Vad vill Socialdemokraterna med kulturpolitiken?

Det svenska kulturpolitiska systemet är i huvudsak en socialdemokratisk produkt. Från 30-talet och framåt har socialdemokratiska regeringar dragit upp riktlinjerna för den offentliga politiken på kulturområdet. De borgerliga regeringsperioderna har på det stora hela varit parenteser, även om det var regeringen Bildt som först införde en kulturministerpost med eget departement. För Socialdemokraterna har kulturpolitiken sedan 60-talet också varit en hjärtefråga.

Därför var vi många som blev förvånade när Stefan Löfven efter valet 2014 förhandlade bort kulturministerposten till Miljöpartiet, ett parti helt utan dokumenterad erfarenhet på området. Mycket tyder på att Socialdemokraterna under åren i opposition, och ännu mer i regeringsställning tillsammans med Miljöpartiet, tappat styrfart i sitt kulturpolitiska projekt.

Gunilla Carlsson från Göteborg är en veteran i kulturpolitiska sammanhang. Hon har suttit i riksdagen sedan 2002 och varit socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson sedan 2010. 2012 blev hon ordförande i kulturutskottet och är sedan valet 2014 dess vice ordförande. Vi träffas på hennes tjänsterum i Riksdagshuset.

Varför ska staten bedriva kulturpolitik?

– För att kulturen är en del av samhället och då tycker jag att samhället och det offentliga har ett ansvar för att kulturen kan att finnas och utvecklas tillsammans med oss som medborgare.

Hur stort ansvar har just den offentliga sektorn för kulturlivet?

– Jag tycker att den har en stor roll att fylla. Att faktiskt vara med och skapa möjligheten men också att ha verktygen att kunna bedriva en konst och kultur i samhället.

För vems skull bedrivs kulturpolitiken?

– För människornas, för medborgarnas.

Bör statens kulturbudget öka eller minska?

– I pengar räknat så behöver den öka.

Är kulturbudgetens storlek ett bra mått på om ett parti tar kulturpolitiken på allvar?

– Nej, det skulle jag inte säga att den är, men den är ändå en viktig del i att skapa förutsättningar för konstnärer och för att kulturen ska ha den viktiga plats som den har.

Vilka är de ideologiska utgångspunkterna för socialdemokraternas kulturpolitik?

– Vi socialdemokrater menar att kulturen har ett egenvärde, och därför tycker vi att det är viktigt att kulturen får resurser, så att den inte måste leva på marknadens villkor.

Hur kan man märka av den socialdemokratiska ideologin i de konkreta kulturpolitiska förslagen?

– Det märks på att vi faktiskt lyfter fram möjligheten för fler att ta del av kulturen, men också att själva vara delaktiga i kulturskapandet. Det märks också på att vi ser kulturen som en del i ett mer jämlikt samhälle och att vi har en kulturpolitik som ska nå ut i hela landet. Oavsett var du bor så ska du kunna ta del av kultur.

Har du några konkreta exempel?

– Om man tittar på de senaste tre och ett halvt åren så har vi till exempel genomfört fri entré på statliga museer. Det är ett sätt. En annan tillgänglighetsfråga handlar om att vi har lagt resurser på att hålla nere avgifterna på de kommunala musik- och kulturskolorna. Det är en tydlig markering att vi tycker att musik och teater är viktigt för barn och unga.

Hur skiljer sig er kulturpolitik från de andra rödgröna partiernas?

– Jag tycker att du ska ställa den frågan till de andra partierna i stället.

Finns det någon kulturpolitisk fråga där ni inte är överens med Miljöpartiet eller Vänsterpartiet?

– Jag har inte någon sådan på rak arm.

Hur kommer det sig att Socialdemokraterna förhandlade bort kulturministerposten till Miljöpartiet?

– Det får du nog fråga Stefan Löfven. Jag som kulturpolitisk talesperson sitter inte med i förhandlingarna där man diskuterar vilka ministerposter som ska tillsättas.

Tycker Socialdemokraterna inte att kulturpolitiken är lika viktig som tidigare?

– Jo, det tycker vi. Tittar vi på de senaste åren så är det väldigt mycket av den socialdemokratiska kulturpolitiken som faktiskt har genomförts. Om man tittar på de frågor som vi drev, dels när vi satt i regeringsställning förra gången och dels i opposition så är nästan alla de förslagen genomförda under den här mandatperioden.

Var det en bra eller dålig idé att slå samman kultur- och demokratiministerposterna?

– Jag har inte sett att det skulle ha missgynnat något av områdena, men det är klart att det blir en ganska stor portfölj.

Vilket parti eller vilka partier betraktar ni som era huvudmotståndare i kulturpolitiken?

– Jag skulle säga att det är Moderaterna och Sverigedemokraterna. Om man tittar på Sverigedemokraterna så har de ju ett helt annat syfte med sin kulturpolitik än vad vi har. Tittar man på deras politiska förslag så ser man att det är mycket nationalistiska förslag och att de vill använda kulturen som en del i ett mer likriktat samhälle, de ser inte värdet av mångfald.

– Vad gäller Moderaterna så har de inte jämlikhetsperspektivet som vi har, till exempel att fler skall ha möjlighet att ta del av kultur. Jag tänker på åtta år med en moderat kulturminister som sa att den viktigaste kulturpolitiska reformen var att sänka skatterna genom jobbskatteavdragen. Det tycker jag säger ganska mycket om deras syn på kulturpolitik.

Vilket parti upplever ni att ni har mest gemensamt med i kulturpolitiken?

– Just nu samarbetar vi ju med Miljöpartiet och med stöd av Vänsterpartiet, inte minst i budgetdiskussionerna, så det är klart att det är dem vi ligger närmast.

Är det något av dem som ni ligger närmare än det andra?

– Det är svårt att säga när man sitter i regeringsställning, eftersom då måste man ju kompromissa. Tidigare har vi legat ganska nära Centerpartiet i kulturpolitiken, och även Folkpartiet, men åren med Alliansregeringen har präglat både Liberalerna och Centern. Tittar man på till exempel folkbildningen som ligger inom vårt ansvarsområde så ligger vi och Centerpartiet ganska nära, men också Liberalerna.

Vilka är de viktigaste kulturpolitiska reformer som har genomförts under den här mandatperioden?

– Fri entréreformen är ett viktigt första steg mot att faktiskt möjliggöra för fler att ta del av av våra gemensamma samlingar. Det var också det som var tanken när vi genomförde fri entré den förra gången som vi satt i regeringsställning. Det var ett första steg och vi vill också gå vidare med de regionala och de lokala museerna. Jag tycker också att satsningen på den kommunala musik- och kulturskolan har möjliggjort för fler barn och unga att ta del av den verksamheten.

Vilka är de viktigaste kulturpolitiska frågor som Socialdemokraterna driver just nu?

– För oss handlar det om att tillgängliggöra kulturen för fler. Vi har ju genomfört det som vi sade att vi skulle göra i valrörelsen och som vi jobbade med i opposition. Sedan har vi också en biblioteksstrategi som vi arbetar med just nu. Sedan är ju också kultursamverkansmodellen en viktig fråga som vi måste hålla i och se hur vi jobbar vidare med den.

Hur skulle ni vilja utveckla kultursamverkansmodellen?

– Det är ju inte så att det ligger något konkret där just nu som ska genomföras, utan det har varit budgeten som har varit i fokus under hösten.

Vad är din uppfattning om den nya filmpolitiken?

– Jag tror att den kommer att bli bra om den får sätta sig, men just nu är det väldigt mycket, ja vad ska man säga? Det känns som att man motarbetar den på vissa håll.

På vilka håll då?

– Ja, inte minst biografägarna, de stora, som är arga för att man höjt biomomsen.

Var det rätt att höja biomomsen?

– Det kan man alltid diskutera, men det var en av förutsättningarna för en fortsatt finansiering av filmpolitiken framöver. När vi lämnade avtalsmodellen så var en av förutsättningarna för den nya finansieringen att man höjde momsen.

Är det här den filmpolitik som ni socialdemokrater helst ville se?

– Jag tror att vi måste följa den här filmpolitiken nu, men jag tror också att vi måste vara ärliga och säga att det kanske är så att det kommer att behövas förändringar framöver.

Men var det den linje som ni själva hade valt om det var ni som hade suttit på kulturdepartementet?

– Det är jättesvårt att säga. Det är klart att vi var med i processen och också ställer oss bakom den filmpolitik som nu är lagd. Visst, vi var väl också medvetna om att filmavtalet i den konstruktion som fann inte var möjligt att få till på nytt. Sedan var det inte säkert att det skulle se ut just så här. Det är svårt för mig att säga som inte satt på departementet.

Vad tycker du är viktigast med den statliga filmpolitiken: att den främjar svensk kvalitetsfilm, att den säkerställer konstnärlig frihet för filmskaparna eller att man uppnår kvantitativa kulturpolitiska mål, som mångfaldsmål eller könskvotering?

– Jag tycker inte att man kan ställa de här sakerna mot varandra. Filmpolitiken har, precis som kulturpolitiken i övrigt, ett vidare uppdrag. Det handlar både om kvalitet och kvantitet.  Det är viktigt att främja både bredden och det smala.

Bör tester som Bechdeltestet ha betydelse för hur statliga medel fördelas till filmområdet?

– Jag tror att det är viktigt, precis som filminstitutet har jobbat mycket med, att se hur man faktiskt kan förändra strukturer. För politiken handlar mycket om det, och då har man ekonomiska styrmedel att faktiskt göra det. Sedan vet jag inte om jag tycker att man ska sitta och räkna exakt hur många kvinnor det är, men det är viktigt att synliggöra strukturer. Man kanske inte ska gå ned på detaljnivå, men jag tror ändå att man måste ha ett styrsystem som tittar på hur resurserna fördelas. I det här fallet är det ju ett mindre antal kvinnor som får resurser.

Menar du att det inte är möjligt för kvinnor att få resurser inom filmen i dag?

– Nej, men man måste ändå vara tydlig och titta på många olika delar. Tittar man på filmen så jobbar vi ju strategiskt med att få in kvinnor på olika positioner och det förändrar också sättet att fördela resurser och att möjliggöra för fler att faktiskt ta andra positioner. Det gäller för övrigt inte bara inom filmen.

Då går vi över till statliga kulturinstitutioner och kulturarvspolitik. Statens kulturråd är en mycket mäktig institution i det svenska kulturlivet i dag. Hur ser ni socialdemokrater på den, har den lagom mycket makt, för mycket makt eller rentav för lite?

– Kulturrådet är ju den myndighet som främst fördelar resurser, men det gör de ju också utifrån ett regleringsbrev som de får ifrån regeringen. Jag hoppas att de inte har för mycket makt.

Ska Myndigheten för kulturanalys finnas kvar?

– Ja.

Ska kultur- och forskningsinstituten i Rom, Alexandria och Istanbul finnas kvar?

– Oj, det har vi inte tagit ställning till. Men jag tror att det är bra att de finns ute i världen.

Riksantikvarieämbetet har under mandatperioden fått utökade befogenheter, bland annat har det tagit över ansvaret för Riksutställningar. Finns det en risk att Riksantikvarieämbetet får ett för stort inflytande över kulturarvspolitiken?

– Nej, det tror jag inte. Sedan är det ju alltid så med inflytande: när blir det en risk? Risken uppstår ju när man börjar gå ned på detaljnivå för mycket. Då tycker jag att det finns en risk. Men att det finns en myndighet som har hög kompetens och som har möjligheten att jobba med utveckling av det området, det tycker jag är bra.

Så du ser ingen risk för maktkoncentration när man centraliserar?

– Ambitionen har ju varit att samla kompetensen för att kunna utveckla området. Med samlad kompetens blir det mer resurser som kan användas till att utveckla ett område.

Bör statens fastighetsverk fortsätta att äga statliga kulturinstitutioners byggnader?

– Ja, vi har inte något annat förslag. Sedan är det ju en annan diskussion om hur hyressättningen skall fungera.

Det är nästa fråga. Bör statens fastighetsverk ta ut så kallade marknadshyror av statens egna kulturinstitutioner?

– Nej. Det där är en fråga som har diskuterats länge. Som det ser ut i dag är det en stor del av anslagen som försvinner i hyra. Det där har de senaste kulturministrarna fajtats om och det kommer vi även att få jobba vidare framöver.

Bör de tre världskulturmuséerna i Stockholm slås ihop till ett enda?

– Det där tror jag att man får se, det får nog myndigheten titta närmare på och avgöra hur man får ihop den bästa verksamheten. Som det ser ut i dag så är ju varje verksamhet i sig viktig och bra. Sedan är det frågan om vad det kostar att bedriva verksamheterna, kan det finnas en vinning av att samarbeta eller slå ihop? Just nu tycker jag inte att man ska göra det.

Hur ser du på den debatt som pågår i museivärlden om att akademisk fackkunskap håller på att ersättas av kommunikatörer och ideologer?

– Jag har inte upplevt att det finns ett sådant problem just nu, men det är klart att det kan ju bli ett problem framöver. Om det är så att man inte ser till att fackkunskapen finns kvar. För den är jätteviktig i verksamheterna.

Bör kulturarvspolitiken fokusera på svensk kultur? Kan man tala om ett svenskt kulturarv?

– Det beror på vad man lägger i begreppet. Där tror jag att du får olika svar beroende på vilket parti du frågar. Jag tror att det som är vårt kulturarv i Sverige är präglat av många olika kulturer. Det har varit diskussioner i kulturutskottet om vi skall skriva ”nationellt kulturarv” eller ”kulturarv i Sverige”. Handlar det om svensk lagstiftning så är det naturligtvis det svenska kulturarvet som gäller, men det innebär ju inte att det enbart är ett svenskt kulturarv. För kulturarvet är präglat av en mångfald.

Vem skulle du säga att du framför allt företräder som kulturpolitiker? Är det skattebetalarna, kulturkonsumenterna eller kulturutövarna? Rangordna från ett till tre.

– Ja, i så fall är det kulturkonsumenten, jag företräder folket.

Är det inte skattebetalarna i så fall?

– Nej, barnen är inte skattebetalare.

Så om du främst företräder kulturkonsumenten, vem kommer på andra plats, kulturutövaren eller skattebetalaren?

– Kulturutövaren säger jag då, men det är inte en helt lätt fråga.

Ska kulturpolitiken vara värdeneutral eller ska den aktivt främja vissa åsikter och värderingar?

– Jag tycker att den ska vara värdeneutral.

Hur väl fungerar principen om armslängds avstånd i den svenska kulturpolitiken i dag?

– Jag tror att den fungerar hyfsat bra. Jag tror att ambitionen är tydlig, att man vill att det ska vara armslängds avstånd.

Ska en kulturinstitution som finansieras med skattepengar kunna driva en egen politisk agenda?

– Ja, men det beror ju på vad man menar med en politisk agenda. En kulturinstitution måste kunna vara samhällskritisk.

Upplever du att det finns en åsiktsmässig slagsida i den offentligt finansierade kultursektorn?

– Nej, jag tycker inte det.

Ska kulturpolitiken när den fördelar resurser ta hänsyn till kollektiva gruppintressen baserade på medfödda egenskaper såsom kön, etnicitet, hudfärg och liknande?

– Ja, i vissa delar tycker jag det. Det är som det vi pratade om tidigare, inom filmpolitiken, där vi styr resurserna för att åstadkomma jämställdhet.

Är det rimligt att offentliga myndigheter samarbetar med privata opinionsbildande organisationer som Rättviseförmedlingen?

– Ja, det tycker jag.

Bör det finnas en statligt fastställd litteraturkanon i skolan?

– Nej, jag tycker att det ska vara upp till lärarna och elevernas önskemål vilka böcker de ska läsa i skolan.

Är offentliga bibliotek viktiga i dag, när böcker är billigare än någonsin och mycket finns att tillgå mer eller mindre gratis över internet?

– Ja, de är viktiga för att få folk att ta del av litteratur, men också andra medier av olika slag. Vi ser att biblioteken har blivit ännu viktigare i och med att de har fått ett mer mångfacetterat uppdrag än de hade tidigare.

Vems ansvar är det att se till att det blir ordning och reda på biblioteken?

– Det ansvaret har vi alla på olika sätt. Först måste man ta reda på vad våldsamheterna beror på. Det är ju inte alla bibliotek som är utsatta för detta. Sedan måste man säkerställa säkerheten för de som jobbar på biblioteket och de som besöker det. Det är ju egentligen ingen skillnad gentemot annan offentlig verksamhet. Behövs det vakter eller andra insatser så får man ordna det.

Över till mediepolitiken: Är den nya public service-skatten en bättre eller sämre lösning än den tidigare finansieringsmodellen?

– Bättre vet jag inte om den är, men jag tror att den är en mera långsiktigt hållbar lösning än den som vi har i dag.

Är det nödvändigt att staten driver egna medier, som public service-företagen?

– Ja, jag tror att staten har ett ansvar att se till att människor får möjlighet att ta del av opartisk information och kvaliteten i public service-bolagens verksamhet som är fri och obunden.

Bör de tre public servicebolagen slås ihop till ett enda?

– Nej, det är ingen fråga som vi driver.

Bör SVT fortsätta att producera Melodifestivalen?

– Det beror väl på om någon vill se Melodifestivalen? Jag tycker nog att SVT kan fortsätta att sända den.

Är det nya mediestödet, som medieutredaren har föreslagit, ett bättre eller sämre alternativ än dagens presstöd och tidskriftsstöd?

– Jag sitter inte med i de förhandlingarna, så jag får nog passa på den frågan. Det som är viktigt är väl att se till att vi får en bred mångfald på mediemarknaden. Det sitter Berit Högman hos oss och tittar på.

Ska staten stödja även medier som sprider antidemokratiska åsikter?

– Om man går emot lagstiftningen om hets mot folkgrupp tycker jag inte att man ska ha mediestöd.

---

Fakta: Gunilla Carlsson (S)

Ålder: 51
Född i Göteborg
I riksdagen sedan 2002
Vice ordförande i kulturutskottet sedan 2014
Ordförande i kulturutskottet 2012–2014
Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson sedan 2010
Senast lästa bok: Majgull Axelsson
Favoritartist: Lars Winnerbäck
Senaste scenkonstföreställning: ”Den fule” på Folkteatern i Göteborg