Utblick Krönika
Trump ska inte få sälja Europa
Risken är stor att Trumps fredsförslag kommer att likna det utkast till ny säkerhetsordning som Ryssland föreslog 2021. Europa måste säga absolut nej till en rysk-amerikansk deal och ta kontroll över sin framtid genom upprustning och fördjupat samarbete. Det skriver PM Nilsson.
När man besöker Memorial Parks i amerikanska städer är det slående hur starkt kriget över Stilla havet är i minnet. Visst finns D-day där och de fallna på Sicilien men döden på öarna i öst är minst lika framträdande trots att dubbelt så många amerikanska soldater dog i Europa. Här finns en intressant förskjutning, särskilt i jämförelse med européerna som i huvudsak minns andra världskriget som en europeisk historia.
För amerikanerna startade inte andra världskriget med anfallet på Polen 1939 utan med anfallet på Pearl Harbour 1941. Kriget slutade inte i Berlin i maj 1945 utan i Hiroshima och Nagasaki i augusti samma år. I kriget mot Japan var dödligheten för amerikanska soldater fem gånger högre jämfört med kamraterna som skickades till Europa. Det var farligare att slåss på Iwo Jima och Okinawa än i Normandie. Kriget över Stilla havet fortsatte också för USA, först i Korea med 36 000 döda amerikaner och successivt alltmer i Vietnam med till slut 58 000 döda amerikaner och en förnedrande sorti. I Europa frös frontlinjen i järnridån och den västra halvan utvecklades till en demokratisk och ekonomisk succé.
Det amerikanska minnet av kriget och av efterkrigstiden är viktigt för att förstå kraften i orienteringen mot Stilla havet.
Det amerikanska minnet av kriget och av efterkrigstiden är viktigt för att förstå kraften i orienteringen mot Stilla havet. Den kom inte med Obamas ”pivot to Asia” utan har alltid funnits där, särskilt på ett folkligt plan. Hotet mot USA:s ställning i världen kom och kommer från väst. Kom ihåg den amerikanska oron över Japans ekonomiska uppgång på 1980-talet, hur rädd man var för japanska uppköp av fastigheter i New York och hur fientligt man såg på Toyotas framfart på de amerikanska vägarna. Synen på Kina är en repris fast i mycket större skala och med mycket större risker. Här finns den för USA intressanta och existentiella utmaningen och så mycket annat har man egentligen inte tid och kraft till.
Under nu ett kvarts sekel har amerikanska presidenter därför uppmanat till större europeiskt militärt ansvarstagande för sin egen kontinent. George W Bush sa det, Obama sa det, Trump I sa det, Biden sa det och Trump II säger det. Denna mycket tydliga signal är frisk i sak och i tanke. Man kan inte avkräva av ungdomar från Ohio att stå i kängor i östra Europa, det ska vi sköta på egen hand.
Men Trumps omförhandling av den transatlantiska relationen har även andra ingångsvärden.
Men Trumps omförhandling av den transatlantiska relationen har även andra ingångsvärden, några som är kända och några som vi bara kan befara.
Trumps uttalanden om kriget i Ukraina är klart färgade av ett ryskt narrativ. Han menar att Ukraina startade kriget, att Zelenskyj inte har något stöd hos den ukrainska befolkningen, att han är en diktator, att han måste akut utlysa ett val och så vidare. Det låter som dårskap, men den amerikanske presidenten låter framför allt mycket lik den ryska presidenten. Trump och hans närmaste medarbetare stöttar också krafter och partier i europeisk politik som delar den ryska synen på kriget i Ukraina, till exempel AfD i det tyska valet på söndag. Sammantaget ser det alltså ut som att Washington delar Moskvas bedömning av Ukrainakrigets grundläggande orsaker, nämligen att väst gick för långt österut med lock om Nato- och EU-medlemskap, att Ryssland har rätt till en buffertzon och till hela Ukraina.
Vad är det som säger att Trump-administrationen inte delar Moskvas syn på den övriga europeiska säkerhetsordningen?
Före kriget, hösten 2021, presenterade Ryssland ett avtalsförslag, ”Agreement on Measures to Ensure the Security of the Russian Federation and Member States of the North Atlantic Treaty Organization”. I det krävde Ryssland: stopp för Nato-utvidgning, bort med alla Nato-trupper från Öst- och Centraleuropa, bort med alla långräckviddiga vapen som kan nå Ryssland, förbud mot Natoövningar i östra Europa, Kaukasus och Centralasien.
I ett andra avtalsförslag, ”Treaty between the United States of America and the Russian Federation on Security Guarantees” krävde Ryssland att USA spärrar utvidgning av Nato, att amerikanska långräckviddiga vapen förbjuds på europeisk mark och att bombplan och stridsfartyg inte får närma sig den andra sidan.
USA och Biden-administrationen avvisade förslagen. I realiteten skulle det ha inneburit rysk strategisk dominans över hela det gamla Sovjetunionen plus långt in i de gamla Warszawapaktsländerna och i de nyss alliansfria länderna Sverige och Finland.
I sin motvilja till allt som Biden stod för finns det en klar risk att Trump också vill revidera USA:s inställning till de ryska kraven på en ny säkerhetsordning i Europa. Han säger ju att kriget i Ukraina aldrig hade utbrutit om han hade varit president och han verkar tycka att det bröt ut helt i onödan, som om kampen om Ukrainas självständighet inte gäller något viktigt.
Vi vet inte om Europa som helhet diskuterades under förhandlingarna i Riyadh, men vi vet hur det ryska strategiska intresset.
Vi vet inte om Europa som helhet diskuterades under förhandlingarna i Riyadh, men vi vet hur det ryska strategiska intresset ser ut och vi vet att Trump ser på Ukraina med stor förståelse för den ryska sidan. Trump har därtill ett utstuderat buffertzon-tänkande på sin egen nordamerikanska kontinent som han betraktar som amerikansk egendom, från Karibien till Ishavet. Han kallar Kanada för sin 51:a delstat och anser sig förfoga över Grönland.
Om det kommer en rysk-amerikansk uppgörelse som liknar den som Moskva föreslog hösten 2021 måste Europa omedelbart presentera en egen ståndpunkt som med kraft underkänner den. Ingen uppgörelse om Ukraina är legitim utan Ukraina och ingen uppgörelse om Europa är legitim utan Europa.
I Trumps tradition av ”deals” finns ett mönster av att ta fasta på den ena sidan i en konflikt och få till en kortsiktig lösning som snabbt går om intet. Uppgörelsen med talibanerna 2019 åsidosatte regeringen i Kabul och slutade med kalabaliken när USA plötsligt tvingades bort. De så kallade Abraham-avtalen mellan Israel och några arabländer inkluderade inte palestinierna alls, vilket bidrog till en förödande urladdning i Gaza. Även om USA nu mer eller mindre drar sig ur sitt militära engagemang i Europa får USA under inga omständigheter göra en uppgörelse med Ryssland om oss.
Om det är EU eller den europeiska delen av Nato eller båda som kommer att bli den bärande strukturen efter en amerikansk exit är oklart, men klar är innebörden:
- Kraftig europeisk upprustning på bredden och snabb anförskaffning av kapaciteter som tunga transportflyg, satellit- och flygövervakning, luftvärn och långräckviddiga vapen som vi saknar i dag.
- Konsolidering av EU med utvidgning av eurozonen till Sverige och Polen och ett snabbt avtal med Storbritannien och Norge som inkluderar dem säkerhetspolitiskt. EU behöver formulera skarpare försvarsgarantier inom EU.
- Fortsatt process för Ukrainas EU-medlemskap.
Ett underkännande av Trumps ”deal” om Europa förbereds förhoppningsvis nu i de europeiska huvudstäderna. Det är ett nödvändigt steg att ta. I bästa fall kan det bli början på en vitaliserande europeisk självständighet och större frihet för Europa att värna sina egna intressen i vårt närområde och globalt. EU behöver till exempel en egen Kina-politik och även här finns en pivot to Asia med växande marknader och centrala handelspartners. USA får se upp där borta bakom sina oceaner.