Vinstförbud kommer inte att vinna valet åt vänstern

Vi ser ett land som håller på att falla isär utifrån skillnaderna mellan kvinnor och män, klasskillnader och segregation. Det vi vill vi motverka. Och vår kampanj säger något som ingen annan gör. Vi vill bygga världens bästa välfärd, utan privata vinster. Jag är väldigt nöjd med kampanjen.

Nej, orden kommer inte från Vänsterpartiets vice ordförande tillika partistrateg Ida Gabrielsson, eller någon av Socialdemokraternas nuvarande kampanjmakare. Citatet är Lars Ohlys, från när den dåvarande vänsterledaren lanserade partiets kampanj inför valet 2010.

Då som nu stod vinster i välfärden i fokus för Vänsterpartiet. Fyra år tidigare hade partiet gått till val på ett bredare, mer abstrakt budskap, ”Rättvisa kommer från vänster”. Eftervalsanalysen 2006 visade att även om Vänsterpartiets ideologiska position var tydlig så var partiets sakfrågeprofil svag. I valet tappade V från 8 till knappt 6 procent. Tanken var att inför valet 2010 vässa den sakpolitiska profilen genom att ta tag i vinstfrågan. Strategin gick i stöpet. Vänsterpartiet tappade vid valet 2010 ytterligare i väljarstöd och fick dessutom – särskilt i socialdemokratisk historieskrivning – bära hundhuvudet för de rödgrönas valförlust, då V ansågs ha skrämt bort mittenväljare. 

Men ”den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp” som Lars Winnerbäck sjunger i låten Elden. Även vid nästkommande val, 2014, satsade Vänsterpartiet stort på vinster i välfärden, under parollen ”Vår välfärd är inte till salu”. Trägenheten till trots slutade valnatten med besvikelse. I maj 2014 låg Vänsterpartiet runt 8 procent, men valspurten blev en rutschkana och partiet landade på 5,7 procent.

Vinst i välfärden har hittills inte varit en tillräckligt viktig fråga för väljarna för att den ska avgöra val.

Inför valet 2014 var Vänsterpartiet det enda parti som stod för ett totalförbud mot vinstuttag. Då som nu visade SOM-institutets mätningar att det var en potentiellt vinnande position, då en majoritet av väljarna tyckte att det var ett bra förslag. Statsvetaren Sofia Blombäck vid Mittuniversitet har analyserat Vänsterpartiets valrörelse 2014. Hon visar att väljarna på valdagen, enligt vallokalsmätningar, förknippade Vänsterpartiet med just vinster i välfärden. En hög andel, nästan 20 procent, ansåg dessutom att partiet hade den bästa politiken på området. Blombäck konstaterar därför att ”Vänsterpartiet lyckades i sin avsikt att få väljarna att tydligt associera partiet med en sakfråga, ett förbud mot vinster i välfärden. Detta visade sig dock inte räcka för att uppnå̊ en markant förbättring av valresultatet.” 

Hur kan det komma sig, när en majoritet av väljarna är positiva till förslag om vinstbegränsningar? Svaret är lika enkelt som krasst, vinst i välfärden har hittills inte varit en tillräckligt viktig fråga för väljarna för att kunna avgöra val. ”Det hjälper inte att bli förknippad med en fråga, om det är en fråga som inte känns viktig på valdagen”, som Jonas Wikström på Flamman lakoniskt uttryckt förutsättningarna för att driva valkampanj på vinstfrågan. 

Även om vinstfrågan diskuterats häftigt mellan valen har den inte varit någon stor fråga i någon valrörelse. Ett exempel är den så kallade Caremaskandalen som ledde till en omfattande debatt om privata vinstdrivande aktörer i äldreomsorgen och som fick enormt genomslag 2011-2012. I valet 2014 kom vinster i välfärden dock först på elfte plats bland väljarnas viktigaste frågor, enligt Valu.

Vid valet 2018 hade frågan glidit ner till femtonde plats. Endast tre procent (!) av Vänsterpartiets egna väljare uppgav att frågan hade mycket stor betydelse för deras partival. Hos S-väljarna var motsvarande siffra åtta procent, att jämföra med nästan 20 procent hos M-, KD-, L- och C-väljarna. Vinstfrågan skulle därmed kunna ha en viss mobiliserande effekt för de borgerliga partiernas kärnväljare, som ser vinstförbudet som både ett hot mot valfriheten och som en attack mot vad man anser är sunda marknadsekonomiska principer. 

En invändning mot ovanstående är att vinstfrågan inte bör ses som en isolerad fråga utan som en del i välfärdsdebatten. Skola och sjukvård hamnade enligt Valu i topp för väljarna både 2014 och 2018. I Novus sakfrågemätning från förra året är skola och utbildning väljarnas fjärde viktigaste fråga, att jämföra med ”privatisering” som ligger i botten på listan, plats 22. Om skoldebatten och den politiska skiljelinjen i skolfrågan i valet 2022 handlar om vinster och privata aktörer skulle det så klart gynna både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Sannolikheten att så sker är dock liten. 

Det som ligger nära människor och är konkret brukar slå systemfrågor. En läxa många borgerliga partier fått erfara, inte minst Moderaterna i valet 2002 där 130 miljarders skattesänkning inte fick ett särskilt varmt mottagande av väljarna. ”Fokusering på fel frågor” och Moderaternas ”eviga tjat om skatter” var enligt Sören Holmberg och Henrik Ekengren Oscarssons studier av valet 2002 vanliga skäl till att välja bort Moderaterna och i stället rösta på Folkpartiet. 

Inom få politiska sakfrågor har praktiskt taget alla väljare en så lång personlig erfarenhet av området som skolan. När väljare talar om skolan är det ofta sin egen, sina barns eller sina släktingars skolgång man refererar till. Ett inte oansenligt antal väljare är till råga på allt också själva lärare. Kvaliteten på undervisningen, lugn och ro i klassrummen, trygghet på rasterna och förutsättningarna för lärarna är därför sådant de flesta vanliga väljare diskuterar när de pratar om skolfrågor.

Det visar tydligt kvantitativa studier när man frågar väljare vad som är skolans största problem eller vad som är den viktigaste frågan i skolan. I topp kommer nästan alltid lugn och ro i klassrummen och undervisningens kvalitet. Ett exempel är Demoskops undersökning från våren 2020 för Friskolornas riksförbund där respondenterna fått välja vilka faktorer man tror är viktigast för att förbättra svensk skola. Nyligen har även Svenskt Näringsliv gjort en undersökning med ett mycket snarlikt resultat. 

Ordning (59 procent), bättre lärarvillkor (54 procent) och bättre elevstöd (44 procent) ses som de viktigaste förbättringsåtgärderna i Demoskopundersökningen. Trots att man får välja fyra faktorer väljare endast var fjärde väljare (25 procent) vinstförbud. 

Enbart hos Vänsterpartiets väljare är det en majoritet (58 procent) som menar att vinstförbud är en av de viktigaste åtgärderna. Hos Socialdemokraternas väljare är andelen 40 procent. Bland V:s väljare är det också något fler som väljer villkor för personal (60 procent) som en viktig faktor. Bland S-väljarna är faktorn som flest väljer ”öka elevernas möjlighet till extra stöd”. Samma sak gäller bland Centerpartiets väljare. För L-väljarna är villkoren för lärarna den faktor som flest nämner och hos M/KD/SD dominerar att ”förbättra ordningen i klassrummet”.

När frågan om vinst i välfärden blir konkret växer samtidigt de pedagogiska utmaningarna för partierna till vänster att förklara hur valfriheten ska bevaras.

Två faktorer kan göra att vinstfrågan trots detta kan bli viktig i valet. För det första om frågan ökar kraftigt i betydelse för väljarna. Det är viktigt att understryka att det inte som nu räcker med att opinionen blivit mer kritisk till vinster i välfärden – något som bland annat Sifo visat^. – vinstfrågan måste också öka i relativ betydelse för väljarna jämfört med andra frågor. Hittills finns det inga tecken på det. För det andra om Vänsterpartiet och Socialdemokraterna blir skickligare än i tidigare val på att koppla systemfrågan om vinster i välfärden till praktiska sakfrågor i skolan som väljarna bryr sig om. Betygsinflation och exempel med skolor med låga resultat som tar ut vinst är två konkreta exempel. Därför är det viktigt att de borgerliga partierna adresserar dessa problem genom till exempel central rättning av nationella prov och förslag om att stärka inspektionen av skolor, snarare än att hamna i ett ensidigt systemförsvarande. 

När frågan om vinst i välfärden blir konkret växer samtidigt de pedagogiska utmaningarna för partierna till vänster att förklara hur valfriheten ska bevaras när antalet alternativ blir färre och inte minst vad som ska hända med de befintliga friskolorna. Detta berör tusentals föräldrar som har barn i dessa skolor och som oftast är mycket nöjda med barnens skolgång. För Vänsterpartiet som väl kan sägas vara något av en nischprodukt på den svenska väljarmarknaden är det här ett litet problem, men för Socialdemokraterna som måste vinna ett bredare stöd är utmaningen reell. Detta är sannolikt förklaringen till att skolminister Lina Axelsson Kihlblom står och nickar instämmande i Agenda (20/2) när Vänsterpartiets skolpolitiska talesperson beskriver vinstdrivande friskolor som en ”sjukdom” som ”måste opereras bort”, men själv undviker alla former av konkretioner i frågan. 

Erfarenheter från de senaste fyra valrörelserna visar att vinstdebatten är ett ideologiskt stickspår i skoldebatten. Debatten engagerar de redan övertygade men kommer inte avgöra valet, eller ens skolfrågan i valet. Rätt hanterat kan skolfrågan därför bli en vinnarfråga för de borgerliga partierna även i årets val.

Omslagsfoto föreställande valaffischer från Vänsterpartiet i valrörelsen 2014: Henrik Montgomery/TT

Vill du ha fler fördjupningar om valfriheten i välfärden direkt till din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!