Det finns ett mönster i västerländsk politik som under de senaste decennierna upprepat sig med nästan mekanisk precision. I land efter land. I val efter val. De socialdemokratiska partier som en gång var arbetarklassens självklara politiska hemvist har tappat stora delar av sin traditionella väljarbas.

Storbritanniens Labour. Frankrikes Parti Socialiste. Tysklands SPD. Danmarks socialdemokrati.

Nationella variationer finns. Men huvudtrenden är densamma: partierna har gjort en klassresa som många av deras tidigare kärnväljare inte följt med på.

Det som skett är mindre en revolt än en omgruppering. Tyst. Metodisk. I längden förödande för gårdagens statsbärande vänsterpartier.

Med lite tidsförskjutning har samma melodislinga börjat spelas också i Sverige.

***

Tony Blair räddade Labour 1997. Men han gjorde det genom att, i praktiken, byta väljarbas. Industrisamhället som burit partiet var redan i upplösning. De “röda murarna” röstade fortfarande Labour, men allt oftare av vana snarare än övertygelse. Samtidigt växte en ny tyngdpunkt fram:

London. Universitetsstäderna. Den urbana medelklassen.

Det var där framtidens Labour formades – socialt, kulturellt och i allt högre grad politiskt. Det fungerade under en tid när partiet vann nya väljare inom urban medelklass samtidigt som gamla kärnväljare fortfarande hakade på av gammal vana. På så vis kunde Team Blair säkra tre historiska valsegrar i följd.

Baksidan? Bandet till den gamla basen fortsatte att tunnas ut. Brexit blev brytpunkten. När de gamla industriområdena röstade Leave var det inte bara en EU-fråga. Det var en markering. Ett sätt att säga: sluta ta oss för givna och sluta klappa oss på huvudet.

När arbetarväljare i nästkommande val lämnade Labour var det inget sammanbrott utan slutpunkten på en längre rörelse.

När arbetarväljare i nästkommande val lämnade Labour var det inget sammanbrott utan slutpunkten på en längre rörelse.

Att Keir Starmer ändå kunde bryta den negativa trenden och vinna 2024 handlade främst om motståndarens svaghet, inklusive inbördeskrig. Väl vid makten har opinionsstödet sjunkit som en sten. Rekordsnabbt. Få anser att Labour-regeringen infriat sina vallöften och premiärminister Keir Starmer är nu en av de mest impopulära premiärministrarna i modern brittisk mäthistoria. När Labour dessutom i februari med bred marginal förlorade fyllnadsvalet i Gorton and Denton (en Manchesterförort) – hamnade bakom både Reform och Greens – blev ytterligare något nytt tydligt: inte ens partiets nya urbana vänsterfästen är längre säkra.

Få eller ingen betvivlar att Labour befinner sig i sin djupaste kris i partiets historia.

***

Parti Socialiste – Mitterands en gång så stolta statsbärande parti – kollapsade på en mandatperiod.

2012: nästan halva parlamentet (280 av 577 mandat). 2017: runt 30 mandat.

Det var inte en motgång. Det var en partikatastrof.

François Hollande lyckades med det ovanliga: att göra sig impopulär hos nästan alla viktiga väljargrupper samtidigt. Samtidigt skedde en dubbel förskjutning.

Många arbetarväljare hoppade till Marine Le Pen. I det franska industriella bältet, det gamla La France du Nord, hade känslan av övergivenhet länge vuxit. Lite slarvigt beskrivs ofta framgångarna för Le Pen och hennes missnöjesparti, Rassemblement National (tidigare Front National) som en marsch åt “extremhöger”. Detta trots att partiets ekonomiska politik i vitala avseenden är mer snarlik vad Parti Socialiste brukade erbjuda: protektionism, statlig intervention och misstro mot en globaliserad elit.

Dess roll i fransk politik påminner nu ändå mer om ett gammalt stadshotell. Ännu öppet, men energin har flyttat till konkurrenterna.

Som lök på laxen hoppade storstadsväljare över till Emmanuel Macron. Under några år framstod Macron som något så ovanligt som en politisk mittfältare med drag under galoscherna: tillräckligt ny för att kännas fräsch, tillräckligt etablissemangsmässig för att kännas trygg. Därmed attraherade han många av just den typ av storstads- och mittfältsväljare som Hollande hoppats på genom att glida mot mitten. 

Parti Socialiste klämdes alltså från två håll. Partiet existerar fortfarande och har återhämtat sig något efter att även stödet för Macrons mittfältsparti klappat ihop (Parti Socialiste fick 65 mandat i valet 2025). Dess roll i fransk politik påminner nu ändå mer om ett gammalt stadshotell. Ännu öppet, men energin har flyttat till konkurrenterna.

***

Sozialdemokratische Partei Deutschlands (SPD:s) tillbakagång saknar det plötsliga rasets dramatik. Den är långsammare, mer stadigt men lika avslöjande. 

SPD är Tysklands gamla arbetarparti: en av Europas mest anrika politiska organisationer. Så sent som 2002 fick SPD 38,5 procent av rösterna och 251 mandat i Bundestag. Därefter började den långa nedförsbacken: 34,2 procent 2005, följt av ett historiskt svagt val 2009 med 23 procen. År 2017 var partiet nere på 20,5 procent. Visserligen studsade det tillbaka till 25,7 procent i valet 2021. När Merkel, som redan aviserat sin sorti, lämnade efter valet 2021 framstod då fräscht nytillträdde Scholz kort som den naturlige förvaltaren av den tyska ordningen. Återhämtningen blev, liksom sannolikt i brittiska Labours fall, kortvarig. I förbundsdagsvalet 2025 föll SPD till 16,4 procent och 120 mandat – partiets sämsta resultat i Förbundsrepublikens historia.

Trots nedgångsspiralen har SPD under de senaste tjugo åren tillbringat mer tid i regeringsställning än i opposition – men oftast på andras villkor och med allt tunnare egen profil. Partiet är numera nästan mer känt för sina koalitioner än för en egen riktning. 

De tyska socialdemokraterna är numera nästan mer kända för sina koalitioner än för en egen riktning. 

Det har utmynnat i politisk utspädning: ansvar utan identitet, närvaro utan verklig tyngd, ett på ytan opolitiskt teknokratstyre trots att staten länge levt i nära (korporativistisk) symbios med tunga kartellintressen. Därav också en ekonomi som stelnat tidigare än många velat medge; långt innan krig och energikris gjorde talet om Tyskland som Europas sjuke man allmänt gångbart.

I en förbundsrepublik måste vidare fler intressen vägas samman än i mer centraliserade stater. Det skapar en naturlig dragning mot kompromiss. Inget fel i det – om kompromissen faktiskt speglar allmänintresset. Problemet uppstår när en permanent kompromisslinje systematiskt gynnar intressenterna närmast makten. Den tyska energipolitiken blev skolboksexemplet. Kärnkraftsavvecklingen, hårt driven av De gröna och omfamnad av mitten, parade sig med en nästan rörande tro på att billig rysk gas var både rationell och riskfri (åtminstone var det den bilden som drevs av samtliga tunga intressenter). SPD:s Gerhard Schröder skrev under Nord Stream-avtalet med Gazprom under sin sista tid som förbundskansler och klev in som styrelseordförande i rörledningsbolaget nästan omedelbart därefter. När Ryssland invaderade Ukraina 2022 stod Tyskland mer exponerat än något annat stort europeiskt land. Priset för åratals teknokratisk självgodhet betalades av såväl industriföretag som vanliga hushåll i form av elräkningar som mer än fördubblades på ett år.

Väljarna har en underskattad näsa för när det osar katt.

Färska opinionssiffror gör gällande att SPD ännu inte upplevt slutet på sitt opinionstapp.

SPD:s gamla väljarbas har förstås inte försvunnit i tomma intet. I östra Tyskland och i de gamla industriregionerna har väljare som en gång såg socialdemokratin som sitt naturliga hem sökt sig vidare. Att AfD sägs ha ”tagit” SPD:s väljare beskriver bara halva skeendet. I många fall lämnade SPD dem först. 

***

Danmark erbjuder en annan intressant fältstudie eftersom det också är det enda land i vilket socialdemokratin faktiskt försökt korrigera kursen.

Mette Frederiksen, partiledare för Danmarks socialdemokrater, förstod något som många av hennes systerpartier i övriga Europa länge missade: att migrationsfrågan inte i första hand är en höger-vänsterfråga, utan en fråga om verklighetskontakt. Hon svarade med en stramare migrationspolitik redan under åren före maktövertagandet 2019. Det är sannolikt ingen slump att Danmark därmed korrigerade tidigare än Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Sverige. I ett mindre land med hög befolkningstäthet når signalerna från verklighetens fält snabbare fram till makten. Avståndet mellan konsekvens och insikt är helt enkelt kortare.

Korrigeringen fungerade – men bara temporärt. Mandatutvecklingen visar en lång nedgång följd av en kort återhämtning: från drygt 50 mandat i början av 2000-talet till mitten av 40-talet under 2010-talet, därefter upp till 50 mandat 2022. Men inte heller i Danmark blev uppgången bestående. I valet i mars 2026 föll partiet tillbaka till 38 mandat, dess svagaste resultat sedan 1903. 

Men inte heller i Danmark blev uppgången bestående.

Varför? För det första kom nämnd korrigering först efter att förtroendet redan börjat erodera. När väljare en gång lärt sig att ett parti inte självklart representerar dess verklighet räcker det sällan med en sen – och påtvingad – kursändring för att återskapa samma lojalitet som förr.

För det andra gällde den nygamla realismen främst ett enda område. Migrationsfrågan var central, men den kunde inte ensam bära ett helt parti tillbaka till rollen som självklart statsbärande kraft.

För det tredje regerade Frederiksen mellan 2022 och 2026 tillsammans med tydliga mittfältspartier – Venstre och Moderaterne – i en koalition som sträckte sig tvärs över den traditionella blockgränsen. En tydlig markör att partiet ömsat skinn. I valet 2026 gick stora delar av socialdemokratins tidigare kärnterritorium till Socialistisk Folkeparti, som blev näst största parti i Folketinget med drygt 11 procent. 

Socialdemokratin kunde alltså tillfälligt vinna tillbaka röster, även med bara selektiv realiakorrigering, men inte återställa den gamla självklarheten. Att de danska socialdemokraterna likväl förblir den mest troliga regeringsbildaren, trots att partiet knappt nådde 22 procent, beror nu främst på Folketingets splittring. Inte mindre än 12 partier vann representation, och något självklart opinionsledande oppositionsparti att samlas kring finns inte längre.

***

Nu tillbaka till Sverige och svensk socialdemokrati.

Partiet som säger sig ha uppfunnit folkhemmet, välfärdsstaten och den tredje vägen, och som suttit vid makten så länge att makten blivit en del av dess identitet.

Med opinionssiffror på nivåer som Labour, SPD och Danmarks socialdemokrater nu bara kan drömma om – och än mer franska Parti Socialiste – förefaller Socialdemokraterna som ett av få traditionella styrkepartier i Europa som klarat sig relativt intakt.

Men just därför är risken större. Sverige ser ut som ett undantag. Men beter sig ändå alltmer som övriga länder. Med viss fördröjning. Av åtminstone fem skäl finns det anledning att tro att det bara är en tidsfråga innan luften även går ur Socialdemokraterna.

1. Den nya basen – och den nya konkurrensen

Det första skälet är strukturellt.

De grupper som i dag bär upp partiet är annorlunda än förut: Offentligt anställda. Akademiker i storstäder. Kultursektorn. Väljarskikt som rör sig mellan Miljöpartiet, Centerpartiet och urbana delar av högern, de som de senaste åren kallats för Magdamoderater.

Samtidigt har den klassiska industriarbetaren, partiets historiska kärna, redan börjat röra sig. En del till Sverigedemokraterna. En del åt andra håll. Många helt bort från politiken.

Detta är inte i första hand ideologi. Det är sociologi och syns i den inre maktens förändrade kartbild.

Förr satte industrifacken som IF Metall och andra blåoverallförbund tonen. I dag ligger tyngdpunkten i allt högre grad hos tjänstemanna- och offentligsektorns organisationer: som Kommunal, lärarförbunden, Vårdförbundet, Saco, Union Syndicale (som organiserar tjänstemän inom EU).

Perspektivet har därmed förskjutits. Industrifacken var nationellt förankrade, produktionsnära och konkreta i sina krav medan många av den nya erans maktcentra representerar tjänstemannaintressen och ett mer internationaliserat synsätt. Överstatliga ramar och normsystem förordas ofta med särskild kraft, inte minst därför att motvikten mot eget tankegods är väsentligt svagare än på den nationella arenan. Klart att det lockar med mer ansvar, mer betalt, mindre insyn och större avstånd till de där stundtals besvärliga väljarna. 

I dag ligger tyngdpunkten i allt högre grad hos tjänstemanna- och offentligsektorns organisationer.

Helt okomplicerat är ändå inte det överstatliga omfamnandet i ett parti som en gång skapades för att ge röst åt dem som stod längst från makten, inte för att från internationalistisk höjd undervisa dem i deras eget bästa.

Så även om det sällan medges rakt ut inom de egna leden har socialdemokratin gjort en klassresa. Från produktion till utbildning. Från bruksort till storstad. Från folkhem till Davos.

Från ledargestalter som tog folk, demokrati och praktisk erfarenhet på största allvar – till ett parti som allt oftare föredrar moralisk posering framför social förankring.

Skiftet är fundamentalt. Det är inte kärnväljarna som lämnat partiet. Även i Sverige är det partiet som lämnat kärnväljarna. 

Men en stor del av befolkningen har ju gått igenom precis samma klassresa? Så varför går det inte att ta igenom på gungorna vad som förlorats på karusellerna? Bland annat därför att mittfältet är fullt av konkurrenter, medan arbetarklassen under lång tid var ett territorium som socialdemokratin nästan ensam gjorde anspråk på. Andra skäl nämns nedan. 

2. Vänsterberättelsen har blivit alltmer sliten

Det andra skälet handlar om den socialdemokratiska berättelsens slitage. När verkligheten blivit svårare har retoriken skärpts. Politik har allt oftare ersatts av moral. Invändningar har inte bara avfärdats utan misstänkliggjorts.

Motståndare har inte bara haft fel. De har etiketterats som suspekta. Tydligast i migrationsfrågan, men mönstret är bredare. Det som i praktiken blivit värdegrundstester har spridits till allt fler delar av samhället, inte minst via institutioner och HR-strukturer.

Här finns ekon av de samhällen som George Orwell och Karin Boye en gång skildrade. Inte som prognoser, men som varningar: vad händer när normer ersätter verklighet?

Det som borde ha varit svåra avvägningar gjordes proaktivt till anständighetstester. Visst fungerade det länge men alltfler väljare har börjat dra öronen åt sig. Inte minst som vi människor, förr eller senare, slutar att acceptera att bli uppfostrade. Särskilt när det visar sig att de invändningar som länge avfärdades som obildade i själva verket låg närmare den praktiska verkligheten än moralistresonemangen. 

Det är långtifrån första gången ett läger som lever på lånad tid tillgriper moralistvapnet.

I kosackvalet 1928 varnade högern för “barnens förvildning” och “sedernas förfall”. Hundra år senare är retoriken en annan: “rätt sida av historien”, “hatet får inte vinna” – men ambitionen att skrämma tveksamma väljare att stanna kvar är precis densamma. När argumenten tryter tar moralismen över. Rollerna har bytts men, nu som tidigare, är moralisttongångar en indikator på att ett läger börjat tappa fotfästet.

3. Mittfältets blinda fläck

Det tredje skälet hänger nära samman med de två första. Mittfältet ser sig gärna som en balansgarant. Det är också dess främsta säljargument: att ligga “i mitten” antas nästan per definition innebära måttfullhet, rationalitet och frånvaro av överdrifter.

Det kan låta rimligt. Kruxet är att de senaste åren kan betraktas som skolboksillustrationer på att det inte stämmer.

Migrationspolitiken. Rättspolitiken. Nedrustningen. Identitetspolitiken. Väljarmakten som flyttats till överstatliga institutioner. Likriktningen av det offentliga samtalet.

Radikal omläggning. Presenterat som balansuttryck som bara outbildade bakåtsträvare kunnat opponera sig mot.

När konsekvenserna blivit synliga har allt fler väljare reagerat. Inte genom att bli mer extrema, utan genom att lämna den alltmer extrema mitten.

När konsekvenserna blivit synliga har allt fler väljare reagerat. Inte genom att bli mer extrema, utan genom att lämna den alltmer extrema mitten.

Därav dagens djupa samhällsspricka. Mittfältet ser en väljarkår som upplevs som förbluffande outbildad: ”Hur kan de inte fatta att vår väg är den enda rätta, trots all ‘oberoende’ analysuppbackning?” Ett växande antal väljare ser de facto radikalism såld med omotiverad självbelåtenhet. Frontalkrock alltså.  

Det är en annan central förklaring till att Socialdemokraterna har svårare att samla samma breda stöd som förr. Få betvivlade att gestalter som Per Albin och Erlander hade en sådan gräsrotskontakt med sina väljare, via dåtidens levande folkrörelser, att de inte bara representerade folket utan i viktiga avseenden själva var en del av folket. Därför hade de också bättre instinkter när det gällde att tona ned utopiskt modelltänkande.

Den sortens äkthet är svårare att återskapa i dag, när verklighetens fält oftare nås via rapporter, fokusgruppsundersökningar och kommunikationsavdelningar än genom personlig kontakt. När socialdemokratiska ledare försöker tala som folket utan att längre riktigt tillhöra det, samtidigt som politiken rört sig i en smygradikal mittfältsriktning som inte erkänns, så är det växande förtroendeproblemet snarare logiskt än överraskande.

4. Geografin

Det fjärde skälet är geografiskt. Sverige har sina egna röda murar: Norrland, bruksorterna, landsbygden. Samma sak sker som i norra England, norra Frankrike, östra Tyskland och västra Köpenhamn.

Bandet till ett parti som talar storstadens språk försvagas. Den gamla socialdemokratin förenade stad och land. Den nya lutar tydligt åt förstnämnda. När berättelsen inte längre stämmer med verkligheten hjälper det inte att byta etikett. Så när storstadspartier börjar kalla sig landsbygdspartier hörs det nästan hur ihåligt det låter. Vore anspråket verkligt skulle det märkas i prioriteringarna. Då hade etiketten varit överflödig. 

Men här finns också ett reellt dilemma. Socialdemokraterna kan kräva tillfälligt lägre bensinpriser när verkligheten tränger sig på, och gör det också. Att däremot göra landsbygdens kostnadsfrågor till en bärande del av den egna identiteten vore långt svårare. Då riskerar partiet snabbt att blöda storstadsväljare till Miljöpartiet. Därför blir kommunikationsändringen ofta starkare än kursändringen. Tell, don’t show.

I längden räcker det inte att berätta en historia om den inte stämmer.

5. Institutionell tröghet

Det sista skälet är det i längden mest avgörande.

I Sverige är socialdemokratin inte bara ett parti. Den är ett system. Inkluderande myndigheter. Fackföreningar. Offentlig sektor. Akademi. Medier. Svängdörrar mellan socialdemokratiska politiker och inte minst bolag med statlig historia. Gemensamma referensramar. Gemensamma incitament.

Det ger ofantlig styrka inte minst genom tolkningsföreträdena som därmed är permanenta. 

Därav fortsatt särställning för S längre än för systerpartierna i andra länder. 

Systemdominansen är också S stora akilleshäl. När förändringens vindar blåser är det inte bara ett parti som riskerar att förlora mark, utan ett helt nätverk av inflytande. Sådana nätverk gör sällan vågen för förnyelse. Tvärtom använder de gärna sitt tolkningsföreträde för att bromsa den. Det är då de välbekanta recepten börjar rulla in: breda mittenkoalitioner, samlingsregeringar, “ansvarstagande”. Inte därför att dessa lösningar nödvändigtvis är tillräckligt handlingskraftiga för att lösa några verkligt stora problem, utan därför att de skyddar det redan etablerade. Inklusive redan dominerande nätverk.

Fastklamrandet vid den gamla ordningen är fullt rationellt, åtminstone ur ett kortsiktigt maktperspektiv. Få politiker tänker längre än till nästa mandatperiod, ännu färre längre än till den egna karriärhorisonten. Teknokratknepet kan därför mycket väl köpa några år till. Men bara tills väljarna hunnit pröva även det receptet – och förkastat det.

Det är också uppenbart att om traditionella partier misslyckas med korrigeringen kommer nya partier att fylla tomrummet.

Förvisso måste alla partier förändra sig under brytningstider som dagens. Men motståndet är inte symmetriskt. Högern bär åtminstone i teorin en idé om förändring: avreglering, avbyråkratisering, konkurrens, flexibilitet, som skapar ett visst tryck i systemet. Den praktiseras ojämnt, men dragningen finns där som korrektiv och när en kritisk massa äkta entreprenörer och nytänkare trycker på så är förändring möjlig. Det är också uppenbart att om traditionella partier misslyckas med korrigeringen kommer nya partier att fylla tomrummet. Även det genererar ett förändringstryck.

Inom vänstern är incitamenten annorlunda. När makt, institutioner och idévärld flyter samman blir lojaliteten mot modellen starkare än viljan att ompröva den. Korporativism och kartellisering kan i egna led rentav framställas som bevis på ansvarstagande. Trots ännu mer byråkrati, ännu fler regler, ännu större väljaravstånd. Makt flyttas steg för steg bort från demokratisk kontroll, inte genom dramatiska beslut, utan genom administrativ drift.

Sådana system, som är predestinerade att bli alltmer tungrodda, faller sällan på en gång. De eroderar. Långsamt.

Där ligger också socialdemokratins främsta nutidsförbannelse. Partiet tycks numera vara strukturellt kalibrerat för att värna det egna ekosystemet snarare än det svenska folket. I längden straffar väljarna sådant. Problemet för socialdemokratin är att nästan inga starka interna krafter tycks vilja sluta ett nytt vitaliserat väljarkontrakt. Det mesta pekar i stället mot ännu mer manövrerande för att skydda intressenterna inom det egna ekosystemet.

Här finns också en lärdom för Moderaterna. De bör akta sig för att gå samma väg som borgerliga systerpartier i Danmark och Tyskland, där samarbete över mitten snarare tenderat att sudda ut profil än att bygga styrka. I Danmark har mittenpartierna straffats hårt, och i Tyskland vann visserligen CDU/CSU valet 2025 men bara med sitt näst svagaste resultat i efterkrigstid. Stora delar av svenska kommentariatet kommer ändå, med sedvanlig energi, att försöka sälja in en S-M-allians som “nödvändig”. Det vore sannolikt dåligt för M, dåligt för S och framför allt dåligt för svenska folket.

***

Det finns en frestelse att tro att Sverige är undantaget. Att vår modell är annorlunda, att våra socialdemokrater lärt sig av andras misstag, att Sverige på något sätt är immunt mot de politiska gravitationslagar som gäller i resten av västvärlden.

Den frestelsen bör motstås.

Mönstret från London, Paris, Berlin och Köpenhamn berättar en enkel historia: när ett parti byter väljarbas utan att erkänna det, när det ersätter klasspolitik med identitetspolitik och kallar det en uppgradering, när det moraliserar i stället för att lyssna, när självbilden inte prövas ens när opinionssiffrorna dalar, då skapas ett vakuum. Och vakuum fylls.

Det enda som verkligen skiljer Sverige från de andra fallen just nu är timing. Vi ligger något senare i cykeln. Åtminstone i dagsläget tyder inte mycket på att socialdemokratin kommer att kunna undvika att följa i nämnda systerpartiers kölvatten. Inte efter att partiet själv utvecklats till just den typ av institutionaliserat systembevararparti som partiet en gång skapades för att bekämpa. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Ironin är svår att missa. Det är också här partiets latenta svaghet finns. Inte i brist på opinionsstöd här och nu, utan i att allt fler är på väg att upptäcka att partiet är mer till för huvudpersonerna i den egna makt- och inflytandesfären än människorna som lever under den. 

Ett parti kan uppenbart leva länge på historia, nätverk och institutionell tyngd. Men inte hur länge som helst. Den som vill bryta socialdemokratins långa grepp om svensk politik behöver därför ingen ny trollformel. Vägen fram är heller inte att låta inverterat upprörd och moralistisk. Det räcker långt att göra något svårare och mer sällsynt: att tala klarare, hederligare och mer realiaförankrat och sammanhängande om den verklighet och brytningstid som Sveriges socialdemokratiska ledning numera tycks ha allt svårare att greppa.

Omslagsbilden är ett montage med Magdalena Andersson, Keir Starmer, Francois Hollande, Mette Frederiksen och Olaf Scholz. Foton: Fredrik Persson/TT, Frank Augstein/AP, Gonzalo Fuentes/AP, Mads Claus Rasmussen/Ritzau Scanpix, Ebrahim Noroozi/AP.