Samhälle Krönika
Väljarna förtjänar politiker som vågar tänka och tala fritt
I nästa vecka samlas Europaparlamentet för att på allvar inleda en ny femårig mandatperiod. I Smedjan skriver den nyvalda parlamentarikern Alice Teodorescu Måwe om steget från att vara skribent och debattör till att söka och vinna väljarnas förtroende, och vad det senaste halvåret lärt henne om politikerrollen.
”Jag har alltid varit en skrivande och resonerande och analytisk person. Det har jag kvar oavsett vad som händer.” Det svarade jag Expressens reporter i EU-valrörelsens slutskede apropå frågan om vad som skulle hända om Kristdemokraterna skulle missa spärren.
Kristdemokraterna behöll som bekant sitt mandat. Jag blev den toppkandidat som hade störst betydelse för partivalet (SVT Valu) och därtill den näst mest kryssade kandidaten sett till andel av partirösterna. Det som i artikeln skildrades som en livlina vid en förlust tänker jag snarare kan förklara en viktig del av framgången, åtminstone ur ett strikt personligt perspektiv.
Men jag ska inte sticka under stol; det har varit minst sagt omvälvande månader. Att gå från att sedan drygt ett decennium vara fri skribent och opinionsbildare, till att bokstavligen över en natt söka väljarnas förtroende och bli förtroendevald (för övrigt ett av svenska språkets vackraste ord) har på ett personligt plan varit en stor förändring. Men frågan är om det egentligen behöver vara det? Eller om idén om den stora omställningen kanske mest illustrerar en skev föreställning om vad politik är – eller ska vara?
Är det rentav så att det som gör skribenten skicklig gör politikern oskicklig?
Initialt upplevde jag hur identitetskrisen tog mig i besittning; Vem är jag om jag inte får skriva, resonera och argumentera utifrån de värderingar som jag sätter främst, om också andra hänsyn behöver tas, inte minst av det mer taktiska slaget? Hur blir man politiker? Vad definierar en skicklig politiker och hur skiljer sig en sådan från en skicklig skribent? Ger det ena nödvändigtvis det andra eller är det rentav så att det som gör skribenten skicklig gör politikern oskicklig? Ska politikern, likt opinionsbildaren, sträva efter att forma och driva opinion eller nöja sig med att leda den, för att på så vis ligga i fas med folket vars förtroende hen bär? Hur stor vikt ska fästas vid ideologi, visioner och principer, eller är det tvärtom så att det är de sakpolitiska realiteterna som ska vägleda i beslutsfattandet?
Sedan insåg jag att funderingarna gjorde mig ängslig, att min drivkraft att göra rätt och uppnå positiv förändring ersattes av en rädsla för att göra fel. Å ena sidan förstod jag att mitt resonerande sätt gjorde det enkelt för journalister att plocka urskillningslöst ur ett långt resonemang, för att på så vis skapa rubriker som inte nödvändigtvis fångade komplexiteten i argumentationen. Å andra sidan förstod jag att detta ”problem” enbart kunde avhjälpas av att jag upphörde med mina långa resonemang till förmån för på förhand nedtecknade ”talepunkter”. Det sista gav mig rysningar.
Det var med andra ord ett både enkelt och svårt val. Men finns det något mer kommunikationshämmande än inövade talepunkter som uppställer gränser för den fria, prövande tanken? Finns det något mer förtroendeskadande än politiker som förlorat förmågan att tänka och tala fritt, som enbart upprepar ett på förhand regisserat budskap? Som förlorat förmågan att ta ställning för det ena, utan att också pliktskyldigt nämna det andra? Politiker som tror att de deltar i en popularitetstävling där den som ogillas av minst antal personer, eller i vart fall gillas av ”rätt” personer, vinner? Och vad vinner man egentligen, givet vad som samtidigt går förlorat?
Jag tror att många, liksom jag själv, har skrämts av politikens (upplevda?) villkor.
Jag tror att människor är trötta på den här sortens politiker. Jag tror att många kompetenta personer, som saknar politisk förankring, skulle göra mycket stor nytta inom politiken om de bara vågade beträda dess marker utan att för den sakens skull ”bli” politiker. Jag tror att många, liksom jag själv, har skrämts av politikens (upplevda?) villkor som skapar utrymme för enbart en sorts politikertyp. Tänk om jag i min nya roll kunde utvidga ramarna och bidra till att omformulera premisserna för politikerns roll och uppgift? Om jag, genom att pröva mig fram, också kan inspirera fler till att våga vara politiker på sitt sätt, utifrån sina styrkor?
För att fler ska våga ta steget in i politiken behöver partierna på riktigt välkomna den mångfald som kan uppstå när andra erfarenheter, värderingar och perspektiv gör entré i organisationerna. I ett läge där partierna har allt svårare att etablera kontakt med nya medlemmar, där väljarna är mer flyktiga i sina preferenser och där politiskt engagemang inte nödvändigtvis manifesteras på det traditionella viset, blir det allt viktigare att inte låsa sig vid hur det alltid har varit. I stället behöver partierna bejaka den förändring som automatiskt uppstår där nya idéer möts av nyfikenhet och lyhördhet.
Ty det finns i alla organisationer, oavsett slag, en rädsla för förändring – helt oavsett vad som sägs i högtidstal eller nedtecknas i värdegrundsdokument. Att som ny påpeka behovet av förändring är att belysa att det som varit inte i alla delar varit bra, att det kan finnas bättre sätt att uppnå ett annat, mer ändamålsenligt resultat. Den här sortens upplysningar tas inte alltid emot med öppen famn, men det är den här sortens information som förhindrar stagnation. För att agera budbärare krävs mod, integritet, övertygelse och kunskap.
Det är med andra ord inte enbart så att politiken behöver utvecklas för att kunna svara mot samtidens problem, det är i allra högsta grad också relevant för politikern som sådan. I en osäker tid som präglas av såväl interna som externa hot mot det svenska och europeiska sättet att leva, med systemhotande kriminalitet, krig i Ukraina och Mellanöstern, sjunkande välstånd, hög arbetslöshet och ett skolväsende som får allt svårare att leva upp till sitt kompensatoriska uppdrag, med strömlinjeformade medier och universitet, segregerade parallella samhällen och allmän oförsonlighet, ökar också behovet av politiker som inte räds de svåra avvägningarna och prioriteringarna, liksom de polariserande mål- och värderingskonflikterna. Politiker som står upp för något – helt oavsett varifrån vinden blåser eller vilken väljargrupp som man gjort sig beroende av.
Om några dagar beger jag mig åter till Bryssel efter parlamentets sommaruppehåll och därmed inleds mandatperioden på riktigt. Insikten som de gångna månaderna givit mig – om att övergången från fri skribent till folkvald inte behöver vara så dramatisk som jag föreställde mig – kommer jag att vårda ömt. Liksom att fortsätta, skriva, resonera, analysera utan att låta mig styras av rädslan för att någon medvetet ska missförstå mig. Väljarna förtjänar nämligen politiker som styrs av värderingar, som tar ansvar för sina beslut och som inte räds dålig stämning. Politiken, liksom politikern, blir helt enkelt vad man gör den till.