Idéer Recension
På ständigt nya skyddsvallar
Är konservatismens uppgift defensiv, att försöka försvara det goda och fördröja förändring? Eller finns det ett offensivt, konservativt, uppdrag för vår tid? PJ Anders Linder har läst den nya antologin "Konservatismer".
I likhet med konservatismen – ja, i alla fall själva uttrycket – räknar smörgåsbordet sina anor tillbaka till 1800-talets första hälft, och det känns väl valt av redaktörerna Tony Gunnarsson och Hugo Fiévet att servera sina Konservatismer (Bokförlaget Augusti, 2024) i form av en riktigt rejäl buffé till antologi. ”Det har sagts att alla västländer har samma liberala parti men olika konservativa”, noterar Gunnarsson och Fiévet i sitt förord, men oavsett hur det är med den saken illustrerar boken med all önskvärd tydlighet att konservatism är en mångfasetterad historia som svårligen låter sig reduceras till någon kort och snärtig definition.
Idéhistorikern Svante Nordin öppnar med en introduktion och sedan kommer fyra avsnitt, som tar upp konservatismens rötter, ett antal nationella traditioner, strömningar i samtiden samt avslutningsvis några fenomen ”i den konservativa marginalen”. Fokus ligger på idéhistoria och ideologi snarare än på praktisk politik. Den som söker en manual eller ett program, som snabbt kan omsättas i utspel och propositioner, kommer att leta förgäves.
Konservatismen är inte ens särskilt lämpad som vägledning för praktiker, om man ska tro Svante Nordin.
Konservatismen är inte ens särskilt lämpad som vägledning för praktiker, om man ska tro Svante Nordin. ”Kan konservatismen ge råd för praktiskt handlande?”, frågar han och ger ett tämligen skeptiskt svar:
Enligt vad jag tror bara genom att påminna om vår dödlighet, om människans avhängighet av tid och rum … Konservatismens hållning är i viss mening avvaktande, inte inställd på att frälsa världen eller ens på att i generell mening förbättra den, utan snarare på att ingripa mot ett specifikt problem här, ett annat där, på att hindra strömmen av händelser från att rasera vallarna.
Så beskriven blir konservatismen något utpräglat defensivt som syftar till att bevara det goda som finns och lägga svala händer på bildstormares heta pannor. Värdet av detta ska på intet sätt underskattas, och jag misstänker att rätt många medborgare kan nicka gillande, men i en idédebatt kan det förstås bli svårt att mäta sig med socialister som målar upp lyckoriken med gratis lunch för alla eller liberaler som lockar med befrielse från allt besvärligt som fjättrar. Konservatismen kommer inte till sin rätt på barrikaderna.
Men man behöver inte heller vara riktigt lika återhållsam som i Nordins beskrivning. Den evige Edmund Burke, som omnämns i flera olika texter, var till exempel både filosof och politiker och alls inte ointresserad av förändringar till det bättre. Men han hade förstås ingen storslagen, övergripande plan och det skulle handla om en organisk utveckling, där man inte rev några staket innan man tagit reda på varför de en gång byggts och ifall de fortfarande gjorde nytta. Andra konservativa, som det tyska efterkrigsundrets arkitekter Konrad Adenauer och Ludwig Erhard, som behandlas i ett bidrag av kristdemokraten Simon Westberg, kunde slå till med genomgripande åtgärder när det var vad som krävdes för att återupprätta någon sorts normalitet – för att så småningom framgångsrikt gå till val under den högst konservativas parollen ”Keine Experimente”, inga experiment.
Det är inte upplysningen i sig som konservatismen vänder sig emot, utan upplysningens avarter.
Motviljan mot generella påbud och sympatin för det lokalt och historiskt förankrade förenar många av konservatismens tänkare. ”Den beprövade erfarenheten är vårt moraliska rättesnöre”, skriver tusenkonstnären Dan Korn. Det är inte upplysningen i sig som konservatismen vänder sig emot, utan upplysningens avarter: föreställningen att man kan skapa en ny och förbättrad människa bara man får till de rätta politiska besluten. Han hämtar stöd inte minst hos ekonomen, filosofen med mera Thomas Sowell och dennes lysande bok A Conflict of Visions.
Antologin ger värdefull allmänbildning om konservatismens förhistoria under antik och medeltid liksom om anglosaxisk och kontinental tradition, och man får en god bild av det konservativa kynnet. I avdelningen om samtidens strömningar hade jag gärna sett litet mer om gemensamma nämnare för konservativa i dag – för visst finns det sådana, allt riktigt betonande av det lokalas betydelse till trots – och litet mer om vår tids konservativa uppdrag. Består det i allt väsentligt av att värna vad som värnas kan, eller kan det finnas även offensiva uppgifter? I många avseenden har konservatismens kamp varit fördröjningsstrid och man har fått se den ena ogillade förändringen efter den andra bli verklighet och gamla sanningar kastas över ända. Är det nu dessa nya vallar som ska försvaras? Så kan det inte gärna vara. Likafullt rör sig tiden framåt och det som är borta är borta.
Juristen Daniel Bergström ställer bokens svåraste och politiskt mest angelägna frågor: ”Kan förlorade traditioner återskapas på artificiell väg? Kan spontan, organisk ordning skapas genom planmässigt handlande, genom politiska program?”
Är då detta vad konservativa ska ägna sig åt, försöka se till att det blir gårdag igen? Nej, inte det heller. Då är då och nu är nu. Däremot kan man inspireras av historiska förhållanden, lyfta fram viktiga värden som hamnat på undantag, och med utgångspunkt i beprövad erfarenhet försöka lägga ut ny kurs.