Samhälle Krönika
Vänstern bryr sig inte om läskrisen
När vänstern får välja prioriterar man normkritik framför läsinlärning. Ska vi ta Sverige ur läskrisen behövs ett vetenskapligt förhållningssätt, inte minst i lärarutbildningen, skriver Hannes Snabb, lärare och ordförande för Liberala Studenter.
“Björklunds tal om sossarnas flumskola är en ren historieförfalskning.” Så bemöttes den före detta utbildningsministern av vänstern när han försökte få bukt på Sveriges dalande resultat i läsförståelse under det tidiga 2010-talet.
Trots att mer än ett decennium passerat sedan dess, lämnar fortfarande en fjärdedel av de svenska eleverna grundskolan utan att kunna läsa på en adekvat nivå. Det är givetvis en tragedi för varenda individ som tvingas till ett liv som funktionell analfabet, men de svaga resultaten får också konsekvenser för samhället i övrigt. Dels halkar Sverige ständigt efter resten av Europa i ekonomisk tillväxt, och sannolikt är den svaga läsförmågan en bidragande faktor till den utvecklingen. Dels har gängkriminaliteten vuxit till ett betydande samhällsproblem och även om det finns flera förklaringar till detta, är sambanden mellan just kriminalitet och bristande läsförmåga också tydliga.
Även om skollagen kräver att läsundervisningen ska ha sin grund i evidensbaserade metoder, brister det i dag på många håll. I en enkätundersökning av Svenskt Näringsliv uppger en majoritet av de nyutexaminerade lärarna att de inte fått tillräckliga kunskaper om den tidiga läsinlärningen under sin utbildning. I vissa fall har lärarstudenter vittnat om att de bara fått 30 minuter lärarledd undervisning i ämnet under hela studietiden och i stället lagt tid på att granska läromedel ur normkritiska perspektiv, såsom genus, identitet och etnicitet.
Lärarstudenter har vittnat om att de bara fått 30 minuter lärarledd undervisning i läsmetoder under hela studietiden.
För tydlighetens skull finns det inga motsättningar mellan att förmedla normkritiska kunskaper och att lära barn att läsa. Men vi befinner oss i en tickande läskris och våra lärare får inte kunskaper om hur de ska ta oss ur den. Varningsklockorna borde ringa hos alla. Därför är det häpnadsväckande att Vänsterpartiet gör tvärtom, och föreslår att ytterligare tid ska läggas på den redan omfattande normkritiken.
Försvaret från akademin är heller inte bättre. I en debattartikel skjuter två lärarutbildare ifrån sig ansvaret och påstår att en stor del av av läsutvecklingen sker på andra håll än i skolan. Förvisso stämmer det att en del barn lär sig att läsa hemma med sina föräldrar, men är det något som skolsystemet ska förutsätta? Det är snarare högst allvarligt att man med en så central roll för det svenska utbildningssystemet, kan skjuta ifrån sig ansvaret för läsinlärningen till andra instanser än skolan. I en situation då varken vänstern eller lärosätena verkar vara intresserad av att ta läskrisen på allvar, borde regeringens främsta fokus vara att använda makten till att vända på utvecklingen här och nu.
I grund och botten finns det bara en läsinlärningsmetod med ett starkt vetenskapligt stöd och studier tyder på att vi skulle kunna pressa ned antalet elever som aldrig lär sig att läsa på en adekvat nivå, från cirka 24 procent till 2 procent, om undervisningen hade sin grund i denna. Det förutsätter dock att lärarstudenter ges kunskaper om metoden under sin utbildning. Men phonics, som den brukar benämnas, nämns i själva verket inte en enda gång i lärarutbildningens examensmål och en granskning av kurslitteraturen visar att endast fyra procent behandlar ämnet. Det mest uppseendeväckande är att andra metoder till och med fått ett större utrymme, trots att de ofta inte har något vetenskapligt stöd över huvud taget.
Det finns dock fler risker med att ge lärarstudenter för många läsinlärningsmetoder under utbildningen. Lärarstudenter är under utbildningen ännu inte experter, och om de exempelvis ges fem olika metoder som alla presenteras som likvärdiga, är risken 80 procent att de väljer en annan metod än phonics. De kan alltså inte själva förväntas gå igenom den samlade forskningen runt varje enskild metod. Därför ligger det ett stort ansvar på lärosätena och i vilka proportioner som de specifika metoderna tillåts ett utrymme.
När Peter Honeth lämnar över den statliga utredningen om lärarutbildningen till skolminister Lotta Edholm i november, behöver phonics särställning i den tidiga läsundervisningen vara en given slutsats. Låt mig också städa av några repliker från SULF som menat att detta vore ett hot mot demokratin: att reglera den evidensbaserade läsinlärningen bland examensmålen är inte ett större hot mot den akademiska friheten, än att göra detsamma med normkritiken. Skillnaden är bara att man redan gjort det sistnämnda, och varenda kunskapsmätning som genomförs, ger oss signaler om att det inte fungerat.
När det kommer till kritan, tycks vänstern inte bry sig om den reella ojämlikhet som läskrisen skapar. Det borde dock regeringen göra. En bra början vore att säkerställa att alla lärarstudenter ges kunskaper om hur de ska undervisa. För Jan Björklund hade faktiskt rätt om flumskolan hela tiden – normkritiken kommer inte lära barn att läsa.