Sedan den ryska invasionen av Ukraina inleddes på torsdagsmorgonen har världen och Europa förändrats. Vi vet inte hur det pågående kriget kommer att sluta, om det kommer att utvidgas eller hur det kommer att drabba oss. Men en sak vet vi: den fria världen har återfått en känsla av syfte och mening. 

Någon ska ha sagt att det tog Hitler fem år att göra Strasbourg till en fransk stad. En uppgift som franska kungar och regeringar misslyckats med i århundraden. 

Det är väl möjligen en sanning med viss modifikation, men det påminner om det vi upplevt den senaste veckan. Det som europeiska politiker misslyckats med under decennier, åstadkom Vladimir Putin på fem dagar. Plötsligt är den småskurenhet och tvekan som kännetecknat Europas agerande ersatt av beslutsamhet, offervilja och en känsla av gemenskap. 

Luftrum stängs, ryska banker kastas ut från betalningssystemet SWIFT, de oligarker som blivit förmögna under Putin och vars symbios med makten också möjliggör denna makt får se sina tillgångar frysta. Länder som av historiska skäl – reella eller starkt självupplevda – velat stå utanför militära insatser skickar vapen till ett kämpande Ukraina. Politiska ledare vars passivitet eller till och med stöd Putin räknat med, vänder sig nu emot honom.

***

Under helgen gjordes en omläggning av tysk säkerhets- och försvarspolitik som får betraktas som historisk. Den eftersatta tyska försvarsmakten ska nu byggas ut till de två procent av BNP som Nato rekommenderar sina medlemmar. Den tyska regeringen har också beslutat att frysa gasledningen Nordstream 2. Och – framför allt – man skickar antitankvapen och luftvärnsraketer till Ukraina.

Tysklands omläggning ska ses både i ljuset av historien och nutiden. Man tar sig ur det förflutnas långa skuggor som dominerat tysk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik under efterkrigstiden, och man utmanar sitt beroende av Ryssland och därmed det energipolitiska hörn som man valt att måla in sig i.

De länder som Putin hade räknat med skulle utgöra västs svaga länkar har mer eller mindre villigt ställt sig bakom den tydliga sanktionspolitiken.

Tyskland kommer i framtiden ha Europas största militärmakt och de tyska försvarsinvesteringarna kommer att överstiga de ryska. De demokratins arsenaler som Europas frihet i slutändan vilar på kommer att bli mindre beroende av USA, samtidigt som Putin bidragit till att stärka banden också i den transatlantiska alliansen. 

De länder som Putin hade räknat med skulle utgöra västs svaga länkar har mer eller mindre villigt ställt sig bakom den tydliga sanktionspolitiken. Ett uppenbart skäl är att kostnaderna för att stå på fel sida i den här konflikten är höga. Vladimir Putin kanske inte behöver oroa sig för att medborgarna kastar ut honom i ett hyggligt fritt eller rättvist val. Den lyxen har ingen av de politiska ledarna i EU:s 27 medlemsstater. 

***

Vi ser motsvarande utveckling i vårt eget land, där Vänsterpartiets beslut att försöka stoppa Sveriges militära stöd till Ukraina fått partiledningen att vackla inför en opinion som i förståelig avsky vänder sig mot partiet. 

I Frankrike ställer sig nu presidentkandidaterna – från vänster till höger – upp och fördömer Putin och angreppet på Ukraina. Den franske presidentens tidigare naiva solodiplomati mot Vladimir Putin har ersatts av ett ledarskap och ett driv i EU-kretsen. 

Enigheten mot den ryska statsledningen sträcker sig också in i ekonomin och till idrottens och civilsamhällets områden.

Den svenska regeringen samlade sig till slut på söndagen till ett historiskt och viktigt beslut att stötta Ukraina med defensiva vapen. Sverige bidrar nu aktivt till att den angripne kan försvara sig. EU har beslutat att stötta Ukrainas militär med en halv miljard euro genom den fredsfacilitet som står till unionens förfogande. Detta inkluderar att stridsflygplan kan skickas till Ukraina. Ett växande antal av EU:s medlemsstater skickar nu dessutom bilateralt militärt stöd. Så även Norge. Neutrala Schweiz har tagit ett historiskt beslut när man ställer sig bakom EU:s sanktioner mot Ryssland.

Politiken är en del i detta. Men enigheten mot den ryska statsledningen sträcker sig också in i ekonomin och till idrottens och civilsamhällets områden.

De svenska, polska och tjeckiska fotbollsförbunden konstaterade att man inte tänkte acceptera Ryssland som motståndare i playoff-spelet till VM. FIFA retirerade först halvhjärtat och sa att man kunde tillåta Ryssland att spela på neutral plan. Något dygn senare fattades det rätta beslutet: Ryssland är inte välkommet att delta i FIFA:s arrangemang. UEFA har fattat ett liknande beslut och sagt upp ett sedan tio år pågående sponsorsamarbete med Gazprom.

Den internationella olympiska kommittén uppmanar nu samtliga internationella idrottsförbund att inte bjuda in ryska – eller belarusiska – idrottsmän och funktionärer. Man tar också ifrån Putin den Olympiska orden, den olympiska rörelsens högsta hedersbetygelse, som han tilldelades 2001.

Det internationella Judoförbundet har dessutom äntligen förstått att det inte finns någon heder i att man har Vladimir Putin som hedersordförande. 

Vi har gått från att Ryssland borde vara en pariastat, till att Ryssland de facto är en pariastat. 

Flera av den ryska råvaruindustrins västliga partners väljer att kliva av. Både BP och Shell lämnar gigantiska investeringar och samarbeten i rysk olja och gas. Förlusterna kan komma att uppgå till tiotals miljarder kronor. Kostnaden för att inte göra något skulle sannolikt vara högre. 

Vi har sedan i torsdags gått från att Ryssland borde vara en pariastat, till att Ryssland de facto är en pariastat. 

Av allt att döma är det ryska fälttåget en stor militär missräkning. Politiskt är det en katastrof. Den ryska statsledningen har visat sig vara oförmögen att förstå vilka krafter man satt i rörelse – i Ukraina, men också i omvärlden. 

Återstår länder som Kina, Indien och Förenade Arabemiraten som låter sina nationella intressen övertrumfa ett anständigt agerande och lägger ner sina röster i FN:s säkerhetsråd. Men det finns också de som inte förstått, därför att de aldrig förstått och som nu förhoppningsvis kommer att betala ett inhemskt pris för sitt agerande eller sin brist på agerande. Det gäller den brasilianske presidenten Bolsonaro som vill vara ”neutral” och stora delar av det republikanska parti som under Donald Trumps toxiska ledarskap förlorat sin själ. Det stora gamla partiet står nu inför att hitta tillbaka till hundraåriga politiska instinkter och insikter i utrikes- och säkerhetspolitiken – till Reagans, Bush, Romneys och McCains republikaner.

Att Trump villkorade amerikanska vapenleveranser till det hotade Ukraina med att Kiev skulle gräva fram ”smuts” på Joe Biden borde för evigt omöjliggöra ens en kandidatur till hundfångare i Springfield. 

***

Att Putin lyckats samla Västvärlden och Europa är ingen slump. Bakom allt detta finns en insikt om att vi har något som är så värdefullt och så attraktivt att det inte bara är värt att försvara, utan att det också i grunden är vad ledare som Vladimir Putin fruktar mest. Att den ”västliga dekadensen” – med sitt välstånd och sitt välordnade materiellt inriktade samhällsliv – är exakt vad människor vill ha och det han själv inte kan erbjuda.

Ukrainas väg har inte varit rak och den har inte varit utan problem, men riktningen västerut har ändå varit tydlig. Detta vet Putin. Och han vet att samma känslor och samma drivkrafter också finns i hans eget land.

Man vill ha ett jobb, få det materiellt bättre, ge sina barn en framtid och leva i ett samhälle som är rimligt ordnat. Där det går att säga sin mening, läsa det man vill och åka på solsemester. Fråga vilken 22-åring som helst om han föredrar att sitta och programmera dataspel på ett kontor i Kiev, Riga, Berlin, Amsterdam, Köpenhamn eller Stockholm, eller om han hellre vill riskera att stekas levande i ett illa skyddat trupptransportfordon på väg mot Kharkiv för att förverkliga en chauvinistisk dröm om att utradera freden i Brest-Litovsk 1918.

Det Putin erbjuder är fruktansvärt oattraktivt, också för hans egna medborgare. 

Politiskt tar sig detta kanske tydligast uttryck i strävan efter medlemskap i EU och Nato. Sedan murens fall har det varit drömmen från Tallinn till Tbilisi. Det var det hotet som fick Putin att attackera Georgien 2008, annektera Krim och starta kriget i Ukraina 2014. Det är vad han är rädd för nu. Att det han erbjuder är så fruktansvärt oattraktivt, också för hans egna medborgare. 

När den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj i krigsmundering på ett provisoriskt uppsatt bord undertecknar sitt lands ansökan om medlemskap i EU är det inte bara en handling fylld av stor symbolik – det är själva kärnan i konflikten. 

Den tidigare moderate europaparlamentarikern Christofer Fjellner brukar hävda att alla länder söker sig till europasamarbetet för att förändra sig själva. Det var vad vi i Sverige gjorde i slutet av 80- och början av 90-talet. Det var vad de befriade länderna i Öst- och Centraleuropa ville efter murens fall. ”Man vill bli mer som Västtyskland”, brukar Fjellner sammanfatta det. 

Denna enkla men starka dröm förenar hundratals miljoner människor i Europa. 

Det som hänt den senaste veckan är att Vladimir Putin också fått Tyskland att inse att man faktiskt vill vara mer som Västtyskland. Att det finns värden som är värda att försvara, att man har en samhällsmodell som inte är framgångsrik av en slump och att det är dags att stå upp mot dem som vill slå sönder och splittra den. 

Det är vår samhällsmodell som vinner. För att den kan ge också andra det som alla normalt funtade människor vill ha. Vi har de bästa universiteten. De smartaste vetenskapsmännen. Vi bygger de renaste och snyggaste bilarna. Gör de roligaste filmerna (President Zelenskyj gjorde för övrigt björnens röst i den ukrainska dubbningen av filmen Paddington). Producerar den svängigaste musiken. Har de lyckligaste människorna. Det är inte perfekt. För att vi vet att något sådant samhälle inte finns. Men det är detta vi har – från Vancouver till Madrid, från London till Seoul. Och det är något annat vi har i Europasamarbetet.

Kriget i Ukraina rasar fortfarande. Blodet kommer fortsätta att flyta. En desperat ledning i Kreml kan mycket väl eskalera våldet till nivåer som blir än mer outhärdliga. Våldet och 1800-talschauvinismen kan fortfarande vinna enskilda slag. Men det stora kriget har väst redan vunnit. 

Och vi har gjort det genom vår ekonomis och vårt samhällsystems överlägsenhet. Men framförallt för att vår civilisation är en idé som inte exklusivt tillhör bara oss inom våra egna gränser, utan för att den tillhör också människorna i Kiev, Kharkiv, Donetsk och – inte minst – Moskva.

Omslagsfoto: AP Photo/Alberto Pezzali

Vill du ha Fredrik Johanssons texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!