Utblick Krönika
Vad Vance faktiskt sade
Hur kan vi förstå JD Vance tal i München på helt olika sätt? Catarina Starfelt gör ett försök att förstå ett offentligt samtal som mest liknar ett Rorschachtest.
De senaste veckornas turbulens i världspolitiken har givit skäl att fundera över detta med demokrati. Den demokratiska tillbakagång och det, även i västvärlden, minskade förtroende för politiska institutioner under de senaste decennierna har medfört olika frågor och teorier om demokratins återupplivande. Var finns rätt balanspunkt mellan folksuveräniteten och de liberala institutionerna? Hur upprätthåller man demokratiskt deltagande?
Deliberativ demokrati, som lyfter fram samtalets betydelse och kan anses vara en jämkning mellan det liberala och republikanska idealet, är ett försök till svar. Den tyske filosofen Jürgen Habermas, denna demokratiteoris främsta förgrundsgestalt, såg idealet som en samtalssituation präglad av förståelse (bättre fångat, tror jag, av tyskans Verständigung) för varandras argument. Det kräver att ordens innebörd är tydlig och gemensam för alla som deltar i samtalet.
Debatten åskådliggör Habermas poäng om samtalets betydelse.
Vicepresident JD Vance tal på säkerhetskonferensen i München väckte frågan om demokrati på flera sätt. Dels eftersom talet handlade om demokrati. Dels eftersom debatten efteråt gjorde det. Debattören Omar Makram påstod exempelvis om talet att de europeiska ledarna som provocerades ”inte håller med honom i synen på demokrati” eftersom demokrati för dem ”[inte] handlar om folkets vilja, utan om etablissemangsliberalism”. Men talet väckte kanske främst frågan eftersom själva debatten åskådliggör Habermas poäng om samtalets betydelse.
De senaste veckorna har bjudit på många tillfällen att förundras över debatten, inte minst inom borgerligheten. Jag skriver just förundras eftersom det finns någonting lätt surrealistiskt över insikten om hur olika man kan uppfatta samma skeende. Personer som man ofta gör likartade analyser som ser plötsligt helt andra saker än en själv.
Det är hur det har känts: Vi ser helt olika saker. Hur kan det komma sig? Många gånger kan det naturligtvis vara bra med skilda perspektiv eftersom det hjälper oss att få syn på sådant som inte omedelbart finns i vårt blickfång. Men det gäller bara om vi delar någonting annat. Det kräver att vi har ett gemensamt språk och att våra samtal präglas av Verständigung.
Man ser bara olika saker. Det offentliga samtalet som Rorschachtest.
De senaste veckornas debatt framstår på ett annat sätt. Den känsla av divergerande världsbilder som präglar den, tror jag, är negativ. Den förmår inte överbrygga de skilda perspektiven. Man ser bara olika saker. Det offentliga samtalet som Rorschachtest.
Henrik Jönsson skriver till exempel i en gästkolumn på Göteborgs-Postens ledarsida: ”[D]e snarstuckna reaktionerna visar att [Vance] kritik är befogad. […] Att erkänna Europas problem är inte ’putinvänligt’, utan en nödvändighet om Europa ska kunna fortsätta försvara demokrati i världen.”
Ivar Arpi skriver på sin Substack att det förvånande med talet bara var hur det sades, och att reaktionen ”i Sverige och i stora delar av Europa […] har präglats av moralisk indignation”.
Journalisten Malin Ekman skriver på ett liknande sätt i ett inlägg på X: ”Intressant att få debattörer m.fl. förmår förhålla sig intellektuellt till JD Vances kritik, utan i stället framstår personligt förnärmade av den. Mest oroande är bristen på självinsikt, hur man har svårt kännas vid den inskränkta yttrandefrihet och de totalitära tendenser som Vance pratar om.”
Det är som sagt förunderligt hur olika man kan uppfatta saker. Men för att inte fastna i dessa divergerande världsbilder måste vi försöka förstå och granska argumenten och sakförhållandena. Detta är ett sådant försök.
”Detta, mina damer och herrar, är det enda sättet att få en plats vid förhandlingsbordet.”
Ivar Arpi skriver i sin text: ”[I]ngen symboliserar Europas reaktion tydligare än Christoph Heusgen, ordförande för säkerhetskonferensen i München” som ”kämpade förgäves för att hålla tillbaka tårarna när han reflekterade över USA:s förändrade inställning till Europa”. ”Men det var inte tårar av insikt, utan av chock – chocken över att USA denna gång faktiskt menar allvar.”
Det som inte framgår i texten är att talet även var Heusgens avskedstal som ordförande för konferensen och att han avslutade talet med att omfamna sina kollegor. Det som inte heller framgår är att denna känslosamma del av talet kom först efter ett mycket resolut anförande. Heusgen inledde med att konstatera att Putin känner av svaghet och endast kan mötas med styrka.
Han citerade ur Natos generalsekreterare Mark Ruttes uppmaning till Europa att ge sig in i debatten inte genom att klaga över att bli åsidosatta, utan genom att själva göra det som krävs, och sade: ”Detta, mina damer och herrar, är det enda sättet att få en plats vid förhandlingsbordet.”
Mark Rutte, i sin tur, sade redan under ett panelsamtal på lördagen: ”Till mina europeiska vänner vill jag säga: Gå in i debatten, inte genom att klaga […] utan genom att komma med konkreta förslag och idéer […] genom att öka försvarsutgifterna, och se till att övningarna och vapenleveranserna fortsätter”. Det var knappast ett anförande präglat av moralisk indignation.
Arpi skriver: ”Vad Vance sa om säkerhetspolitiken var egentligen ingenting nytt. Han uttryckte bara, utan det diplomatiska finliret, det som varenda amerikansk president sedan Truman har upprepat: Ni måste ta ansvar för er egen säkerhet.”
Det är riktigt. Redan Ronald Reagan kritiserade 1982 Tysklands och Västeuropas gasavtal med Sovjetunionen, vilket Arpi också noterar, fastän även han fick backa från detta och lyfta de amerikanska sanktionerna.
Det stämmer att budskapet om säkerhetspolitiken inte var någonting nytt.
(Och under andra halvan av 1980-talet var det som bekant även Reagan som, utifrån en betydligt mer pragmatisk inställning än vad historien gör gällande, drev en politik av normalisering av och närmande till det Sovjetunionen som under Gorbatjovs ledning var på väg att förändras.) Även senare presidenter har varnat för de säkerhetspolitiska riskerna med energiberoendet.
Det stämmer alltså att budskapet om säkerhetspolitiken, att Europa måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet, inte var någonting nytt. Det är också därför kritiken av Vance inte har handlat om detta.
Detsamma gäller kritiken som bland annat har framförts av Per Lindgren i ett inlägg på X: ”Det är nedslående att se hur vicepresidenten Vances tal i München mottas. Man måste inte hålla med om varje detalj […] men hur kan det anses vara kontroversiellt att vara för yttrandefrihet och att konstatera att massinvandringen har skadat kontinenten?”
Svaret är helt enkelt att det inte är kontroversiellt. Det är därför kritiken inte har handlat heller om detta.
Tvärtom har de allra flesta kritiker av Vance konstaterat just att det stämmer att Europa behöver ta ett större ansvar, och att det finns legitim kritik att rikta mot länder i Europa avseende exempelvis yttrandefrihetsfrågan.
Det gör det däremot inte logiskt giltigt eller moraliskt rimligt att relativisera Rysslands och andra auktoritära staters direkta och allvarliga hot mot liberala demokratier i Europa. (Några exempel på hur kritiken har låtit i den svenska debatten finns här: 1, 2, 3, 4 och 5.)
Kan man verkligen säga att det var det Vance gjorde, relativiserade Rysslands och andra auktoritära staters hot mot Europa? Låt oss titta närmare på vad han faktiskt sade i München:
”Det hot jag oroar mig mest för när det gäller Europa är inte Ryssland. […] Det är inte någon annan yttre aktör. Det jag oroar mig för är hotet inifrån […].” Vance sade att USA i åratal har fått höra att allt landet finansierar och stödjer, ”från Ukraina till digital censur”, sker i namnet av våra gemensamma demokratiska värderingar”.
Men, fortsatte han, ”när vi ser europeiska domstolar ställa in val, och högt uppsatta tjänstemän hota att ställa in andra, bör vi fråga oss om vi verkligen håller oss själva till en tillräckligt hög standard.”
(Tolkning: Det som USA har ”fått höra” om bevekelsegrunden för att stödja Ukraina, ergo, våra gemensamma demokratiska värderingar, gäller inte, bland annat eftersom europeiska länder inte har tillräckligt demokratisk yttrandefrihetslagstiftning.)
Han lyfte bland annat upp Sveriges och Storbritanniens bristfälliga yttrandefrihet och det inställda valet i Rumänien. Argumentet bakom det inställda valet, fortsatte Vance, ”var […] att rysk desinformation hade infekterat [dem]”.
”Man kan anse att det är fel av Ryssland”, konstaterade han, men ”om din demokrati kan förstöras av några hundra dollar i digital reklam från ett främmande land var den inte särskilt stark till att börja med”.
(Tolkning: I den utsträckning som Rysslands informationskrigföring, som man ”förvisso kan anse är fel”, kan anses utgöra ett hot mot europeiska länder, är det egentligen bara någonting som reflekterar negativt på de egna demokratierna.)
Avslutningsvis sade Vance att ”om du flyr från dina egna väljare […] finns det ingenting Amerika kan göra för dig”.
(Välvillig tolkning: Om problemen som lyftes under talet inte löses kommer USA inte att bistå Europa. Mindre välvillig, men fortfarande tänkbar, tolkning: Om problemen som lyftes under talet inte löses på det sätt som den amerikanska administrationen förordar, exempelvis vad gäller regleringen av techbolag, kommer USA inte att bistå Europa.)
Det är ideologiskt raster som är tänkt att berättiga att USA överger sina tidigare allierade.
Det var vad Vance sade. Det är mycket svårt, menar jag, om man har tagit del av talet, att förstå det blott som befogad kritik mot Europa. Det är ett ideologiskt raster som är tänkt att berättiga att USA överger sina tidigare allierade och övergår helt till en intresse- och maktbaserad ordning där distinktionen mellan demokrati eller autokrati är av föga värde. Det är dessutom en retorik som stämmer mycket väl överens med Rysslands intressen och informationskrigföring.
Därtill kan det vara värt att notera vad talet inte handlade om. Det handlade inte om de yttrandefrihetsinskränkningar som genomförs eller föreslås av den amerikanska administrationen för att hota meningsmotståndare. Det handlade inte om det direkta och allvarliga hot mot såväl yttrandefrihet som alla andra liberala demokratiska principer som Ryssland utgör. Det handlade inte om det ryska anfallskrig mot ett fredligt och suveränt grannland som pågår i Europa här och nu. Vance nämnde inte Ukrainas rätt till frihet och självbestämmande.
Om man dessutom tar i beaktande den presskonferens som president Trump höll några dagar senare, där han bland annat på en fråga om Ukraina svarade att de aldrig borde ha startat kriget, är det svårt att tolka det på ett annat sätt än att den amerikanska administrationen är och kommer vara mycket apologetisk och vänligt inställd till Kreml.
Denna ökade hotbild får naturligtvis stora konsekvenser för Europa. Det innebär att vi skyndsamt och kraftigt måste rusta. Det innebär att vi gemensamt och resolut – med egna medel och av egen kraft – måste stödja Ukraina. Det innebär naturligtvis att vi måste ta problem på vår egen kontinent på allvar och värna vår demokrati och yttrandefrihet. Det innebär också, som en del av att värna denna demokrati, att vi måste försöka samtala och ha ett gemensamt språk.