att skydda friheten.

Hotet att bli medaktörer i en statskupp i små steg är en individuell såväl som en kollektiv risk. Individen följer fogligt logiken inom ramen. Kollektivt uppträder fenomenet genom att makteliten låter installera en ny applikation i de politiska och byråkratiska institutionerna. En tillämpning av ideologiska föreställningar som genom sin utbredning blir strömmen som det är bekvämast att följa med. Slutfasen inträffar när den nya tolkningsramen tas så för given att den förvandlas till metafysik och höjs över all kritik. För att undvika att spela med i en sådan process och i stället stoppa den måste vi gradera upp vårt mentala immunsystem. 

Idéer kan aldrig förintas. 

Människan har den unika egenskapen att i stor omfattning kunna lagra sina tankar kollektivt och kumulativt. En tanke som en gång är tänkt kan alltid göras levande igen i en ny omgivning hur obehaglig den än är. Om vi inte ska göra om våra misstag i det förflutna måste vi lära oss att känna igen faran. Vi måste kunna urskilja mönstret för att förstå riskerna. 

Det farliga tankegods som identifierades i efterkrigsdebatten var en giftig förening av urgamla myter, historicism, modernism, personkult och maktpositivism.

Under de första decennierna efter andra världskriget fördes en intensiv diskussion bland historiker och statsvetare i syfte att blottlägga mekanismerna bakom de totalitära strömningarnas segertåg i Europa under mellankrigstiden. Först var intresset främst inriktat på nazismens och fascismens idéer men under det kalla kriget innefattades också kommunismen i studierna. Hitler, Stalin och Mussolini blev symbolerna för narcissistiska ledare som förledde sina folk att begå vad som till slut fick beteckningen i ”brott mot mänskligheten”. Vi lärde oss den hårda vägen att välja bort politiker som, med sin retorik och legitimering av nävrätten som politiskt medel, hade etablerat ett nytt slags förtryck. En maktordning som skulle få beteckningen totalitär. Först av Mussolini som en positiv beskrivning av den fascistiska staten. Sedan av Hannah Arendt som gav begreppet den innebörd som det har i dag. Ett politiskt organiserat förtryck där ledarnas beslutsamhet slog följe med den gränslösa hänsynslösheten.

Det farliga tankegods som identifierades i efterkrigsdebatten var en giftig förening av urgamla myter, historicism, modernism, personkult och maktpositivism; föreställningen att makt är rätt eftersom den betraktas som alltigenom rationell och kan utövas. Överheten bär, som det heter i Romarbrevet, inte sitt svärd förgäves. Åtminstone så länge makten finns hos de egna.

Godwins lag avråder oss från att jämföra dagens politiker med Hitler och vår tids företeelser med de som ledde till andra världskriget. Men Godwin själv var inte lika kategorisk. Hans kontext var begränsad. Den utgick från studier av torftiga diskussioner i digitalformat. I andra fora utanför det digitala rummet, där utrymme finns för reflektion och nyanseringar, är historiska exempel tvärtom ett sätt att berika debatten och vässa argumenten. 

I andra fora utanför det digitala rummet är historiska exempel tvärtom ett sätt att berika debatten och vässa argumenten. 

Till skillnad från förväntanshorisonten, som ingen ännu har upplevt, erbjuder erfarenhetsrummet skeenden som kan erinras, studeras, beskrivas och faktagranskas. Reinhard Koselleck, som myntade begreppen, menade att dessa efter upplysningen hade blivit alltmer asymmetriska. Förväntanshorisonten frikopplas från erfarenhetens begränsningar, när minnenas relevans för att analysera samtida företeelser avtar i takt med att samhällets förändring accelererar. Lägg till att andelen personer i aktiv ålder som har egna minnen att relatera till utvecklingen stadigt minskar när studietiderna förlängs och pensionsåldern sjunker.

Samtiden uppfattas till slut så annorlunda än det förflutna att vi kan bortse från misstag som har begåtts och strunta i förlorade möjligheter efter dåliga beslut. Vi talar nog fortfarande om det goda exemplets makt. Men det dåliga exemplet som en begränsning av handlingsutrymmet tenderar att glömmas bort och, i skydd av historiens mörker, att ibland till och med förvandlas till en förebild.

***

Putins Ryssland och Trumps USA är två exempel på hur illa det kan gå när ett land förlorar förmågan att känna igen kritiska mönster i utvecklingen. Sådana mönster finns från olika tidsepoker även om applikationerna är unika därför att de är bundna till tid och rum, det vill säga beroende av förhållanden som råder där och då. 

Revolutioner har en gemensam kärna. Mönstret är lätt att känna igen även om den franska revolutionen 1789 tog sig andra uttryck än bolsjevikernas statskupp 1917, som i sin tur var olik Maos revolution i Kina tre decennier senare och revolutionen i Iran 1979. Frustrerade folksamlingar, narcissistiska ledare, utopistiska idéer och statsmakternas sönderfall var de gemensamma ingredienserna. Resultaten blev dessutom likartade – diktatur, förtryck av utgrupperna och en maktbevarande regims aggressivitet utåt och inåt. Kort sagt: skräckvälden.

Men det handlar om gemensamma mönster och inte om kopior. Det är rätt att i alla fyra fall tala om skräckvälden som applicerades i samhället, men deras särdrag gjorde dem unika. Dagens kinesiska övervakningsdiktatur har tillgång till en teknologi som var en utopi för Maos praxis-kommunism med informatörer i varje by.

Varken människan eller hennes samhällen kan ju stiga ner i samma flod två gånger, men människans och vattnets egenskaper är ändå i stora drag desamma. Vi kan följaktligen när vi vill förstå vad som sker använda oss av en modell med en ideologisk kärna med olika unika applikationer.

Putin är förvisso inte Hitler, men han vill förinta Ukraina. Liksom de religiösa ledarna i Iran vill förinta Israel. Trump är ingen Mussolini men han förvandlar rättsstatens institutioner till redskap för sitt personliga begär efter konsoliderad makt och hämnd på sina motståndare. Utfallen av en revolution är alltid unika men mönstren är möjliga att identifiera och känna igen.

Ur den ideologiska kärnan växer så en ny tolkningsram fram som en produkt av sin tid och sin omgivning. I det franska skräckväldets tolkningsram stämplades aristokratin som ett existentiellt hot mot den nya regimen. I det nazistiska Tyskland påstods hotet komma från judarna och i Stalins Sovjetunionen stämplades kulaker och ”statsfiender” som den inre fienden som måste förgöras. I Maos Kina bestod den inre fienden av alla som inte lojalt underordnade sig den kommunistiska massrörelsen och i Iran riktades bannstrålen mot de västerländskt influerade som hade avlägsnat sig från Islams normsystem.

Till de gemensamma dragen hos totalitära regimer hör således också utpekandet av en inre fiende utanför de nya makthavarnas krets och maktbas av sympatisörer. Just tolkningsramens roll för att definiera utgrupper och betydelse för att mobilisera understöd från en bred allmänhet har beskrivits av Harald Welzer i boken Gärningsmän – hur helt vanliga människor blir massmördare. En bok med empiriskt stöd i hans egen forskning

Vladimir Putin har målmedvetet utvecklat en historicistisk tolkningsram för att berättiga anfallet mot Ukraina. Landet påstås inte vara ett riktigt land utan endast felaktigt avsöndrad del av ett ryskt imperium och som styrdes av arvtagare till nazisterna – fienden under “det stora fosterländska kriget”. Dagens Ukraina, som eftersträvar medlemskap i EU och Nato, framställs därför som ett existentiellt hot mot moder Ryssland och Ukrainas ”falska” existens anges som krigets ”grundorsak”.

I USA har en ny tolkningsram lanserats av Trumpadministrationen, En ram som är starkt knuten till föreställningen om en inre samhällsfiende – Woke. Begreppet har blivit MAGA-rörelsens samlingsnamn inte bara för vänsterns identitetspolitik utan för alla föreställningar som inte stämmer med också de mest extrema republikanska kärnvärdena. Enligt denna tolkningsram är USA i krig med sig själv, ett kulturkrig mot en fiende som strider för att stoppa Trump från att genomföra politiken som han gick till val på. Motståndare med andra uppfattningar framställs som våldsverkare och terrorister. Oppositionen mot Trump och Maga betraktas inom den ramen som en betydligt farligare fiende än Ryssland, Kina och Iran.

Kampen mot den inre fienden var det viktigaste temat på mötet med USA:s högsta militärer som fick höra att fienden var ovanlig, eftersom den saknade uniform och att några USA:s städer skulle göras till övningsfält för militärens nya uppdrag att försvara landet mot oppositionen. De städer och stater som pekas ut är genomgående demokratiskt styrda och sammanfaller med USA:s centra för ekonomisk tillväxt.

När försvarsdepartementet i DC nu döps om till “Department of War” sker det således i en kontext där stora delar av den demokratiska oppositionen definieras som en “inre fiende” och öppet hotas av presidenten och hans närmaste rådgivare med arrestering. I kombination med den långa listan på utrensade toppmilitärer är parallellen obehagligt närvarande till vad som skedde i Sovjetunionen i slutet av 1930-talet, när den högsta militärledningen sorterades bort av Stalin som “statsfiender”. 

När makten över institutionerna väl är vunnen inträder revolutionens nästa fas. Förvandlingen av statsapparaten till ett vapen för att kväsa oppositionen och avskaffa de formella begränsningarna i regeringsmaktens handlingsutrymme. Det är det vi ser när migrationsmyndigheten förses med långtgående befogenheter att begå rena rättsövergrepp i jakten på illegala invandrare och hejas på i ett allt gällare tonläge av propagandister som Stephen Miller.

Sådana steg motiveras med vildsint demonisering av motståndet och i ett starkt polariserat politiskt klimat skapas gott om tillfällen för extremister i båda lägren att eskalera konflikten. Motståndarens aktioner legitimerar att man tar över varandras metoder och retoriska figurer. Även i en tämligen fredlig politisk miljö försöker aktivister att övertyga sina ledare om att ta i hårdare mot motsidan. På vägen mot ett totalitärt samhälle är ledarskapet mer än villigt att överta motsidans agitation och skyr på intet sätt att bli som den man påstår sig vilja bekämpa.

Om vänsterextremism inte är ett bra medel för att bekämpa högerextremism gäller självfallet också det omvända.

Den demokratiska rättsstatens anhängare ska inte i sitt motstånd falla för frestelsen att bli ett med systemet som man vill förhindra. Om vänsterextremism inte är ett bra medel för att bekämpa högerextremism gäller självfallet också det omvända. Våld får inte mötas med våld, inte heller på det retoriska planet. Den renhåriga debatten och det respektfulla politiska samtalet är lika viktiga för demokratins överlevnad som kampen mot valfusk och riggade val.

Men det går heller inte att bortse från faran att utvecklingen går överstyr därför att oppositionen är oduglig eller låter sig kuvas och underordnar sig en våldsbenägen och inkonstitutionell maktutövning. I ett opportunistiskt medielandskap och när institutioner personer bestraffas ekonomiskt och dras in i oändliga domstolsprocesser skuldbeläggs oppositionen bara genom att betraktas som det allmännas fiende.

Dagens USA med ministrar som saknar demokratisk disciplin och en ledning i Vita huset som skriker allt högre om hur den demokratiskt valde presidentens maktutövning saboteras av motståndare som tycker annorlunda är en realitet. Det är en signifikant förändring i tidsandan som inte är isolerad till Förenta staterna. Carl Schmitts försvar för diktatur under vissa samhällsförhållanden som makten själv definierar lever inte bara i Maga-sfären. Sedan länge har det slags tankar funnits i Kreml och manifesterats i Ivan Iljins och Alexander Dugins ryska fascism. En av Putins anhängare är Tucker Carlson, vars son arbetar för vicepresidenten JD Vance. I Carlsons tv-show framförs då och då kritik mot en historieskrivning som är orättfärdigt och överdrivet Hitlerkritisk.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Trumps mest extrema anhängare är heller inte isolationistiska. Fienden ska bekämpas överallt och med alla medel och allianser ska byggas med likasinnade framför allt i Europa för detta ändamål. Vicepresidentens omfamning av tyska AfD sker inte i ett politiskt tomrum.

Så blir USA:s kulturkrig mot den ”inre fienden” ett yttre hot mot oss som av Maga-världen inte betraktas som USA:s allierade. Europas förmåga till självförsvar mot Putins aggressioner, måste nu för första gången sedan statens grundade 1776 kompletteras med ett lika robust mentalt försvar mot strömningar Förenta staterna.