Samhälle Åsikt
Vad tycker C om Socialdemokraternas blandekonomiska renässans?
När såväl ideologiska utgångspunkter som sakpolitik, samarbetsformer och strategi fundamentalt splittrar de fyra rödgröna partierna så växer S-ledaren Magdalena Anderssons problem i regeringsfrågan, skriver Stefan Stern.
Samma vecka som Socialdemokraternas nya partiprogram nostalgiskt återvinner begreppet ”blandekonomi” brottas marknadsliberala Centerpartiet med stormiga interna känslor mot det sällskap som partiledaren Muharrem Demirok vill placera den ”icke-socialistiska” centerrörelsen i.
Med en liberal syn på ekonomin och på politikens roll ser många centermedlemmar sedan länge partierna på vänsterhalvan som sina naturliga ideologiska huvudmotståndare.
Denna ideologiska spricka håller på att vidgas. Kan Socialdemokraternas nygamla ”blandekonomi”, Vänsterpartiets ”demokratiska ägarformer” och Miljöpartiets ”broms på ekonomisk tillväxt” alls förenas med Centerpartiets uttalade gröna ”marknadsliberalism”?
Att som Demirok vilja peka ut S-ledaren som partiets statsministerkandidat skaver dessutom av strategiska skäl. Alternativet för Centern vore att pragmatiskt nyttja en potentiell framtida vågmästarroll. Det är en position som skulle ge maximalt sakpolitiskt inflytande när varje regeringsbildare måste kunna räkna till 175 mandat efter valdagen 2026. Varför då låsa fast sig åt vänster?
Att Vänsterpartiet vill avskaffa kapitalismen till förmån för gemensamt ägande, och att Miljöpartiet allt tydligare vill sätta en politisk broms på marknaden, är nu inget nytt. Men även Socialdemokraterna rör sig i dag bort från mitten.
När jag läser det nyligen presenterade Socialdemokratiska partiprogrammet noterar jag att det riktigt nya är de nytillagda, längre kapitlen om ”marknadsmisslyckanden”. Där konstateras att ”en uppgörelse med dessa misslyckanden är nödvändig om samhällsproblemen ska kunna lösas”. Detta betyder i praktiken ökade regleringar, fler förbud och höjd beskattning för svensk företagsamhet.
Syftet med de nya avsnitten är att väljarna inte ska koppla samhällsproblemen till tidigare misslyckad politik.
Syftet med de nya avsnitten är att Socialdemokraterna förbereder en valrörelse där väljare som är missnöjda med samhällsutvecklingen – det kan röra något i vardagen eller i ett större perspektiv – inte ska koppla problemen till tidigare misslyckad politik. Utan till att det är marknaden som misslyckats i sektor efter sektor. Marknadens utbredning skapar samhällsproblemen.
Detta samtidigt som Centerpartiet, vars partiledare vill cementera sitt parti på den rödgröna sidan av politiken, menar att det är konkurrensutsatta marknader, företagsamhet, innovationer och entreprenörskap som bär på lösningen på de flesta av de samhällsproblem som människor oroar sig för.
S-programmet likställer demokrati med ökad politisk styrning. Men har inte historien redan lärt oss att ingenstans i världen har långvarigt fria demokratier existerat utan marknadsekonomin och dess principer om äganderätt, pluralism, konkurrens och fria decentraliserade informationsflöden?
Till dessa marknadsekonomier hör numera Sverige. EU-medlemskapet på 1990-talet markerade en tydlig milstolpe i förvandlingen av det tidigare i många stycken politiskt avvikande landet i högt uppe i norra Europa. Nato-medlemskapet gjorde oss nyligen än tydligare till ett land som tillhör den fria västvärlden.
Men i det nya S-programmet slås det fast att partiets ”samhällsuppfattning är antikapitalistisk”. För att råda bot på de uppmålade marknadsmisslyckandena vill partiprogrammet se ”en blandekonomi som bygger på en kombination av demokratiska beslut och marknadsmekanismer”.
Sverige ska alltså återgå till en tredje “blandväg” mellan marknad och centralplanering, för att ”Sverige ska bli lite mer som Sverige” som det numera ofta heter i S-retoriken. Med detta menas ett Sverige före avregleringarnas tid från 1990-talets början och framåt.
Därför är det åter dags för staten att kliva fram. Resurser ska allokeras centralt, med mindre inflytande för enskilda människor och enskilda företag som resultat när staten ska ta ett ökat grepp kring ekonomin. Detta synsätt präglar programförslaget.
Även för de två mindre partierna till vänster finns här fundamentala besvärligheter.
Men även för de två mindre partierna till vänster finns här fundamentala besvärligheter. I S-partiprogrammet har partiledningen valt att skriva in att ”ett starkt finanspolitiskt ramverk, för sunda och välskötta statsfinanser” är en grundläggande bärande princip.
En självklarhet kan tyckas. Men den minnesgode kommer ihåg att det var kravet på att ställa sig bakom Sveriges budgetramverk som var det icke-förhandlingsbara inträdeskriteriet för både Miljöpartiet och Vänsterpartiet att uppfylla om de alls skulle tillåtas diskutera rödgrön regeringssamverkan. Detta efter att LO och partivänstern mot S-partiledningens vilja tvingat in Vänsterpartiet i det rödgröna regeringsalternativet inför valet 2010.
Då ställde sig V och MP bakom det finanspolitiska ramverket. Men i nuläget är de rödgröna djupt splittrade kring denna grundläggande ekonomiska princip. Vänsterpartiet och Miljöpartiet går till val på att kräva ett underskottsmål. Detta medan Socialdemokraterna och Centern gjort upp med Sverigedemokraterna och regeringspartierna om ett balansmål.
***
Medan Tidö-samarbetet hittills drivits effektivt, och levererat en stark regeringsmakt, är det numera Socialdemokraterna som har det tydligaste problemet med trovärdighet i regeringsfrågan. Den borgerliga splittringen var förr ett lika klassiskt som effektivt kampanjvapen i S-valrörelserna. Men nu är splittringen och spretigheten definitivt störst och växande på den rödgröna planhalvan. Här finns ingen gemensam plan. Gamla välkända problem förblir olösta.
Den tid vi lever i skapar också nya spänningar. Centerledaren fann sig nyligen tvungen att slå igen dörren till att sitta i samma regering som Vänsterpartiet. C-löftet förnyades inför 2026 mot bakgrund av V-problemet med växande intern antisemitism.
Allt detta medan vänsterledaren säger att hennes parti inte kommer att stödja någon regeringskonstellation som vänsterpartistiska statsråd inte själva ingår i. Den politiska V-investeringen i misstroendet mot Stefan Löfvens regering förra mandatperioden visar att hon menar allvar.
I många decennier stödde sig S-regeringar parlamentariskt på ett vänsterparti som hyllade de icke-demokratiska socialistiska diktaturerna bakom järnridån. Resten är förstås historia. Men ytterligare en nutida S-kampanj mot sverigedemokratisk regeringssamverkan – byggd på påstådd ”oro för svensk demokrati” – kommer inte att räcka för att skyla över de rödgröna större problemen i regeringsfrågan.
Sant är att de borgerliga partierna har egna bekymmer mot bakgrund av att Sverigedemokraterna tydligt kräver att ingå i nästa regering, eller gå i opposition. Det nuvarande stödpartiet på högerkanten är ännu mycket kontroversiellt. Det är en av de bärande faktorerna bakom Moderaternas opinionstapp bland storstadsväljarna.
Det finns dock skäl att anta att SD-inflytandet över svensk politik successivt blir mindre laddat i takt med väljarnas tillvänjning under innevarande mandatperiod. Den som studerar svensk politiks ”antipati-index” ska även finna att såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet är minst lika avskydda partier i olika väljargrupper.
Bägge sidor i svensk politik kan därmed varna för olika partiers regeringsmedverkan. Det är därför M-ledaren Ulf Kristersson mycket medvetet och systematiskt upprepar ungefär samma svar när han får frågan om SD ska sitta i regeringen efter 2026: ”Med mindre än att Socialdemokraterna exakt beskriver hur deras regering ska se ut efter valet finns ingen anledning för mig att göra det”.
Trycket att ge någon form av rödgrönt besked regeringsfrågan kommer att öka.
Trycket att ge någon form av rödgrönt besked kommer att öka. Tidö-samarbetet tickar på och levererar inte minst på området inre och yttre säkerhet. Kan väljarna i nästa val acceptera att åter riskera en politiskt och parlamentariskt svag S-ledd regering när samhällsproblemen är så stora och omvärlden så osäker?
När såväl ideologiska utgångspunkter som sakpolitik och samarbetsformer så starkt splittrar de fyra rödgröna partierna växer S-ledaren Magdalena Anderssons problem i regeringsfrågan. Detsamma gäller C-ledaren Muharrem Demirok. Det visar inte minst de senaste veckornas växande kritik mot hans ledarskap.
Centerrörelsens känslor kring sällskapet till vänster lär knappast mildras om fler centeraktiva händelsevis skulle läsa Socialdemokraternas nya partiprogram. Där Centerpartiet ser behov av mer marknad ser de S-aktiva behov av mindre. Ingen kohandel i sakfrågor kan lösa ut denna grundläggande rödgröna idémässiga klyfta. Klockan tickar. Får väljarna svaren innan den andra söndagen i september om knappt två år?