Jublet över Kamala Harris riskerar att fastna i halsen

I en månads tid har välvilligt inställda medier låtit Kamala Harris bedriva valrörelse i sin egen bubbla över den amerikanska kontinenten. Harris-hypen sveper fram över USA och världen med full kraft efter att Demokraterna tog sin hand från Joe Biden.

Själv ger Harris än så länge inga intervjuer och svarar inte på frågor utom i undantagsfall och i förbifarten: ”Återigen har för många civila dödats”, löd hennes lakoniska kommentar vid ett valmöte i Phoenix efter den senaste israeliska skolattacken som tog hundra människors liv i Gaza, enligt palestinska uppgifter. Resten fick Vita Husets talespersoner ta hand om i ett skriftligt uttalande.

Misstanken infinner sig att den krassa bedömningen i kampanjstaben är att Harris skulle ha svårt att klara tuffa utfrågningar. Det är en sak att möta jublande anhängare vid välregisserade kampanjevent, en annan att grillas av slipade och pålästa reportrar med miljonpublik i direktsändning.

För en nykläckt presidentkandidat är det ändå en anmärkningsvärd strategi att hålla sig undan. Om något borde Harris vara angelägen om att få chansen att förklara sitt politiska program för väljarna, inte minst med tanke på att hon aldrig ställt upp i ett primärval eller vunnit en enda delegat av egen kraft. Biden säkrade det breda stöd i partiet som banade väg för hennes kandidatur.

En del medier har markerat missnöje mot att Harris självmant vägrar ge sig till känna. Hade Republikanerna ställt ett annat alternativ än Donald Trump och hans alter ego J.D. Vance på banan skulle hon antagligen inte kommit lika lindrigt undan. Nu kallas det lite överslätande för momentum. Hittills har Harris och parhästen Tim Walz kunnat utnyttja det gynnsamma läget maximalt och det har gett avtryck även i opinionsmätningarna.

Vid partikonventet i Chicago (19–22/8) kommer Harris att hyllas inför öppen ridå. Vad som händer efter det är en mer öppen fråga.

***

I utrikes- och säkerhetspolitiken är Kamala Harris ett oskrivet kort efter att ha tillbringat sin tid i skuggan av Biden. Det enda egentliga undantaget är att hon representerat USA vid de internationella säkerhetskonferenserna i München tre år på raken, dock utan att göra något större intryck, snarare tvärtom.

I februari 2022, en knapp vecka före det ryska angreppet mot Ukraina, såg hon pressad ut och lät osäker när hon i bästa Biden-stil läste upp sitt anförande från en teleprompter, med budskapet att USA laddat upp med ekonomiska sanktioner om Vladimir Putin skulle våga sig på ett anfall.

Hur det gick med det vet vi. Den ryska krigsmaskinen lät sig inte hejdas av löst prat. Kriget är inne på sitt tredje år av död och förödelse. 

2023 hade hennes stab med sig ett noga förberett utspel till München om att USA formellt slagit fast att Ryssland gjort sig skyldigt till ”brott mot mänskligheten” i Ukraina. Tanken var att visa framfötterna och skapa rubriker. Men för den kräsna publiken och säkerhetspolitiska eliten i konferenssalen på Hotel Bayerischer Hof var det inte mycket till nyhet.

Talet möttes med en gäspning. Vicepresidenten åkte hem en dag i förväg.

I ett reportage i New York Times några månader senare, på temat att Harris efter nästan tre år i Vita Huset ”alltjämt kämpade med att hitta sin egen roll”, framgick det att hennes egen stabschef suttit på första raden och försökt dra igång applåder utan att lyckas. Talet möttes med en gäspning. Vicepresidenten åkte hem en dag i förväg.

Den som i det läget, i oktober 2023, pekat ut Kamala Harris som presidentkandidat i valrörelsen ett år senare hade mötts med milt överseende. En ny period bakom Biden i Vita huset? Visst. President? Aldrig i livet.

På konferensen i München i februari i år var Harris utrustad med ett linjetal om amerikansk utrikespolitik, i allt väsentligt en kopia av Bidens syn på världsläget med hotet från auktoritära regimer och värdet av USA:s globala roll och ett starkt Nato. När dödsbudet om Aleksej Navalnyj kom tidigare samma dag föll det platt till marken.

Möjligen gick det att spåra en lite tuffare ton mot Israel vid talet i München. Under ett senare kampanjmöte i augusti möttes hon av talkörer från publiken med krav på eld-upphör och en självständig palestinsk stat. Hon är förstås medveten om att sådana stämningar är utbredda i hennes väljarbas.

Den ratade Biden har varit generös och gett Harris draghjälp genom att publicera propagandabilder från Vita Husets situation room i sociala medier när ledande Hamas- och Hizbollah-företrädare dödats vid två attentat i snabb följd. Vid mötet sitter hon med hakan i handen och en penna i högsta hugg och lyssnar till synes koncentrerat på utrikesministern Antony Blinken.

Syftet får sägas vara övertydligt. Wall Street Journal nämner det på ledarplats i ironiska ordalag: ”Avsikten är att ge intryck av att hon är Bidens jämlike i utrikesfrågor.”

I samma ledartext ställs frågan om hur Harris i rollen som amerikansk överbefälhavare ”ska kunna hålla Amerika säkert i en farlig värld”. Tidningen, som inte är Trump-vänlig, tycker att ”väljarna förtjänar svar” i det avseendet, exempelvis om hur hon ser på den misslyckade sanktionspolitiken mot Ryssland, Irans kärnvapenprogram och Kinas tilltagande tryck mot Taiwan. 

Despotiska ledare i Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea uppfattar Harris som ännu svagare än Biden.

I brittiska The Telegraph går tidningens säkerhetspolitiske kommentator Con Coughlin ett steg längre i en krönika på nyhetsplats och hävdar att ”Kamala Harris är ett hot mot säkerheten i väst”.

Motiveringen är att despotiska ledare i Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea uppfattar henne som en ännu svagare president än Biden och att det spelar samma länder i händerna: ”Det är bara att föreställa sig vilket kaos som skulle utbryta om valet resulterar i att Kamala Harris blir amerikansk överbefälhavare. Med Trump vet vi åtminstone vad vi kan förvänta oss.”

Med lite mindre bokstäver kan man konstatera att det saknas en hel del svar om Harris på alla plan, både inrikes- och utrikespolitiskt. Hennes begränsade internationella erfarenhet i kombination med oviljan att låta sig konfronteras av media i sakfrågor skapar osäkerhet om hennes kapacitet och var hon står.

Jublet över Kamala Harris kan fastna i halsen vad det lider, särskilt om hon i efterhand visar sig oförmögen att leverera en genomtänkt politik och det starka ledarskap som normalt krävs av en amerikansk president. Då kan baksmällan bli riktigt tung.