Samhälle Essä
Urban Ahlin (S) har upptäckt verkligheten i Nato
Nu börjar även socialdemokrater upptäcka fördelarna med svenskt medlemskap i Nato. Med det följer också försök att skriva om historien och täcka över de många decennierna av såväl avståndstaganden och utfall mot Nato, som naiva förhoppningar om amerikanskt beskydd utan medlemskap. Det skriver Ann-Sofie Dahl.
Hos Socialdemokraterna har polletten äntligen så smått börjat trilla ner.
Sjuttiofem år efter Nato:s grundande, och lika lång tid av oansvarig svensk allianslöshet – med den däri inbyggda oförmågan att förstå de avgörande skillnaderna mellan demokrati och diktatur, mellan vän och fiende.
En mansålder av högdraget koketterande och moraliserande om Sveriges förmodat storslagna insatser för världsfreden, samtidigt som svenska folket konsekvent och utstuderat fördes bakom ljuset om socialdemokraternas topphemliga spel under täcket med just precis Nato.
Större var den upphaussade svenska förmågan att bringa fred till världen på alldeles egen hand med andra ord inte. Desto mer omfattande var dubbelmoralen och hyckleriet.
Men nu verkar i alla fall några inom Socialdemokraterna sent omsider ha greppat de många poängerna med svenskt medlemskap i den västliga försvarsalliansen.
Större var den upphaussade svenska förmågan att bringa fred till världen på alldeles egen hand med andra ord inte.
Det är, för att uttrycka det i underkant, på tiden. Och det har suttit hårt inne, väldigt hårt inne.
Men det vore förstås helt olikt svensk socialdemokrati om man inte, utan minsta skam i kroppen, samtidigt skulle försöka sig på att skriva om historien för att passa in den i det egna narrativet, om såväl partiets som partisoldaternas insatser i frågan.
Inger Arenanders intervju i SvD med Urban Ahlin i början av september är ett lysande exempel på detta mycket karaktäristiskt socialdemokratiska agerande.
Som följd av en väntjänst över blockgränserna från den tidigare moderate utrikesministern och talmanskollegan är Urban Ahlin ju numera svensk ambassadör i Washington, D.C. Och där har han just upptäckt en grundläggande skillnad mellan tillvaron i den allianslösa respektive den allierade världen.
Nämligen hur ”andra dörrar öppnas” i den amerikanska huvudstaden alltsedan Sverige formellt inträdde som Nato-land nummer 32 den 7 mars i år. ”Vi kommer in i andra sammanhang, det blir en djupare dialog”, meddelar Ahlin.
Ja, så är det nämligen att vara allierad.
Med löftet om att ömsesidigt försvara, och i värsta fall gå i krig för varandra följer en förtrolighet och närhet som svensk politik aldrig tidigare varit ens i närheten av, men som är en självklarhet i Nato-ländernas huvudstäder.
Dörrar som tidigare varit hermetiskt lyckta öppnas på ett magiskt vis.
***
Sverige tog förstås ett rejält kliv in mot Nato-samarbetets kärna redan innan anslutningshandlingarna hade undertecknats och överräckts till Antony Blinken, som väl sällan har sett gladare ut under sina slitsamma år i den amerikanska utrikesförvaltningens tjänst än just då, vid statsminister Ulf Kristerssons sida i State Departments auditorium.
”Good things come to those who wait”, konstaterade en leende Blinken.
Nästan två år dessförinnan hade det redan börjat hända saker, i samma ögonblick som den svenska och finska ansökan om medlemskap gemensamt lämnades in till generalsekreterare Stoltenberg i maj 2022.
Att Sverige verkligen skulle beviljas medlemskap rådde det ju faktiskt ingen som helst tvekan om, trots det myckna pratet i svenska media om behovet av en ”Plan B”; ett slags kodord bland Nato-kritiska skribenter och politiker som inte hade kurage nog att formulera sitt motstånd rakt ut, nu när vindarna så markant hade svängt till deras nackdel.
För knappt hade ju bläcket på handlingarna hunnit torka innan Magdalena Andersson och Sauli Niinistö välkomnades till Washington, D.C. där Joe Biden tog emot i Vita huset med bokstavligen talat stora famnen, i alla fall i den svenska statsministerns fall.
Direkt därefter, under ratificeringsprocessen – som ur ett Nato-perspektiv faktiskt inte var särskilt lång, även om det kunde kännas så när Erdogan trilskades som värst – kunde Sveriges utsända representanter notera hur den amerikanska administrationens intresse för vårt land ökade som i ett slag.
”Så fort vi hörde av oss ville de svara”, förtäljer en uppenbarligen lätt förundrad Ahlin i intervjun. Sånt var de svenska diplomaterna inte vana vid, snarare tvärtom; det har för det mesta stått väldigt många andra och USA mer närstående länder före i kö när allianslösa svenskar har sökt kontakt.
Nu var alla i den amerikanska huvudstaden fulla av iver att hjälpa det nordiska kandidatlandet på sin väg in i Nato, republikaner såväl som demokrater.
När det hela väl var klart och medlemskapet i hamn fick även den svenske statsministern känna av den amerikanska administrationens entusiasm över att Sverige lämnat allianslösheten bakom sig.
Ceremonin i State Department ägde ju lämpligt nog rum samma dag som president Biden höll sitt årliga State of the Union-tal i kongressen och där samtidigt passade på att välkomna Sverige och vår statsminister, på plats på läktaren bredvid fru Biden, in i det västliga försvarssamarbetet.
Men möjligen förväxlade presidenten för ett ögonblick sina nyaste allierade; utropet ”and they know how to fight!” verkade i alla fall mer handla om medlemsland 31, alltså Finland.
Fast utropet ”and they know how to fight!” verkade mer handla om medlemsland 31, alltså Finland.
Så nu är det bara för de svenska ministrarna och diplomaterna att vänja sig vid att dörrarna hädanefter kommer att stå på vid glänt i den amerikanska huvudstaden.
Hittills har vi ju inte direkt varit bortskämda med den saken.
En enda svensk statsminister har i modern tid varit på officiellt besök i Vita Huset: Ingvar Carlsson som hälsade på hos president Reagan 1987. Kanske inte direkt några nära ideologiska fränder som träffades, men i den svenska delegationen stod glädjen högt i tak.
Inte heller åt det andra hållet har det varit mycket att hurra för.
När president Obama besökte Stockholm 2013 var det i en nordisk kontext, där värdlandet fick samsas med regeringscheferna från grannländerna i regionen. Att en amerikansk president skulle prioritera ett besök i den allianslösa svenska huvudstaden utan att slå ihop det med ett möte med USAs nordiska allierade var tydligen inte aktuellt.
Likaså krävdes ett svenskt ordförandeskap i EU för att president George W. Bush skulle ta flyget till Sverige under toppmötet 2001 i Göteborg. Det evenemanget har mest gått till historien för alla kravaller och antiamerikanska demonstrationer som toppade nyhetssändningarna, och lär knappast ha skapat någon större aptit på ytterligare besök på svensk mark.
Då fick Bush Jr. ett desto hjärtligare välkomnande till den danska huvudstaden fyra år senare, när han både bjöds på bankett hos Dronning Margrethe och födelsedagstårta med sång på den egna födelsedagen den 6 juli.
Måhända festligheterna i Köpenhamn bidrog till att ytterligare stärka de redan nära banden med den dåvarande danske statsministern, Anders Fogh Rasmussen, som till och med har varit på privat besök med hustru Anne-Mette på den Bushska ranchen i Crawford, Texas. Enligt egen utsago var det under en gemensam cykeltur på mountainbikes i full fart runt ägorna som Fogh fick frågan om han månne kunde tänka sig att bli Nato:s näste generalsekreterare. Jo tack, blev svaret.
Samma erbjudande, fast utan samma lyckosamma resultat, lär förra året ha utsträckts av Joe Biden till den nuvarande danska statsministern, Mette Frederiksen, som möttes av samma stora presidentiella famn som sin svenska partikamrat året före.
Inte en skandinav till, protesterades det då från den södra delen av försvarsalliansen – som därefter gick med på att utnämna ytterligare en holländare, Mark Rutte, som blir den fjärde i raden.
Bushs efterträdare, Barack Obama, var för sin del i Köpenhamn hela två gånger på ett och samma år, 2009. Den ena gången för valet av OS-arrangör, där hans hemstad Chicago gick snöpligt förlorande ur striden. Och den andra för klimattoppmötet med den globala uppvärmningen högst på agendan i december samma år, vilket ironiskt nog råkade vara en rekordkall månad i Köpenhamn, med temperaturer långt under nollstrecket men desto högre snödrivor som delegaterna pulsade runt i.
Obamas partikamrat, Bill Clinton, avlade ett omtalat besök i Byen redan 1996, med ett bejublat tal mitt i stan på Nytorv; det var på den tiden sådant kunde låta sig göras, före 11 september.
I de borgerliga danska hemmen minns många den klassiska bilden av landets mest långvarige statsminister, konservative Poul Schlüter, sittande vid brasan i Ovala rummet bredvid president Ronald Reagan 1985. En personlig höjdpunkt för Schlüter som kämpade mot den danska ”fotnotspolitik” som var förödande för Danmarks ställning i Nato, och till slut lyckades få den avskaffad tre år senare.
***
Exemplen är med andra ord närmast oändliga på de nära banden allierade emellan. Det är svenska företrädare nu i färd med att få erfara, i likhet med vårt lands man i ambassadbyggnaden vid Georgetown Harbor i den amerikanska huvudstaden.
Urban Ahlin antyder också ofta och gärna att det här med Nato-medlemskap har han varit anhängare av ett bra tag.
”De som vet vad jag tycker om de här grejerna, de har vetat det väldigt länge kan jag säga”, framhåller han förnöjt i SvD-intervjun.
Nu kan ju tidsuppfattningar vara rätt subjektiva, så vad som Ahlin avser med ”väldigt länge” är lite svårbedömt för oss utanför hans nära vänkrets. Det lär i alla fall knappast handla om tre-fyra decennier, som för vissa av oss gamla Nato-vänner.
Så pass sent som 2010 gav Ahlin åtminstone inte intryck av att vara någon övertygad tillskyndare av den västliga försvarsalliansen Nato eller svenskt medlemskap däri.
Ahlin var medförfattare till rapporten med de uppseendeväckande kraven på en avveckling av USA:s militära närvaro.
Det var det året som hans partiledare, S-ledaren Mona Sahlin och hennes rödgröna sällskap gick till val på kravet att USA skulle avveckla såväl sina militärbaser runt om i världen som sina kärnvapen. Ett förslag som inte oväntat väckte rabalder både här hemma och i Nato, och allra mest såklart i USA.
Socialdemokraternas utrikestalesman på den tiden hette Urban Ahlin, och som sådan var han medförfattare till, och undertecknare av, rapporten med de uppseendeväckande kraven på en avveckling av USA:s militära närvaro jorden runt.
Fast det vill han inte riktigt kännas vid idag; det kravet var mest ”utopiskt”, har han förklarat, och handlade om en avveckling av amerikanska baser och kärnvapen på väldigt lång sikt.
Elva år senare, alltså 2021, siktade socialdemokraterna i stället in sig på FN-förbudet för kärnvapen, som Sverige – om politiken hade blivit verklighet – i så fall hade varit det enda landet i Östersjöregionen att ansluta sig till. Trots det faktum att det finns ansenliga kärnvapenarsenaler på bara några mils avstånd från den svenska gränsen i Kaliningrad.
Som den statliga utredning som Löfvenregeringen tillsatte för att komma runt splittringen i det egna partiet konstaterade hade en sådan politik riskerat det viktiga samarbetet med USA – och stängt dörren till ett framtida medlemskap av Nato.
Fast vid det laget hade Ahlin redan begett sig över Atlanten för sin nya tillvaro som politiskt utnämnd ambassadör i Kanadas huvudstad, Ottawa.
I Nato var irritationen stor med partnerlandet Sverige och amerikanerna var inte glada. Men de har å andra sidan inte gjort särskilt mycket under årens lopp för att få Sverige med i Nato, eller för att få Socialdemokraterna att överge allianslösheten.
Trots de stora strategiska och politiska fördelarna med att få in det geografiskt största landet i Norden i försvarsalliansen har amerikaner i stället för det mesta valt att ligga påfallande lågt, och undvikit att sätta press på det stora socialdemokratiska parti som agerat bromskloss genom sin närmast religiösa fixering vid allianslösheten.
Från amerikanska ambassaden i Stockholm har vi Nato-vänner för det mesta därför inte haft mycket stöd att hämta. Undantaget var under en kort period vid mitten och slutet av 90-talet, när de amerikanska ambassadörerna i Stockholm aktivt uppmuntrade och underlättade arbetet vid grundandet av Svenska Atlantkommittén.
I övrigt är det en överdrivet försiktig diplomatisk linje som fått råda från amerikanskt håll, ända in i de sista avgörande månaderna före det slutgiltiga doktrinskiftet våren 2022.
Tänk annars vad lite vänliga påtryckningar från USA hade kunnat göra för att snabba på det svenska Nato-medlemskapet – och underlätta den interna processen för de uppenbart handfallna socialdemokraterna.
Mången svensk, och socialdemokrater i synnerhet, har därmed kunnat fortsätta att leva i den gamla tron från kalla krigets dagar att Sverige är så strategiskt centralt – ja, närmast oumbärligt – att USA ändå hade kommit till vår hjälp om och när det gällde.
Så varför då ta en jobbig inrikespolitisk, och partipolitisk, strid för att få svensk säkerhetspolitik att ändra kurs? Om man ändå kan utgå från att det amerikanska kavalleriet kommer ridande i skarpt läge.
Uttalanden från olika amerikanska administrationer har starkt bidragit till att förstärka den missuppfattningen. Som när dåvarande vicepresidenten Joe Biden, med statsminister Stefan Löfven vid sin sida, talade om Sverige som ”okränkbart territorium” i augusti 2016.
Anders Fogh Rasmussen poängterade att man antingen är med i Nato eller inte. Några mellanlägen existerar inte.
Eller när Donald Trumps försvarsminister, generalen Jim Mattis, under kollegan Peter Hultqvists besök i Washington, D.C. i maj 2017 deklarerade att ”if you’re in trouble, we’ll be there”.
Om ni hamnar i knipa så kommer vi.
Samme Mattis som vid samma tillfälle omtalade det fortfarande allianslösa Sverige som ”en vän och allierad”.
Klarspråket har i stället kommit från helt annat håll.
Nato:s dåvarande generalsekreterare, ovan nämnde Anders Fogh Rasmussen, som under Sälenkonferensen i januari 2013 poängterade att man antingen är med i Nato eller inte. Några mellanlägen existerar inte, vare sig för Sverige eller någon annan.
Ett viktigt klargörande på den tiden när Sverige ingick i ISAF i Afghanistan, en Artikel 4-operation där nationsflaggorna på de deltagande ländernas uniformer spelade mindre roll, och en och annan svensk militär levde i villfarelsen att Sverige därför ”nästan” var med i Nato.
Men nära skjuter ingen hare; inte heller – eller framför allt inte – i Nato.
Det krävdes en rättfram dansk med hårda nypor för att få fram det budskapet till svenska folket.
Sen skulle det ändå gå ytterligare nio år, och krävas två omgångar av rysk aggression i Ukraina – 2014 och 2022 – innan S tvingades se realiteterna i vitögat och svensk säkerhetspolitik kom i fas med säkerhetsläget.
De många fördelarna med det har nu uppenbarligen börjat uppdagas på svenska ambassaden i Washington, D.C. Sent omsider verkar polletten ha trillat ner lite varstans.