Usel fastighetsförvaltning hotar våra konstskatter

Nationalmuseums ledning har hotat att lämna tillbaka sin främsta tillgång, Rembrandts Batavernas trohetsed från 1662, en tavla som kanske är värd någon eller några miljarder kronor, till dess ägare Kungliga Konstakademin. Tavlan är ett mästerverk, som levandegör en viktig del i Europas historia. 

Anledningen till denna omdömeslösa sparåtgärd är att ledningen vill spara in 0,1 procent av sina årliga kostnader, vilket är vad det kostar Nationalmuseum att hyra denna tavla, som av bedömare anses vara en av de mest värdefulla i Sverige. Rijksmuseum i Amsterdam, där så många av Rembrandts andra målningar finns, skulle nog gladeligen ta emot den utan minsta tvekan. 

Boven i dramat är fastigheten, eller snarare hyran för detta nyrenoverade museum. Knappt hade samlingarna flyttat tillbaka in i museet efter flera års renovering – som blev både dyrare och tog längre tid än beräknat – förrän ledningen yrvaket insåg att intäkterna inte räcker för att driva verksamheten och betala lokalkostnaderna, som nu uppgår till drygt 40 procent av intäkterna. 

Nationalmuseum är inte ensamma om dessa problem. Näst på tur står Naturhistoriska Riksmuseet, som helt överraskande behöver stänga på grund av att innertaket riskerar att rasa. Ännu finns inget datum för när det kan öppna igen. Även Kungliga Operan i Stockholm är i desperat behov av renovering och kommer att stängas från och med 2026.

Dålig förvaltning av offentliga tillgångar kostar skattebetalarna drygt 200 miljarder kronor varje år. 

Dessa dramer är inget nytt, utan har pågått i åratal, men är knappast något som berör en bredare publik. Att kulturella institutioner och deras verksamheter brottas med ekonomiska problem på grund av en kombination av höga hyror och för låga anslag, skapar på sin höjd ett besvärat minspel som reaktion. Men oavsett vilket engagemang som det finns för denna typ av kultur utgör de bara toppen av det isberg av mycket djupare problem som finns i de flesta länder: En dålig förvaltning av offentliga tillgångar, som bara i Sverige kostar skattebetalarna drygt 200 miljarder kronor varje år. 

Nya Zeeland är ett av få länder där man har en god förvaltning av sina offentliga tillgångar. Detta genom att man infört samma redovisningsmetoder som används i det privata näringslivet och marknadsvärdering av samtliga tillgångar – även föremålen som finns på landets museer. Nya Zeeland har insett vikten av att skilja på driften av fastigheten och verksamheten som bedrivs i fastigheten, då de har helt olika syften och målsättning. 

Fastighetsförvaltning har som syfte att öka värdet genom att renovera och ständigt utveckla fastigheterna så att de kan användas på bästa sätt. Många av våra museer har haft olika användningsområden genom århundradena. Vissa har en gång varit militärförläggningar, palats eller industrifastigheter. Andra, såsom Nationalmuseum och Naturhistoriska, är byggda för sitt nuvarande syfte. Båda kategorier kräver professionell förvaltning som bygger på noggrann planering och beslut om investeringar för utveckling av byggnaderna och kostnader för löpande underhåll. Underlaget som ligger till grund för finansiella och ekonomiska beslut finns i redovisningssystemet. Om detta underlag är undermåligt eller direkt felaktigt blir besluten därefter. 

De flesta av våra kulturinstitutioner hyr sin fastighet av Statens Fastighetsverk (SFV), en statlig myndighet som har i uppdrag att förvalta och upplåta sina 4 000 byggnader, samt mark motsvarande en sjundedel av Sveriges yta. Här ingår de kungliga slotten, delar av Kungliga Djurgården, Skepps- och Kastellholmen, Riddarholmen och regeringskvarteren, statliga musei- och teaterbyggnader, samt våra ambassader och kulturbyggnader i utlandet.

SFV redovisar denna enorma kulturskatt enligt dess anskaffningsvärde, vilket gör att många av fastigheterna inte åsätts något ekonomiskt värde alls, då de vid detta lag är helt nedskrivna. Det innebär att värdet på hela SFV:s fastighetsportfölj är bara en tiondel av Vasakronan, ett statligt fastighetsbolag. Detta trots att SFV har nästan mer än tio gånger så många fastigheter som Vasakronan.

Detta kan låta som en teknikalitet, men då redovisningen ligger till grund för all ekonomisk planering, vare sig en tillgång ägs privat eller offentligt, blir det avgörande.

Avsaknad av marknadsvärde undergräver incitamenten för att kontinuerligt göra det underhåll och de investeringar som behövs.

Syftet med marknadsvärdering av en fastighet är inte att underlätta försäljning, utan att synliggöra de ekonomiska handlingsalternativen för underhåll och investeringar samt hur byggnader används. För privatpersoner styrs våra beslut om att renovera, investera, flytta eller bo kvar till stor del av hur marknadsvärdet på den bostad vi äger utvecklas. 

Avsaknad av marknadsvärde undergräver incitamenten för att kontinuerligt göra det underhåll och de investeringar som behövs. Det kan även innebära att försäkringar som är avsedda att skydda vitala fastigheter vid oförutsedda händelser blir verkningslösa när de väl behövs.

Med begränsade resurser blir det naturligt att värdefulla tillgångar anslås mer pengar än de som anses som värdelösa. Först när fastighetens värde är säkrat genom god ekonomisk och teknisk förvaltning går det att avgöra vilka anslag som är rimliga givet den målsättning som finns för verksamheten och, utöver det som inte täcks av ett optimalt användande av fastigheten, vilka intäkter som är rimliga från försäljning av biljetter och varor, evenemang, restaurangverksamhet, caféer och andra aktiviteter.

För att undvika att investeringsskulder skjuts på framtiden och växer till en ännu större belastning för kommande generationer, är det avgörande att fastigheterna sköts marknadsmässigt, medan subventioner endast ges till verksamheten som använder fastigheterna. Dessa subventioner skall dessutom vara väl synliga och kunna jämföras över tid och mot andra verksamheter.

Det är dags att få ordning på offentlig redovisning och förvaltning av våra gemensamma tillgångar, så att även framtida generationer kan inspireras av den vetenskap och kultur som ryms i våra kulturbyggnader.