Samhälle Krönika
Vi måste prata om den oberoende socialdemokratin
Det är problematiskt att ett stort antal till synes oberoende organisationer i själva verket är grenar av socialdemokratin. Att PRO slapp undan ansvar i lotteriskandalen är ett symptom på att kunskapen om arbetarrörelsens konglomerat behöver öka, skriver Adam Danieli.
Om det hade delats ut priser till bästa blånekande hade Christine Cars-Ingels, generalsekreterare för Pensionärernas Riksorganisation (PRO), garanterat varit nominerad. Nästan med Hasse Alfredssonsk finess, sade hon sig inte ha en aaaaaning om det lotteri som PRO har i själva verket drivs av Socialdemokraterna. Om man ska tro generalsekreteraren var det helt ny information som trillade in när TV4 började ställa frågor till PRO om socialdemokraternas spelkoncern Nordic Lottery och deras tveksamma metoder.
Det märkliga är ändå att det tycks ha fungerat. PRO kom på något sätt undan nästintill oskadda i lotteriskandalen. Trots att organisationen borde ha varit de främsta kritikerna av ett upplägg och ett regelverk som överhuvudtaget tillåter att äldre, som har svårt att ta tillvara på sina rättigheter, luras av telefonförsäljare, har man i många år varit leverantör till systemet. Kontaktuppgifter till PRO:s medlemmar har länge slussats vidare till Socialdemokraternas lotteriförsäljning, inriktad på just förvirrade äldre, men ändå slapp man alla jobbiga frågor.
PRO kom på något sätt undan nästintill oskadda i lotteriskandalen.
Man kan undra varför det inte väckte större uppmärksamhet. En möjlighet är att det för journalister och medier helt enkelt framstod som en slump att PRO hamnat i lotterisymbios med Socialdemokraterna. Ett olycksfall i arbetet, som den stackars generalsekreteraren bedyrade att man skulle gå till botten med.
Är det så, har vi stora demokratiska utmaningar. PRO är nämligen bara ett exempel på en inflytelserik organisationer med tydliga kopplingar till S. Återges deras inlägg helt okritiskt av medier som inte förstår sammanhanget, som i fallet med den aningslösa Cars-Ingels, har vi ett rejält källkritiskt problem.
För femtio år sedan var kunskapen om socialdemokratins många grenar vida spridd bland den svenska allmänheten. Det var närmast en självklarhet att LO, PRO och Hyresgästföreningen – för att nämna några exempel – var socialdemokratiska organisationer. Inte sällan sade de sig själva också vara det. Arbetarrörelsen var, som namnet antyder, en rörelse.
Men så är det knappast för dagens publik. Utanför de mest politikintresserade kretsarna betraktas Socialdemokraternas entourage på ett helt annat sätt än vad som var fallet under rörelsens allra mest inflytelserika tid.
För LO finns fortfarande ett formaliserat fackligt-politiskt samarbete. Kunskapen om att LO är en socialdemokratisk gren är också allmänt känd. Men för andra organ, som i praktiken skiljer sig föga från LO vad gäller förhållandet till Socialdemokraterna, är det betydligt svårare.
Man får anta att det för ganska många, inklusive generalsekreteraren själv får man anta, framstår som ett helt otroligt sammanträffande att samtliga ordförande i PRO:s moderna historia har en bakgrund som aktiva socialdemokrater, eller att styrelsen för Hyresgästföreningen består av gamla socialdemokratiska politiker. Eller att ordföranden i Swedbank, tidigare Föreningssparbanken, är Göran Persson. Eller att försäkringsbolaget Folksams ordförande är LO:s förre ordförande Susanna Gideonsson. Eller att den socialdemokratiska veteranen Marie Linder leder Sveriges Konsumenter. Alla är de delar av den oberoende socialdemokratin, som nästan förtjänar att bli någon slags opolitisk politisk stämpel.
***
Genom att anknytningen till socialdemokratin inte längre redovisas på samma sätt, eller kanske inte ens är känd, har rörelsen kamouflerats. Men när avsändaren till diverse budskap bara kan avkodas av ett antal politiskt överintresserade uppstår ett demokratiskt problem.
En mängd ställningstaganden kan i själv verket förklaras med partikopplingen. När PRO går ut och kritiserar regeringens budget så gör man det inte som en bred intresseorganisation. Man gör det som en gren av socialdemokratin, vilket ingen i media ens verkar ha förstått. Att PRO kallade förra årets budget för ”fruktansvärd” men hyllade den 2021, trots att skillnaden i innehåll är marginell, är ingen slump.
Och borde man inte kunna förvänta sig följdfrågor när PRO var mycket kritiska till förändringarna i arbetsrätten som Centerpartiet drev fram i januariavtalet? En ganska perifer fråga för en pensionärsorganisation, kan tyckas, men desto mer logisk för en S-gren.
Det är heller inte det minsta märkligt att Hyresgästföreningen lojalt ställde upp som kampanjorgan för Socialdemokraterna i valet 2022, trots att Socialdemokraterna under mandatperioden innan accepterade förändringar i hyressättningssystemet som
Hyresgästföreningen varit så kritiskt mot. Partiboken kallade.
Partikopplet märks lika mycket i vad som inte sägs. Tystnaden från både PRO vad gäller att se över regelverket för lotteriförsäljning, detta märkliga hål i ett annars detaljreglerat samhälle, talar högt och tydligt. Sveriges Konsumenter har inte sagt ett knyst om lotterierna, men var nyligen oerhört kritiska mot regeringens budget. Man kan fråga sig vilken del av konsumentpolitiken som man tyckte var av större aktualitet än både spelen och telefonförsäljning till äldre.
Det behövs därför en påminnelse om att socialdemokratin inte är ett parti utan en bred samhällsrörelse.
Det behövs därför en påminnelse om att socialdemokratin inte är ett parti utan en bred samhällsrörelse. Den har varit oerhört viktig för Sveriges utveckling under de senaste hundra åren, men inflytandet måste också erkännas och göras begripligt för människor.
Och det är i grunden en medial uppgift, för de kommer knappast göra det själva. Sedan 1990-talet har allt fler av dessa organisationer försökt beskriva sig som partipolitiskt oberoende, vilket i sig inte är svårt att förstå. Man blir mycket mer trovärdig som röst i sina frågor om man framstår som oberoende, men det blir också svårare att tolka.
Det enklaste sättet att slå hål på pompösa påståenden om partipolitisk obundenhet hos många gamla S-fästen är att gå till Arbetarnas Bildningsförbund, ABF. ABF är socialdemokratins paraplyorganisation, och här hittar vi i princip alla delar av rörelsen som medlemmar.
Här återfinns inte bara partiets bastioner – partiet, SSU, LO och sidoorganisationer som S-kvinnor och Broderskaparna (i dag Socialdemokrater för Tro och Solidaritet) – utan också de ”opolitiska”: HSB, KF, Riksbyggen, Unga Örnar, Hyresgästföreningen – de organisationer som socialdemokratin byggde upp som ett sätt att förändra Sverige på ett mer handfast sätt.
Socialdemokratins eget byggbolag skulle bygga bostäder på uppdrag av kooperativet HSB för de boende som skulle handla mat på Konsum och sätta barnen i sossarnas scoutkår. Det är resterna från vad som en gång i tiden var socialdemokraternas ”vaggan till graven”-upplägg – från Unga Örnar till Fonus.
ABF är uttryckligen ett socialdemokratiskt organ som enligt sina stadgar har som mål att främja och själv delta i en samhällsomdaning i överensstämmelse med arbetarrörelsens grundläggande värderingar. Det är därför svårt att hävda att man kan vara medlem där utan att vara en del av socialdemokratins breda rörelse. Och föga förvånande återfinns bland medlemmarna också PRO, Socialdemokraternas pensionärsorganisation.
Poängen är denna: Det är ingen slump att organisationer som SSU och PRO är indragna i Socialdemokraternas lotterimoras. De är två oupplösliga delar av partiet – och måste också behandlas som det. Det står givetvis människor fritt att organisera sig i olika rörelser, men det är också journalistikens uppdrag att sätta dem under lupp. Människor måste få veta om budskapet kommer, eller inte kommer, från socialdemokratin.