”Det var inte bara propagandans intensitet och tonen i den som skilde denna valrörelse från vad vi tidigare varit med om”, skriver den tidigare statsministern Tage Erlander i sina memoarer och fortsätter ”den politiska striden fick också större inriktning på personer än vi varit vana vid i Sverige. Och det var fräna personangrepp!”

Påhoppen i media, den djupa osämjan mellan de bägge blocken samt näringslivets kampanjade mot den socialdemokratiska regeringens politik gjorde andrakammarvalet 1948 till ett av de mest hätska någonsin. Den borgerliga oppositionen och näringslivet menade att regeringen utsatte landet för vanstyre med en i förlängningen hägrande planekonomisk diktatur, medan regeringen anklagade framför allt oppositionsledaren, Folkpartiets Bertil Ohlin, för att vara storfinansens lakej. 

***

Sent i februari 1948 grep tjeckiska kommunister, uppbackade av Moskva, makten i Prag och under sommaren inledde Sovjetunionen blockaden mot Västberlin. Den järnridå som Winston Churchill träffande nog beskrivit i ett tal två år tidigare kom allt tydligare att markera både en fysisk och en ideologisk gräns mellan det demokratiska Väst och det kommunistiska Öst. Västmakternas svar på det ökade sovjetiska inflytandet i Europa var att stärka kontinenten ekonomiskt genom Marshallplanen och militärt genom Nato, som bildades året därpå. Sveriges utrikesminister Östen Undén hade dock redan den 4 februari deklarerat fortsatt neutralitet, och att landet skulle stå utanför den militära blockbildning som pågick i Västeuropa. Till följd av Pragkuppen skärptes också motsättningarna mellan kommunister och övriga partier i Sverige.

Bland väljarna var särskilt kafferansoneringen ytterst impopulär.

Marshallhjälpen och den enorma efterfrågan på varor och material för att återuppbygga den krigshärjade kontinenten bidrog till att hålla uppe efterfrågan. För de stora svenska exportföretagen var detta naturligtvis gynnsamt, men även inhemsk konsumtion och import ökade kraftigt under 1946 och 1947. Följden blev en snabbt stigande inflation och minskad valutareserv. Regeringen tvingades till en rad åtgärder, bland annat revalverades kronan mot dollarn med 17 procent för att hålla ned priserna på de dyra utländska varorna. Flera av krigsårens importregleringar återinfördes. Bland väljarna var, föga förvånande, särskilt kafferansoneringen ytterst impopulär.

Samlingsregeringen upplöstes sommaren 1945 och ersattes av en socialdemokratisk enpartiregering. Den nya regeringen antog Arbetarrörelsens efterkrigsprogram som sin regeringsförklaring, och under tre års tid kom efterkrigsprogrammet att stå i centrum för den politiska debatten. Handelsminister Gunnar Myrdal slog fast att nu väntade en socialdemokratisk skördetid. Arbetet med efterkrigsprogrammet hade letts av finansminister Ernst Wigforss och syftade till att undvika ekonomisk kris och massarbetslöshet.

Programmet hade tre övergripande mål: full sysselsättning, rättvis fördelning och höjd levnadsstandard, samt större effektivitet och mer demokrati inom näringslivet. Flera av förslagen, såsom allmänna socialförsäkringar och höjd bostadsstandard, hade Socialdemokraterna drivit sedan före kriget. Men det som framför allt kom att oroa näringslivet och oppositionen var de nya och mer explicita kraven på nationaliseringar samt den genomgående radikala tonen. ”Att förverkliga detta program är att ge näringslivet en ny organisation och att omdana samhället i socialistisk riktning”, hette det bland annat.

Enligt programmet borde socialisering av vissa näringsgrenar övervägas.

Det var visserligen bara försäkringsbranschen som specifikt pekades ut för förstatligande, men enligt programmet borde socialisering av vissa andra näringsgrenar övervägas, till exempel bränsleimporten. Att Socialdemokraterna menade allvar tydliggjordes genom tillsättandet av branschutredningar som skulle föreslå åtgärder för rationalisering och möjligen nationalisering. Framför allt var det när företagsamheten medförde ”misshushållning eller monopolism” som staten skulle kliva in. Staten skulle överlag ta ett större ansvar för planering av investeringar, bland annat genom en ny statlig affärsbank. 

Men det var inte bara i Sverige som den politiska vänstern var på frammarsch. I både Frankrike och Storbritannien växte det offentliga åtagandet och i båda länderna  nationaliserades vissa industrier och allmännyttiga tjänster, i det franska fallet även banker. 

Den borgerliga oppositionen och stora delar av det organiserade näringslivet ville till varje pris undvika en liknande utveckling i Sverige. Valet 1948 har därför gått historien som ”planhushållningsvalet”, där kampen stod mellan två diametralt olika uppfattningar om statens roll i ekonomin. 

***

Sakpolitiskt präglades valrörelsen av två större frågor; regleringar och skatter. Oppositionen anklagade regeringen för vanstyre av den ekonomiska politiken. Enligt Dagens Nyheters ledare (15/3 1947), så hade misstagen och felbedömningarna ”nått en sådan omfattning och sådan verkan att man kan tala om ett vanstyre satt i system”. Ryckighet och improvisation kom att prägla de ekonomiskt-politiska åtgärderna, särskilt vad gällde utrikeshandeln. 

Nationalekonomen Gunnar Myrdal var visserligen ny som minister men knappast okänd i offentligheten. Han hade redan hunnit skriva flera böcker, däribland Varning för fredsoptimism, och ledde även regeringens kommission för ekonomisk efterkrigsplanering. 

Myrdals uppfattning, vilken han inte var ensam om, var att den amerikanska omställningen till fredsekonomi skulle leda till ett massivt efterfrågebortfall vars negativa effekter skulle sprida sig över världen. För att förhindra massarbetslöshet och i linje med rådande ekonomiska doktriner, som han varit med och arbetat fram inom den så kallade Stockholmsskolan, skulle detta avvärjas med expansiv finanspolitik, högre arbetslöshetsunderstöd och låga räntor. Han var övertygad om staten med rätt typ av ekonomisk politik, skulle kunna parera ekonomiska depressioner. Därmed skulle ytterligare en uppgift tillkomma politikerna. När depressionerna inte längre rensade ut de mest olönsamma företagen så blev det statens uppgift att ”sanera och rationalisera näringslivet”.

Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten var en de mest högljudda kritikerna.

Nu blev som sagt situationen i princip den motsatta. Opposition och näringsliv upplevde att Myrdal detaljstyrde handelspolitiken utifrån snabbt skiftande konjunkturbedömningar, och det utan vare sig förhandlingar eller förvarningar. Myrdal fick också klä skott för det så kallade ”Ryssavtalet”. Riksdagen hade i november 1946 klubbat en kredit på en miljard svenska kronor till Ryssland för köp av svenska varor med återbetalningen femton år senare. Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten var en de mest högljudda kritikerna, och menade att Myrdal pressade den svenska industrin att göra ofördelaktiga affärer med Ryssland för att undgå det mäktiga grannlandets missnöje. Redan i augusti 1946 skrev Dagens Nyheter på ledarplats:

Hr Myrdals sociala patos är obestridligt. I hans egocentriska världsbild ingår emellertid detta patos en oupplöslig förening med hans maktlystnad. Den lyckliga kärlek till sig själv i vilken han lever kommer att identifiera saken och den egna framgången. Den känsla av att alla medel är tillåtliga som följer härav bildar bakgrunden till hans variant av opålitlighet.

Socialdemokraternas partisekreterare Sven Andersson menade att detta var en ”en av de smutsigaste kampanjer som drabbat någon svensk politiker”. Myrdal lämnade regeringen i april 1947 för chefsposten på FN:s ekonomiska Europakommission.

Motståndet mot Myrdal var kompakt bland borgerliga opinionsbildare och ledande industrialister. Det överträffades dock av avskyn mot finansminister Ernst Wigforss. Den skattelagstiftning han drev igenom 1947, och som kom att prägla valrörelsen, gjorde honom till Sveriges ”mest hatade man” enligt statsvetaren Peter Esaiasson. Skatten sänktes på låga inkomster, men höjdes kraftigt på bolag, arv och förmögenheter. En kvarlåtenskapsskatt på dödsbon, som tillkom utöver den ordinarie arvsskatten, gjorde att arvtagare till stora förmögenheter blev dubbelt beskattade. Skatten kunde även betalas i aktier i de företag som skulle ärvas vilket enligt kritikerna bevisade att detta var ett sätt att socialisera näringslivet via skattesystemet. Svenska Dagbladet kallade Wigforss för ”demokratins dödgrävare”, och i slutet av 1947 skrev tidningen att ”det är en olycka att vårt lands ekonomiska politik skall ligga i händerna på en man, som har så liten ansvarskänsla, som så lätt låter sig ryckas iväg av demagogiska instinkter”. 

***

1940 hade en grupp ledande industrialister grundat Näringslivets Fond för att köpa Svenska Dagbladet och därmed trygga tidningens politiska inriktning. Fem år senare startade Fonden tankesmedjan Byrån för ekonomisk information som genom annons- och pr-kampanjer, egna tidskrifter, bokutgivning, direktreklam och utbildningar opinionsbildade för ett fritt näringsliv. Enligt Fondens ordförande Gustaf Söderlund var det: 

av utomordentlig vikt för det enskilda näringslivet att kunna dels presentera hållbara och slående argument till förmån för icke-socialistisk produktionsordning, dels på olika sätt i näringslivet hos den stora allmänheten finna förankring för sina argument.

Fonden och dess byrå ingick i ett nätverk av organisationer med liknande syften och som skulle hjälpa de borgerliga partierna att återfå regeringsmakten. Där fanns Libertas som kanaliserade pengar från företagen till den borgerliga pressen och den hemliga Garantistiftelsen som tillkom som en direkt konsekvens av Wigforss skatteförslag.

Garantistiftelsens huvudsakliga uppgift var att förse de borgerliga partierna med pengar för att kunna matcha de resurser som Socialdemokraterna fick av fackföreningsrörelsen. Att näringslivet var rejält oroat av skatteförslagen märks på storleken av Garantistiftelsens insamlade medel vilket i dagens penningvärde motsvarar runt 450 miljoner kronor. 

En alltför långtgående statlig planering av det ekonomiska livet riskerade att leda till diktatur.

Näringslivets Fond gav redan 1944 ut Friedrich Hayeks Vägen till träldom. Bokens huvudsakliga argument, som också återkom i valrörelsen 1948, gick ut på att en alltför långtgående statlig planering av det ekonomiska livet riskerade att leda till diktatur, såsom skett i Tyskland och Ryssland. Men kampanjerna innehöll även mer lättsamt material, såsom denna seriestripp publicerad i Hemmets Journal (5/1948).

Storföretagens inblandning i politiken, som kom att kallas planhushållningsmotståndet (PHM), blev ett av Socialdemokraternas huvudsakliga kampanjteman i valrörelsen. ”Folkets väl går före storfinansens” hade partiet slagit fast i känd affisch från 1946. Samma år hade partiet producerat den filmatiserade valrevyn Välkomna till oss som bland annat drev med direktörernas rädsla för socialisering. Men det var inte bara direktören som ”norpar så mycket [han] kan” ur Moder Sveas skattkista. Vid sin sida har han en kutryggig man med kalott och kroknäsa som girigt förser sig av skatterna. Att Socialdemokraterna året efter krigsslutet i en lättsam politisk underhållningsfilm torgförde en stereotypisk nidbild av judar visar på antisemitismens utbreddhet i Sverige, trots vetskapen om vad som skett i Hitlers utrotningsläger.

***

I valrörelsen riktade partiet strålkastarljuset framför allt mot huvudmotståndaren Folkpartiet. En månad före valet skrev det socialdemokratiska huvudorganet Morgon-Tidningen om att gruvföretaget Boliden gett Folkpartiet 50 000 kronor. Två veckor senare rapporterade tidningen att partiets Stockholmsavdelning förfogade över 3,5 miljoner kronor, en i sammanhanget osannolikt hög summa. Källan visade sig vara den socialdemokratiske riksdagsmannen och Handelsbankstjänstemannen Seth Molander som ska ha sett siffran på ett papper. Två dagar före valet slog en oberoende utredning fast att Molander haft fel och han uteslöts från sitt parti. Enligt Bertil Ohlin kom nyheten att överskuggas av mordet på FN-förhandlaren Folke Bernadotte i Jerusalem och kan ha avgjort valet till Socialdemokraternas fördel. Kopplingen till storföretagen var ett problem för Ohlin och Socialdemokraterna var inte sena att utnyttja detta i sina egna annonser, nedan ett exempel från Morgon-Tidningen tre dagar före valet. Min egen forskning visar också att Folkpartiet tog emot mycket stora belopp från industrin. Detta var långt före statligt partistöd och medlemsavgifter räckte inte långt för att bedriva valrörelse.

Valrörelsen 1948 var även radions genombrott med nyare och djärvare programformat. I stället för egna presentationsprogram blev partiledarna intervjuade av journalister från tidningar av annan politisk färg. Därtill fick partiledarna debattera med varandra utan manus vilket gav snabbare replikskiften än tidigare. Andra nymodigheter var opinionsundersökningar och att väljarna kunde få läsa om partiledarnas privatliv i tidningarna. Publika debatter hade naturligtvis förekommit tidigare men direktkonfrontationen mellan huvudmotståndarna Tage Erlander och Bertil Ohlin bara en vecka före valet inför över 50 000 påhejande människor i Vasaparken i Stockholm var något nytt. 

***

Valet blev en nagelbitare. Så jämt var det att Dagens Nyheters förstaupplaga den 20 september tog fel på vinnaren och proklamerade: ”den socialistiska majoriteten undanröjd”. Ett pinsamt misstag naturligtvis för det liberala flaggskeppet och dess chefredaktör Herbert Tingsten som helhjärtat kampanjat för Folkpartiet.

Valets vinnare – och förlorare – blev Bertil Ohlin. Folkpartiet gick kraftigt framåt, från 13 till 23 procent av rösterna, men det räckte inte för ett maktskifte då de flesta mandaten vunnits från Högern. Socialdemokraterna tappade tre mandat men behöll med sina 112 mandat i andrakammaren ensam majoritet över de borgerligas 110 mandat. 

De branscher som pekats ut för socialisering klarade sig.

Regeringen största bekymmer efter valsegern var att trycka tillbaka inflationen och öka exporten. Till det nya Samarbetsorganet för export- och produktionsökning bjöds representerar från näringsliv och övriga stora särintressen in till samtal med den nya finansministern Per Edvin Sköld som efterträdde Ernst Wigforss 1949. Mötena skedde på torsdagar och gruppen kom därför att kallas Torsdagsklubben. Denna ”klubb” har i forskningen setts som en början på ett mer förhandlingsinriktat och försonligt klimat mellan näringsliv och arbetarrörelse under de kommande två decennierna, bland annat genom de kända mötena på Harpsund.

De branscher som pekats ut för socialisering klarade sig även om staten 1957 köpte ut Grängesbergsbolaget ur Kirunagruvan och därmed tog över ägandeskapet av LKAB. Utbyggnaden av den offentliga sektorn fortsatte under 1950-talet men krigsårens regleringar liberaliserades (bostadsmarknaden undantaget). Kvarlåtenskapsskatten skrotades 1958. Från näringslivshåll tonades de mer konfrontativa delarna av opinionsbildningen ned och Näringslivets Fonds största utgift blev Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) som förespråkade dialog och vetenskap i stället för agitation och kamp. På bägge sidor tog mer samarbetsinriktade individer över. Avspänningen underlättades av att näringslivets röda skynken, Myrdal och Wigforss, lämnade regeringen. 

Det fanns fler skäl till att Socialdemokraterna la delar av efterkrigsprogrammet på hyllan. Planhushållningspolitiken syftade delvis till att motverka en kommande lågkonjunktur. När konjunkturen i stället vände starkt uppåt så misskrediterade politiken sig själv. Låga räntor och ökad köpkraft tedde sig som fel medicin i det sena 40-talets inflationsekonomi. 

Att polariseringen verkligen minskat visade sig också i ”grispremievalet” 1952 där en av huvudfrågorna handlade om felaktigt utbetalt stöd till fläskproducenter.

För Högern och Folkpartiet innebar förlusten i 1948-års val början på en trettio år lång ökenvandring. Socialdemokraterna befäste sin maktställning under 1950-talet genom samarbetet med Bondeförbundet (från 1957 Centerpartiet). I valet 1956 fanns det för första gången sedan 1932 en borgerlig majoritet i andra kammaren men det rödgröna samarbetet förhindrade ett maktskifte. 

Likheterna mellan valrörelserna 1948 och 2022 är slående. Då, likt nu, går svenskarna till val mot bakgrund av rysk expansionism i östra Europa, en oroväckande hög inflation och ett polariserat debattklimat. Då gällde det för partierna att bemästra den nya radiotekniken, i vår tid är det internet och sociala medier. Femtiotalets samarbete mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet garanterade makten åt Tage Erlander, nu garanterar Centerpartiet Magdalena Anderssons maktinnehav.

För Liberalerna är situationen däremot långt ifrån vad den var under Bertil Ohlins glansdagar. Då var partiet den ledande borgerliga kraften. Nu, efter att ha röstat nej till borgerlig statsminister i valet 2018 och därefter halverat sitt väljarstöd är partiet farligt nära att åka ur riksdagen. Partiet har sedan svängt igen och gör nu det mesta för att få tillbaka sin trovärdighet bland de borgerliga väljarna. Men är det för sent? Den 11 september får vi svaret. 

Omslagsfoto föreställande statsminister Tage Erlander (S) och folkpartiledaren Bertil Ohlin i samband med en debatt i Vasaparken i Stockholm.