Vågar svältande konstnärer bita den hand som föder dem?

Under våren har två utvärderingar av den offentligt finansierade kulturens frihet väckt både uppmärksamhet och debatt. Rapporten ”Så fri är konsten” från Myndigheten för kulturanalys, sammanställd på uppdrag av regeringen, varnar för att politiska aktörer i alltför hög grad tummar på principen om armlängds avstånd, inte minst genom de horisontella krav som statliga myndigheter kopplar till beviljandet av ekonomiska anslag. Exempel på ett sådant är att Kulturrådet frågar anslagssökande hur de ska integrera ett ”jämställdhets-, hbtq-, mångfalds- och interkulturellt perspektiv” i sin verksamhet, vilket av många sökande tolkas som en förutsättning för att beviljas stöd. Undersökningen ”Armlängds avstånd” från Sveriges museer visar att en fjärdedel av landets museichefer upplever sig ha utsatts för försök till politisk styrning av verksamhetens innehåll.

Det var dock, till skillnad från i Sverige, aldrig fråga om att försöka försörja hela det brittiska kulturlivet med offentliga medel. 

Båda dessa rapporter har upprört kulturdebattörer, och det av goda skäl. Principen om armlängds avstånd – ofta sammanfattad som att staten ska tillhandahålla (de ekonomiska) förutsättningarna för ett starkt kulturliv utan att försöka styra dess innehåll – hålls högt som bärande idé för svensk kulturpolitik. Den har sitt ursprung i brittisk kulturpolitik under efterkrigstiden, då målet var att säkra resurser och oberoende för ett fåtal högkvalitativa institutioner. Det var dock, till skillnad från i Sverige, aldrig fråga om att försöka försörja hela det brittiska kulturlivet med offentliga medel. Principen har sedan dess fått delvis skiftande tolkningar, och letade sig in i det svenska medvetandet genom styrningen av svensk public service, som konstruerats efter brittisk förlaga. 

Att denna bärande politiska princip nu verkar åsidosättas, genom både systemsvagheter och konkreta exempel på flagrant missbruk, ses av somliga som ett existentiellt hot mot kulturens frihet. Men vad innebär egentligen principen om armlängds avstånd? Och är den någonsin ett särskilt pålitligt verktyg? 

Susanna Dahlberg, VD för offentligt finansierade Regionteater Väst, undersökte år 2019 användningen av begreppet i en magisteruppsats vid Göteborgs universitet, och konstaterade att en tydlig gemensam definition saknas. Hon menar sig se en samsyn på ytan, men noterar att otydlighet och tveksamhet uppstår vid djupare diskussion eller konflikt med andra intressen, såsom jämställdhet. Och om finansiärer, bidragsfördelare och bidragstagare alla är oense om hur intressemotsättningar ska hanteras, hur väl fungerar egentligen skyddet? 

Dahlberg sammanfattar sin undersökning så här:

Principen definieras oftast som att politikerna ska skapa förutsättningar för konsten men inte styra innehållet. Min studie visar tydligt att genom att styra förutsättningarna riskerar man också att styra innehållet.

Undersökningen fick ovanligt mycket uppmärksamhet för att vara en magisteruppsats, men slutsatsen är egentligen inte särskilt förvånande. Att ramarna för någonting styr vad som får plats inuti ter sig inte mer än logiskt. 

Kulturpolitiskt intresserade högerdebattörer, tongivande bland dem Lars Anders Johansson, har länge menat att den svenska kulturpolitiken haft en vänsterprogressiv slagsida åtminstone sedan Palmes dagar. Sedan Sverigedemokraternas inval i riksdagen år 2010 har oron för politiska inslag i den förment apolitiska kulturpolitiken spridit sig till bredare lager av kulturdebatten. ”Hur hindrar vi att SD begränsar och likriktar kulturen?” blev frågan på allas läppar. Ja, hur säkrar vi egentligen kulturens oberoende från politiska intressen? 

Nu höjs röster för att skriva in kulturens oberoende i lag, eller allra helst grundlag. I ett reportage om den politiska styrningen av kulturen i DN Kultur (20/7) efterfrågar Calle Nathanson, vd på Folkets hus och parker, en ny, skyddande kulturlag, ”likt den museilag som redan finns”. Det Nathanson missar är att museilagen, som trädde i kraft 2017, är häpnadsväckande tandlös. SVT Kulturnyheternas Per Andersson beskriver det träffande som att lagstiftningen har  ”tyngden av ett middagstal”. Museilagen har karaktären av inriktningslag, och proklamerar högtidligt att ”museihuvudmännen ska säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll”, men saknar helt konkreta sanktioner om museihuvudmännen skulle strunta blankt i detta.

Och hur skulle man göra det på något annat sätt? Att staten skulle fortsätta dela ut pengar, allas våra pengar, men blunda helt för hur de används – hur i hela friden skulle det gå till?

Det hör till politikens natur att följa upp och försöka maximera utväxlingen av spenderade skattepengar. Drömmen om ett stabilt ekonomiskt understöd helt frikopplat från krav, förväntningar och tacksamhetsskuld är just det – en dröm. Hur fri är konsten att kritisera makten och belysa obekväma perspektiv, ställd inför hotet om slopad finansiering? Vågar ett redan nödställt konstnärskollektiv bita den hand som föder det? Den frågan måste vara den grundläggande. 

Hur fri är konsten att kritisera makten och belysa obekväma perspektiv, ställd inför hotet om slopad finansiering?

Kritik av den bidragsstinna kulturpolitiken behöver inte handla om kulturfientlighet – tvärtom. För egen del handlar det om omsorg om den samhälls- och livsnödvändiga kulturen. Bryderiet handlar inte om huruvida det verkligen är värt att betala för kultur, utan hur kulturen ges bäst förutsättningar att bli livskraftig, kvalitativ, mångfacetterad och fri. Orädd.

En bra början vore att kapa de ekonomiska banden mellan kulturen och den politiska makten. Principen om armlängds avstånd håller inte, och kommer heller aldrig att göra det. Risken för politisk styrning av den offentligt finansierade kulturen kan aldrig helt byggas bort, oavsett hur många utredningar som sjösätts och når hamn. Dagens svenska kulturpolitik, med omfattande offentliga anslag, bidrag, stipendier och subventioner, bygger på den vackra men farligt naiva föreställningen att kulturutövare kan lita på politikens neutrala välvilja, överseende och passivitet. Ett kulturliv som i hög grad låtit sig bli beroende av finansiering från det offentliga är ofrånkomligen exceptionellt sårbart för den politiska maktens nycker, oavsett regeringens eller kommunstyrelsens partifärg. Om de ekonomiska förutsättningarna plötsligt förändras, kan mycket kastas över ända. 

Att behöva dansa efter kulturbyråkratins pipa för en liten men säker kaka att leva på kan säkert kännas relativt harmlöst så länge melodin som spelas är trivsam, demokratisk och progressiv, men finansieringsmodellen riskerar att fälla krokben för mer utmanande, nyskapande och kontroversiella kulturyttringar. Konst utan udd blir utsmyckning.

Dagens svenska kulturpolitik bygger på den vackra men farligt naiva föreställningen att kulturutövare kan lita på politikens neutrala välvilja.

Ett i grunden fritt kulturliv, där kulturskapare förhåller sig till en större mångfald av inkomstkällor och vågar formulera visioner utan att stämma av dem mot en samlad bidragsbyråkratis statliga värdegrund, skulle innebära ett mer mångfacetterat och därmed rikare kulturliv: en brokigare kultursfär, där obekväma idéer slipas mot varandra i stället för att silas genom ett ansökningsformulär.  Visst skulle minskade anslag på kort sikt leda till en ökad sårbarhet och oro, men för den som invaggats i en falsk känsla av trygghet blir det alltid plågsamt att vakna upp. Det är sällan bekväma beställningsjobb som hjälper människan få syn på sig själv. Det är inte hovpoesi som omstörtar samhällen. 

Kulturen kommer aldrig att bli stark och fri så länge dess överlevnad är beroende av maktens goda minne. Det är hög tid att frigöra konsten – på riktigt. Inte minst är det hög tid att konst- och kulturvärlden inser att den i dagsläget inte är fri. Det är mer angeläget än på länge.