Samhälle Reportage
Vindkraftskonflikterna har bara börjat
Konflikterna om vindkraftetableringar kommer att bli allt intensivare de kommande åren. Frågan delar landet i två läger – de på landsbygden som är kraftigt emot och inte vill ha vindkraftverk i trädgården, och de i städerna som gillar vindkraften så länge de själva slipper ha den tätt inpå sig, skriver Edvard Hollertz.
Zlatan Ibrahimovic tycker att elitidrottare ska hålla sig borta från politik. Men nyligen gjorde han själv ett undantag. Orsaken var vindkraft.
På Twitter, där Zlatan har 7,4 miljoner följare, kritiserade han planerna på en vindkraftspark i jämtländska Offerdal. ”Det som fått mig att investera och vara i Offerdal är en storslagen fjällnära natur. Jag ifrågasätter klokskapen i att förstöra denna fina natur med en storskalig vindkraftsindustri”, skrev fotbollsstjärnan i ett unikt politiskt uttalande.
Den typ av konflikt som Zlatan ger sig in i är däremot långt ifrån unik. Vindkraftsetableringar är en ständig källa till osämja i de bygder där stora etableringar sker. Redan en persons ordval kan skvallra om positioneringen. Förespråkarna talar om vindkraftsparker. Motståndarna beskriver det som industriområden. Och mycket talar för att vi bara märker början på striderna kring vindkraftens utbyggnad.
För vindkraft lär vi få se mer av. I regeringsförklaringen 2019 framhöll statsminister Stefan Löfven (S) nöjt att kraftslaget bidrar med en allt högre andel av energitillgången. I dag är Sverige det land i världen som har näst mest vindkraft per capita. Och mer ska det bli.
Politiken har aktivt gynnat vindkraften, inte minst genom elcertifikatsystemet som skapades för att stötta förnybar elproduktion i uppbyggnadsfasen.
”Elcertifikatet har varit ett av Europas mest kostnadseffektiva stödsystem. Till en låg total kostnad har svenska medborgare sett till att målen nåtts med råge. Vi får nu en utbyggnad av förnybar energi utan subventioner”, beskrev Mats Nilsson, docent i miljöekonomi och elmarknadsanalytiker, på sajten Second-Opinion som drivs på uppdrag av Energiföretagen.
Att det sätts en stor tilltro till vindkraften är uppenbart. Naturvårdsverket och Energimyndigheten utgår ifrån att mycket av den nya elproduktionen i landet de närmaste årtiondena kommer att komma ifrån vind. Nya vindkraftverk förväntas dels täcka upp för alla de kraftverk av olika slag som framöver faller för åldersstrecket. Dels förväntas vindkraften täcka den ständigt ökande efterfrågan på el.
Myndigheternas försiktiga antagande är att det krävs runt 100 TWh vindkraft till 2040-talet. Det innebär 5 000 nya vindkraftverk – om vi för enkelhetens skull utgår ifrån att det bara uppförs verk med 6 MW turbiner, som är en vanlig storlek i de projekt som planeras nuförtiden.
Läs också:
En utbyggnad leder också till att vindkraften tar allt mer land i anspråk. Naturvårdsverket och Energimyndigheten skriver: ”100 TWh vindkraft kommer innebära enorma ytanspråk och det kommer att finnas vindkraftverk överallt i Sverige”. En siffra som nämns är att vindkraften kommer att behöva en procent av landets yta. Det motsvarar 4 500 kvadratkilometer. Till havs, där 20 procent av utbyggnaden beräknas kunna ske, är anspråket 1 000 kvadratkilometer.
I en rapport från i januari i år har Naturvårdsverket och Energimyndigheten konkretiserat hur fördelningen av vindkraftverk kan bli över landet. Resultat på länsnivå är i det här scenariot bland annat 95 nya verk i Stockholm, 119 i Östergötland, 238 i Värmland och 476 i Norrbotten.
Ur ett stad-land perspektiv finns här en enorm laddning. Det lär till stor del vara i de mer glest befolkade kommunerna som de nya verken uppförs. En populär jämförelse är att det inte direkt är i Riddarfjärden i centrala Stockholm som de nya verken planeras.
I takt med att utbyggnaden ökar är det dock allt fler som kan få vindkraft nära sig. Vilket också gör att dess politiska laddning ökar, i takt med att väljarna som berörs av verken blir allt fler. Ett talande exempel på utvecklingen finns i Östergötland.
Norr om Norrköping och i trakterna av Finspång har skogsindustrikoncernen Holmen dryftat idén att uppföra maximalt 77 verk på egen mark inom tre områden. Förverkligas projektet skulle det innebära en produktion motsvarande nästan 30 procent av Östergötlands elbehov. Holmen – som äger ett stort pappersbruk och ett sågverk i Norrköping – lär också ha en särskild anledning att vilja stärka elförsörjningen i regionen.
Det som tyskarna kallar ”dunkelflaute”. Då är det kallt, mörkt och vindstilla.
Knappt ett år innan vindkraftsplanerna presenterades hade företaget offentligt vädrat sin oro för Sveriges energiförsörjning. Det var ett sådant där öppet ställningstagande som är ovanligt dramatiskt för att komma från ett börsnoterat bolag. Nils Ringborg, representant för Holmenkoncernen och tidigare vd på Holmen Paper, beskrev på ett möte som hölls i Östsvenska handelskammarens regi problemen de såg:
Det behövs nya ledningar i stamnätet, men också tillskott av energi om vi ska fasa ut kärnkraften. Samtidigt tar allt som har med el att göra väldigt lång tid och det är krångliga processer. Oavsett vad man satsar på så tar det tio år att få det klart. Vi behöver hitta tekniska och politiska lösningar för elförsörjning som ger oss leveranssäker el årets alla timmar.
Holmens företrädare berör här flera intressanta sidor av elförsörjningen. Den ena är att tidshorisonterna är långa. Den andra är att elmarknaden är ett intrikat samspel mellan teknik, politik och ekonomi. Ett dagsaktuellt exempel på det är att när det tack vare politiska beslut finns bättre ekonomi i att bygga vindkraft utan statliga stöd så påverkar det energimixen på marknaden. Om vindkraft ersätter kärnkraft får det dock tekniska konsekvenser, vilket i sin tur påverkar politiken. Det här märker vi just nu effekterna av i Sverige.
Sedan länge har kärnkraften och vattenkraften varit basen i den svenska elförsörjningen. Det är kraftslag som går att anpassa till efterfrågan. Det går att planera produktionen. En egenskap som är särskilt viktig på elmarknaden, där produktion och efterfrågan ska matchas varje sekund och produkten – elen – inte går att lagra i någon större omfattning.
Att ställa om elsystemet till att främst förlita sig på vind- och solkraftverk leder till stora tekniska utmaningar. Särskilt ett scenario är besvärligt – det som tyskarna kallar ”dunkelflaute”. Då är det kallt, mörkt och vindstilla. Efterfrågan på el är hög, samtidigt som vind- och solkraftverk inte producerar något.
Det ställs dessutom en mängd nya krav på elnätet när ett fåtal stora kraftverk, likt kärnreaktorerna, ska ersättas av en mängd mindre kraftverk, likt vindkraftverk. Ska vindkraftverken byggas ute till havs innebär det dyra anslutningar till elnäten. Och att transportera el längre sträckor över landet och från fler platser ställer krav på utbyggda elnät, vilket i sin tur kräver att än mer mark tas i anspråk. Mark som ägs av någon.
Att staten går in och smäller upp en mastodontledning på privatägd mark är ett enormt ingrepp i äganderätten. Vill det sig riktigt illa kan en gård tappa stora delar av både marken och marknadsvärdet. Utsikten och atmosfären i ett hus som får en kraftledning mellan farstukvisten och sjön blir kanske aldrig som innan. Energipolitiska beslut fortplantar sig på det här sättet snabbt i hela samhällskroppen.
Men för att återgå till vindkraftsplanerna i Norrköping. Kritiken mot projektet fångar väl de konfliktlinjer som ofta brukar märkas kring vindkraftsetableringar. En som är emot planerna är Reidar Svedahl. Han är kommunalråd för Liberalerna i Norrköping och ordförande i samhällsbyggnadsnämnden.
Dagen för intervju inledde Svedahl med att cykla till jobbet i Norrköpings pampiga rådhus. På cykeln funderade han på vindkraft.
När Reidar Svedahl talar är det med norsk brytning. Den höga takhöjden och stenväggarna i rådhuset gör att det ekar när han pratar:
– Det här är första gången vi har ett vindkraftsprojekt i Norrköping som berör många boende. Tidigare har det varit få boende och många fåglar som har påverkats. Och fåglarna sitter inte i kommunstyrelsen. Om Holmens planer blir verklighet kommer vi här från rådhuset att kunna se diskobelysning från höjderna runtomkring. Med blinkande ljus från kraftverken.
Varför har du omprövat din inställning till vindkraft nu. Är det för att den har kommit närmare staden?
– Tidigare har verken varit mindre. Det är den viktigaste skillnaden. Men vi folkvalda har också varit mycket mindre pålästa, jag inräknad. För ett par år sedan tyckte jag att det lät bra, så jag var mestadels för. Jag hade vissa frågetecken. Det var ungefär 30 procent som talade emot och 70 procent som talade för vindkraft. Nu har jag vänt. För mig är det nu 70–30 till vindkraftens nackdel. Jag tycker inte att vindkraften ger oss en säker elförsörjning och att den påverkar oss, vår natur och friluftslivet allt för mycket.
Du säger att den viktigaste skillnaden mot tidigare är att verken har blivit större. Kan du utveckla det?
– När vindkraften på allvar kom runt år 2000 var det små trevliga byggnader som rymdes på ett gårdstun. Verken kunde var 40–60 meter höga. Nu talar vi om gigantiska verk som är 290 meter höga. Det är en jäkla skillnad. Är de sju gånger högre så syns de mycket längre och påverkar mycket mer än när idén etablerades. Vindkraften har gått från att var en superlokal företeelse till att synas miltals.
– Det är lite boiling frog över vindkraftens utveckling. När politiken bestämde sig för att satsa på vindkraften var det något helt annat än i dag. Men i och med att verken långsamt har blivit större, högre och fått större miljöpåverkan har vi inte riktigt märkt förändringen. Det som staten en gång satsade på var den snälla vindkraften, som nog av många sågs som ett alternativ till kärnkraften. Jag upplever att de största vindkraftsälskarna är kärnkraftsmotståndare.
Nu talar Reidar Svedahl med ivrig röst. Det ekar i rådhuset.
– Det finns ju också grogrund till en allvarlig stad-land konflikt kring vindkraften, i och med att de placeras på landet. Det riskerar att bli tätorterna, som vill ha vindkraften, mot landsbygderna, där verken hamnar. För de som kommer nära vindkraften vill inte ha den längre. Många trodde det var bra fram tills att det kommer nära. Jag har ännu inte sett någon mäklare skriva att bostaden som saluförs till högstbjudande har närhet till vindkraft. Det drar ner fastighetsvärdet för alla i ett område.
– Dessutom tycker jag att det hållbara med vindkraftverk kan ifrågasättas. Det är ingenting grönt. Det är betong och stål. Det är skadlig plast och metaller som kan vara brutna under svåra villkor. Dessutom ägs många av verken av utländska företag. Vad bryr sig ägare i Peking eller Zürich om svensk natur och vad de lämnar efter sig när anläggningarna väl är uttjänta?
”Makten försvinner från människorna, som bor och verkar ute i landet och känner sin plats.”
Men ska inte den som äger marken – likt Holmen – få bygga vindkraftverk på sin egendom? Dessutom är det ju i linje med politikens mål på miljö- och klimatområdet att satsa på vind. Reidar Svedahls svar kommer snabbt.
– Jag bor i en villa här i Norrköping. Jag får plantera vilka blommor jag vill på min tomt, men om jag skulle sätta upp en mast på 100 meter som låter och blinkar så får jag inte göra det. Jag har rätt att använda marken men jag får inte störa mina grannar. Man måste ta hänsyn till grannarna.
– Det förslag som har kommit från regeringshåll om att ta bort det kommunala vetot mot vindkraftverk är det dummaste jag har hört sedan jag kom till Sverige. Det är inte långsiktigt och det urvattnar demokratin. Det flyttar beslut inte bara till Stockholm utan även utomlands till stora företag. Makten försvinner från människorna, som bor och verkar ute i landet och känner sin plats.
Det som Reidar Svedahl avslutningsvis tar upp är den kanske sista stora frågan som har aktualiserats kring vindkraften. För när en del av de ekonomiska hindren för att bygga fler vindkraftverk sakta har slipats ner – av såväl politiker som investerare på jakt efter hållbara placeringar – har nya problem dykt upp. Det har visat sig att många kommuner, precis som kommunalrådet Reidar Svedahl, inte vill ha vindkraft. Så för att förverkliga visionen om ett elsystem med bas i vind har regeringen dryftat planer på att inskränka kommunernas rätt att lägga sitt veto mot vindkraftsetableringar. En utredning tillsattes i höstas och i sommar ska den redovisas. Andra tankar som finns är att staten ska ge särskilt stöd till den havsbaserade vindkraften, genom att minska anslutningskostnaderna till nätet. Det är där politiken står för tillfället.
Hur ser det då ut i verkligheten? Som i de områden norr om Norrköping där det finns tankar på att bygga vindkraft. I det lilla samhället Simonstorp, som ligger mellan två av de planerade områdena, är villorna välhållna. Här har människor byggt hus och liv, med sjöutsikt. Att de inte vill få massa vindkraftverk i blickfånget är inte så konstigt.
Samtidigt, den som kör på en del av vägarna som genomkorsar området möter i stort bara skog. På båda sidor om vägen reser sig barrskogen, på något ställe breder en stor kraftledningsgata ut sig. Varför ska Holmen förbjudas bygga vindkraft här, på sin egen mark? Planer som dessutom sammanfaller väl med de politiska intentionerna. Dessutom kanske det inte finns så mycket till val för att vi ska klara av framtidens energibehov – det tar tid att bygga exempelvis ny kärnkraft. Det som återstår är möjligen vindkraft.
Efter någon mil genom det skogsklädda landskapet öppnar skogen upp sig för det lilla samhället Rejmyre. När vindkraftsetableringen kommer på tal i en av de lokala butikerna i Rejmyre är intresset inte särskilt stort. De berörs ju inte, men om de hade? Ja, då hade det varit en stor fråga. Såklart.
Kanske är det också här som kärnan i den politiska debatten om vindkraften finns. För dem som berörs av vindkraftsetableringar blir det lätt en fråga som överskuggar allt. Till och med Zlatan Ibrahimovic är beredd att överge sina principer om att inte agera politiskt när verk planeras i närheten av hans fastigheter. Men för dem som inte berörs är det inte särskilt viktigt alls.
Om expansionen av vindkraft går enligt plan de närmaste årtiondena innebär det att vi grovhugget får två läger i landet. På ena sidan en växande grupp på främst landsbygden som är kraftigt emot vindkraft. Som inte vill ha den i trädgården. På den andra sidan återfinns svala vindkraftsförespråkare i städerna. Och de två grupperna ser inte samma verklighet.