Genom mellersta Hälsingland strömmar Andån, som mynnar ut i sjön Lill-Rösten. I naturområdet med samma namn möter barrskog lövträd, myren skogsklädda moränpartier, samtidigt som spåren från svunna tiders skogsbruk är tydliga. Vattendraget lockar flugfiskare, och den rika naturen är sedan ett par decennier tillbaka skyddad som naturreservat. 

Det var dock en annan sida av naturmiljön som gjorde att många blickar riktades mot Andån utanför Järvsö i början av det nya året. Den väcker starka känslor och är en grogrund för konflikt och missnöje. Landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) har sagt att den utnyttjas av krafter som vill dra isär Sverige. Här är den ständigt närvarande – vargen.

Andån var, tillsammans med det angränsande Ryssjöreviret, två av ett fåtal vargrevir i hela Sverige där länsstyrelserna i år beviljade licensjakt. Först för sex vargar, som sköts inom loppet av bara två timmar. Sedan för ytterligare fyra vargar, då målet var att tömma reviren. 

Om man vill få en bild av hur klyftan mellan stad och land tar sig uttryck är det här en bra plats att vända blicken säger journalisten Gölin Carina Christiansen. Hon har en stuga i Andån och har därifrån kunnat följa först missnöjet och sedan licensjakten på nära håll. Men framför allt är hon aktuell med reportagebok om hur politiken, som hon menar, tappade greppet om vargen och i förlängningen landsbygden. 

– Just vargen som djur tycker jag inte är så intressant, men vargen i relation till människan och i relation till makten däremot, det ville jag skriva om, säger Gölin Carina Christiansen.

Genom de många intervjuerna som hon gjort på resor genom Sverige, med forskare, utredare, myndigheter, jägare och inte minst berörda, tecknas i boken Vargen och statsmakten en mörk bild av svensk rovdjurspolitik, där vargfrågan blivit en krutdurk för misstro gentemot politiken och myndigheterna. 

I dess centrum står Gävleborg, där Andåreviret varit ett av många revir. Årets inventering är inte klar, men förra vintern beräknades det finnas omkring 80 stadigvarande vargar och 40 som rör sig över länsgränsen. 

Simon Viklund jobbar som vilthandläggare på Länsstyrelsen Gävleborg.

– Det var rekord för länet, säger han om siffrorna.

För att sätta rekordnoteringen i ett sammanhang beslutade riksdagen 2013 om ett mål för 170–270 vargar i hela Sverige. I Gävleborg rörde sig förra vintern 120 stycken på 2,8 procent av Sveriges tillgängliga vargyta – Gotland och renbetesområden är undantagna. Gävleborgs län bär med andra ord en betydande del av det nationella målet på sina axlar. 

Det betyder inte att besluten om licensjakt i Andån och Ryssjön var några lättvindiga beslut. Under de senaste åren har avslagsbesluten gällande licensjakt staplats på varandra. När licensjakt väl beviljades var argumentet dels ekonomiskt. Vargens närvaro har kraftigt försvårat för djurhållning – få vill släppa ut sina får i vargrevir. Men argumentet handlade också om förtroendet för den förda politiken. 

”Ett av de största problemen inom vargförvaltningen i Sverige är det minskade förtroendet för den rådande förvaltningen”, skrev den ansvariga handläggaren på länsstyrelsen i sin motivering inför licensjakten och fortsatte: ”Dessa problem har lett till en minskad acceptans för vargen som art och problem med illegal jakt.”

Det är också en problembild som Gölin Carina Christiansen återkommer till:

– Problemet är att människor inte får freda sig. Det är detta som skapar maktlösheten, frustrationen och misstroendet gentemot myndigheterna.

Svårt att bevilja skyddsjakt

När vi gör intervjun har länsstyrelsen i Gävleborg precis avslagit sex olika ansökningar om skyddsjakt i ett samhälle i Ovanåkers kommun. En läsning av det samlade avslagsbeslutet ger en inblick i hur ett vargpar kan vända upp och ned på tillvaron i ett samhälle, men också i hur hög ribban är för länsstyrelsen att bevilja skyddsjakt. 

Byalaget skriver att flera boende inte längre vågar gå till sina postlådor förrän solen gått upp, och om småbarnsföräldrar som inte släpper ut sina barn utan uppsikt. En av de boende vittnar om att två vargar stryker runt på hundgården och längs vägen där barnen går till skolskjutsen.

En fårägare har vid upprepade tillfällen varit med om att varg tagit sig in i hägnet och slaktat hans får. Fjärde gången gav han upp och verksamheten är nu avvecklad. Markerna är särskilt lämpade för just fåruppfödning och byalaget oroar sig för att det öppna landskapet ska förändras till igenväxta marker av sly och tas över av invasiva arter som lupiner när betesdjuren försvinner. 

Kommunen, som står bakom en av ansökningarna om skyddsjakt, skriver att den fått in ett trettiotal klagomål från boende. Som skäl för att bevilja skyddsjakt nämns social oro, risk för liv och hälsa – men också risk för avflyttning. Bland vittnesmålen finns fler vargangrepp på får, liksom uppgifter om allt mindre skygga vargar som följer efter boende på hundpromenader. En hästägare vågar inte ha sina hästar ute annat än under dygnets ljusa timmar, efter att varg inte bara rört sig vid stallet, men också jagat hästarna i hagen. 

Kort efter avslagsbeslutet ställde en skola in planerad skidåkning på idrotten, då ett vargpar hade dödat rådjur i skidspåret. Det skulle dock bara dröja fjorton dagar innan länsstyrelsen ändrade sitt beslut och beviljade skyddsjakt. Vittnesmålen blev fler och det blev ohållbart med ett vargpar som revirmarkerade i ett bostadsområde, motiverade länsstyrelsen beslutet.

Det vittnar om hur långt ifrån varandra lägren står i vargfrågan.

Den motiveringen delade inte flera jaktkritiska organisationer som överklagade skyddsjakten till förvaltningsrätten, som dock gick på länsstyrelsens linje. Att besluten överklagas hör till vanligheterna. Organisationer som Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen överklagar av princip varje beslut om skydds- och licensjakt.

Nyligen skickade de tillsammans ett brev till EU-kommissionen om att stoppa all svensk licensjakt på varg. Det vittnar om hur långt ifrån varandra lägren står i vargfrågan, men också hur frågan förväntas avgöras av domstolar och beslutsfattare långt bort från de människor som berörs. 

Polariseringen är också en svårighet för länsstyrelserna som ofta hamnar i skottgluggen oavsett åt vilket håll besluten går. Gränserna för vargförvaltningen i Gävleborgs sätts dock inte av länsstyrelsen.

– Det är jättesvårt. Vi har ju riktlinjer från Naturvårdsverket och Viltskadecenter som är expertmyndigheterna som ska guida oss. Det finns tolkningsutrymme, och vi bedömde först inte att situationen nådde upp till den nivå som krävs för att det ska bli aktuellt med skyddsjakt, säger Simon Viklund om de olika besluten om skyddsjakt som kollegor till honom har fattat.

I båda fallen tycker han man fattade rätt beslut, vilket han poängterar att förvaltningsrätten vid såväl avslagsbeslutet som beslutet om att bevilja skyddsjakt bekräftade.

Nationellt mål står i vägen för regionala beslut

Knäckfrågan för länsstyrelserna, som ofta avgör när ansökningar avslås, är det nationella målet för hur många vargar som ska finnas i Sverige.

Peter Egardt, som var regeringens utredare inför beslutet 2013, säger i Vargen och statsmakten att det inte blev som han ville. Intentionen var att besluten skulle flyttas ner till regional nivå, där möjligheterna till skyddsjakt skulle bli betydligt mindre restriktiva.

I stället blev det riksdagen som fattade ett beslut om antalet vargar i landet, 170–270 stycken, en siffra som inte höll länge efter att beslutet fattades 2013. 

Redan året därpå justerades siffran upp av regeringen efter samråd med den ansvariga myndigheten, Naturvårdsverket. Spannet försvann, och den nya bottenplattan blev 300 vargar. Än i dag är det den siffra som Sverige behöver rapportera in till EU vart sjunde år. Naturvårdsverket hänvisade till EU:s art- och habitatdirektiv och dess krav på att länder ska definiera en nivå för ”gynnsam bevarandestatus”, som handlar om att uppskatta det tillstånd som ska uppnås för att vargen ska kunna finnas kvar långsiktigt.

– Vad som har hänt är att hela diskussionen har stannat vid det där antalet trettio upp och trettio ned, säger Gölin Carina Christiansen, som menar att Naturvårdsverkets beslut var ett av de stora misstagen:

– Det har urholkat förtroendet för att det här är en fråga som beslutas av folkvalda politiker i demokratisk ordning.

I stället för, som det var tänkt, att 2013 års rovdjursbeslut skulle lägga grunden för en långsiktig och folkligt förankrad vargförvaltning, blev det precis tvärtom. Gävleborgs rovdjursförvaltning styrs som bekant inte främst av länsstyrelsens lokala bedömningar, men många frågar sig också i vilken mån den ens styrs av folkvalda politiker i riksdagen.

Naturvårdsverket fick trettio fler vargar, men blev också dragandes med en spridd uppfattning att det är myndigheterna snarare än folkvalda politiker som styr över rovdjurspolitiken.

Huruvida Naturvårdsverket, som nidbilden lyder, faktiskt är en tummelplats för aktivistiska biologer som drömmer om återförvildning av skogar långt bort från sina öppna kontorslandskap i Hammarby Sjöstad – det spelar föga roll.

Läs också:

Nu står striden om Sveriges skogar

Edvard Hollertz

Landsbygdspolitiken behöver storstädas

Tobias Samuelsson

Kanske är det inte heller den ständigt refererade siffran om 300, som är den viktigaste i sammanhanget, utan hur väl spridd vargen är – vilket också var målet att den skulle vara. Att spridning dock är något som är svårt att styra över vittnar inte minst de återkommande flyttar av den genetiskt viktiga Junselevargen häromåret. Efter tre lika dyra som spektakulära flyttar med helikopter vandrade tiken tillbaka varje gång till Junsele.

– Det är ju ett uttalat mål både politiskt och från myndigheterna att vargen ska finnas i hela landet utom i fjällen och på Gotland. Men det är vilda djur som gör som de vill, säger Simon Viklund. 

Just målet om ”gynnsam bevarandestatus” menar han är den främsta orsaken till att jakt, oavsett om det är licens- eller skyddsjakt, inte kan beviljas.

Lokalt kan det få rätt svårbegripliga konsekvenser. I Gävleborg har Naturvårdsverket satt ett golv på 35 vargar, men trots att vargpopulationen som bekant vida överstiger det antalet godkänner inte Naturvårdsverket licensjakt och länsstyrelsen får svårt att bevilja skyddsjakt. 

– Vi vill sänka antalet. Det enda verktyget för att reglera stammen är licensjakt och vi hade velat ta bort fler revir i år, men vi måste ta hänsyn till hur läget ser ut i Sverige i stort.

Att det inte är en ordning som är huggen i sten, vittnar dock exemplet Finland om. Där har man gjort en annan bedömning kring gynnsam bevarandestatus.

Den finska motsvarigheten till Högsta förvaltningsdomstolen vände sig häromåret till EU-domstolen i Luxemburg för vägledning om hur EU:s art- och habitatdirektiv skulle tolkas. Bakgrunden var ett utbrett problem med illegal jakt. Det ledde till att finska myndigheter beviljade jakt i ”stamvårdande syfte” för att både öka acceptansen för varg och den förda politiken. I ett förhandsavgörande gav EU-domstolen 2019 myndigheterna klartecken, om de lägger fram vetenskapliga bevis för att licensjakt kan förebygga illegal jakt, vilket fått många att fråga sig varför inte Sverige inte försöker sig på något liknande.

Illegal jakt reglerar svenska vargstammen

Svårigheterna att styra vargstammen efter regionala förutsättningar får inte bara konsekvenser för vargstammen. Det har också slagit mot förtroendet för vargförvaltningen. Ett uttalat mål när den nya vargpolitiken togs fram var att öka förtroendet lokalt, men på sina håll är förtroendet i dag så grusat att länsstyrelsen motiverar licensjakt med förtroendekrisen som argument. 

Även i Sverige tar sig problemet i värsta fall uttryck i illegal jakt. Som fenomen har tjuvjakt annars i det närmaste försvunnit. Det är ytterst sällan som älg eller vildsvin skjuts utan att alla lagar och regler följs, men när det kommer till vargen är Finland inte ensamma om problem med illegal jakt. Tvärtom – det har gått så långt att den svenska vargstammen inte främst kontrolleras genom lagar och myndighetsbeslut, utan genom jägare som struntar i dem.

– Vi vill att licensjakten ska kunna vara ett verktyg för länets invånare, att de ska känna att de kan påverka sin situation och få förtroende för förvaltningen i stort. Man ska kunna lita på att systemet funkar, inte behöva ta lagen i egna händer och förvalta den illegalt, säger Simon Viklund.

I Gävleborg har man hittills varit förskonad från problemet med tjuvjakt, säger han, men i Sverige är illegal jakt den enskilt största dödsorsaken för vargar. 

I en färsk studie från Sveriges Lantbruksuniversitet har forskare uppskattat hur stor andel av dödlighet som kan härledas till illegal jakt från millennieskiftet till 2017. Från det första decenniet på 2000-talet till det andra fördubblades andelen försvinnanden, och sista mätåret 2017 beräknades en fjärdedel av dödligheten kopplad till försvinnanden, vilket forskarna nästan uteslutande menar handlar om illegal jakt.

Problemet med tjuvjakt har varit särskilt utbrett i Dalarna. Under flera år var vargstammen där på nedåtgående – men det var inte politiken eller länsstyrelsen som höll i taktpinnen. Jaktforskaren Erica von Essen säger i Vargen och statsmakten att det skett en perspektivförskjutning i Dalarna, där illegal jakt allt oftare kommit att betraktas som en slags politisk protest. 

– Det är ett sammanbrott mellan folk och myndigheter, som jag betraktar det, säger Gölin Carina Christiansen.

Hon tycker vargfrågan i det avseendet har många gemensamma nämnare med frågan om skogsägares äganderätt. Och visst finns det likheter. 

När skogsägare hindras från att avverka, och lämnas utan ersättning, eller när de som berörs av närgångna vargar får avslag på ansökningar om skyddsjakt, är det ofta tolkningen av samma direktiv som sätter stopp: EU:s art- och habitatdirektiv. Konflikterna skildras i sin tur sällan av riksmedierna. I båda fallen är det också i grunden en fråga om makt. När artskydd stoppar avverkningar och skogsägare lämnas utan ersättning bidrar det till maktlöshet på samma sätt som avslag på skyddsjakt trots närgångna vargar.

Som Gölin Carina Christiansen sammanfattar det:

– Ytterst handlar det om förutsättningarna för människor att leva och verka på landsbygden.