Samhälle Krönika
Utan nya gruvor räddar vi inte julen
I SVT:s julkalender ska huvudpersonen stoppa en gruva för att rädda skidorten. Tyvärr blir det ingen riktig julstämning om vi inte ser mer positivt på nya gruvor, skriver Joakim Broman.
Om du har missat årets julkalender, så låt mig ge en snabb sammanfattning av intrigen: en samisk Greta Thunberg-kopia måste stoppa en gruva som planeras av en (troligen korrupt) borgarbracka till kommunpolitiker, för att rädda familjens skidort från ruinens brant. Frånvaron av snö på fjället tycks vara skapad av politikern för att tvinga fram avbokade skidgäster.
En tydligare hundvissla till den urbana medelklassen hade man knappast kunnat tänka ut. Tänk på hur illa vi behandlat samerna, nu får det väl ändå räcka med gruvor. Och klimathotet måste stoppas, för vad ska annars hända med våra skidresor?! Det hade varit mer subtilt att måla tv-huset i miljöpartigrönt. Fattas bara att göra ett par avsnitt om skogsskövling för att brännmärka skogsbruket, eller att låta en varg hjälpa huvudpersonen Ristin för att hylla den biologiska mångfalden. Det är 22 avsnitt kvar, så än finns det tid.
Det hade varit mer subtilt att måla tv-huset i miljöpartigrönt.
Nu ska jag inte raljera mer, det är bara en oskyldig julkalender. Poängen är snarare att estetiken och narrativet i Snödrömmar inte hänger ihop med hur verkligheten och politiken ser ut, varken vad gäller klimatet, samerna eller gruvorna.
För när det kommer till klimatfrågan hade det naturligtvis varit mycket mer naturligt att göra en gruvarbetare till hjälte. De gräver fram skatter ur berget som hela världen behöver till elbilar, industrier, vindkraftverk och för den delen julklappar. De tränger undan verksamhet som sker under fruktansvärda miljömässiga och sociala förhållanden – det är de verkliga skurkarna – och skapar lokalsamhällen som trots en starkt negativ utveckling på landsbygden är levande välfärdssamhällen. Allt detta gör de i regel sida vid sida med rennäringen och med marginell påverkan på lokalmiljön. Såväl LKAB som Boliden har i den överväldigande majoriteten av fallen en god relation med samerna i närområdet och kan samexistera med samebyarna.
När det kommer till klimatfrågan hade det naturligtvis varit mycket mer naturligt att göra en gruvarbetare till hjälte.
Att det ibland blir konflikt är inget konstigt, det är naturligt när det gäller en begränsad resurs som markanvändning. Men som jag noterade häromveckan tar Sveriges golfbanor fyra gånger så stor plats som de aktiva gruvorna. Det kan visserligen vara trevligt att spela golf också, men golfnäringen står inte – som gruvorna – för tre procent av BNP och 130 000 direkta och indirekta jobb.
Att julkalendern utgår från en samisk familj tycker jag är ganska trivsamt i sig. Just därför är det så synd att man – av det som går att döma hittills – placerar in samerna i det vanliga facket. I höstas skapade ett seminarium på bokmässan med titeln “Samerna. Priviligerad minoritet eller utsatt urfolk?” ett stort bråk. Det följde på många sätt den tidigare mallen kring hur samefrågan hanterats i svensk debatt. Att endast samer har rätt att bedriva rennäring och förutsättningarna för den har kritiserats och diskuterats i decennier. Samernas rättigheter har i stor utsträckning formats genom mål i domstolarna, snarare än genom de sedvanliga politiska processerna. Den uppmärksammade domen i Girjas-målet, där en sameby stämde staten och fick ensamrätt till småviltsjakt och fiske, är ett exempel.
Men politiken finns till just för att väga intressen mot varandra, och en medveten process som syftar till det är i stort sett alltid bättre än lagar som formas av prejudikat, mål med historisk bevisning och juristers syn på begrepp som sedvanerätt och urminnes hävd. Det är lätt att tänka sig att konflikterna mellan samer och markägare varit färre om man hittat en politisk kompromiss för hur man skulle hantera markfrågorna. Man skulle kunna se det som att ett av problemen är just att alltför få samer äger en skidanläggning eller annan verksamhet i besöksnäringen, eftersom samebyarna är bundna just till rennäringen som basverksamhet. En större näringsfrihet för samer och en samverkan med privata markägare hade kunnat göra det samiska samhället mer ekonomiskt hållbart än vad den olönsamma renskötseln medger. Sådan ekonomisk hållbarhet strävar för övrigt även Sametinget efter.
Kanske skriver jag den här krönikan alldeles för tidigt – det har som sagt bara gått två avsnitt av Snödrömmar. Det kanske slutar med att den samiska familjen sluter ett avtal med det prospekterande bolaget, hittar samsyn och kompromisser som gör att den nya gruvan både räddar klimatet och ekonomin i den lilla byn? Alla barnen i byn får elektronikklappar byggda med mineraler från det egna berget? Kanske återöppnar den stängda förlossningen på det lokala sjukhuset och gymnasieskolan får en ny utbildningsgren i högteknologisk gruvdrift? Det hade åtminstone gett mig rejäl julstämning.