Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Krönika

Finlands ”snusgate” sätter oaktsamhet under luppen

Finlands omreglering av vitt snus ledde till en skandal och anklagelser om korruption. “Snusgate” är en påminnelse om vikten av att politiker både granskas och själva förstår sitt ansvar, skriver Theo Herold.

Vitt snus, eller nikotinpåsar, tilläts plötsligt i Finland efter en omklassning av läkemedelsmyndigheten. Foto: Caisa Rasmussen/TT

Sedan Finlands och Sveriges EU-inträde år 1995 har försäljningen av snus och närliggande substitut varit förbjudet på den östra sidan av Östersjön. Detta kom att ändras i april 2023 då nikotinpåsar, eller ”vitt snus”, inte längre klassificerades som läkemedel. Inom loppet av några dagar såldes nikotinpåsar i princip oreglerat runtom i hela Finland.

Beslutet om avregleringen kom oväntat för såväl beslutsfattare som den finländska befolkningen, vilket fick följden att större återregleringar dröjde. Finländarna fick alltså tid att vänja sig med ett brett utbud och god tillgänglighet. Under tiden begränsades den tillåtna nikotinhalten på det vita snuset till 20 mg per nikotinpåse, men det skulle dröja till oktober 2024 innan en mer omfattande reglering föreslogs.

Oktoberförslaget begränsar de tillåtna smakerna på nikotinpåsar till mentol, mint, te, ingefära, rosmarin och trä, något som rönt en del medieuppmärksamhet. Det är särskilt de tre sista smakerna som sticker ut. Smakerna ingefära, rosmarin och trä produceras nämligen endast av det svenska företaget Strengberg i deras nya “Habit Factory”-fabrik som öppnades under 2023 i finländska Jakobstad i Österbotten.

Oktoberförslaget begränsar de tillåtna smakerna på nikotinpåsar till mentol, mint, te, ingefära, rosmarin och trä.

Medieuppmärksamheten grundar sig i det förändringsförslag som lades fram av Svenska Folkpartiets (SFP) dåvarande partiordförande Anna-Maja Henriksson och som utvidgade listan på tillåtna smaker till att också inkludera ingefära, rosmarin och trä. Jakobstad, där smakerna nu produceras, råkar också vara Henrikssons hemkommun. 

Det hela är ett stort sammanträffande, kommenterade Henriksson till Svenska YLE. Enligt Timo Nurminen, vd för Valo Sweden som också tillverkar nikotinpåsar, är det politiska motiv som ligger bakom att SFP och Henriksson väljer att gynna en enskild producent. Nurminen har också gjort en polisanmälan i fallet och i skrivande stund är det fortfarande oklart hur fortsättningen kommer att utspela sig.

Liknande fall i relativ närtid av sådan oaktsamhet finns det gott om i Finland: Under statsminister Juha Sipilä (2015–2019) riktades en rad statsbidrag till gruvbolaget Terraframe, där statsministern hade släktingar i underleverantörskedjan som potentiellt stod att gynnas av beslutet. Även om Sipilä inte formellt bröt mot lagen så var han jävig i beslutsfattandet. Ett annat exempel är finansminister Katri Kulmuni (2019–2020) som använde över 50 000 euro av ministeriets budget för att betala för personlig coaching i offentliga anföranden. Och så vidare.

Som förtroendevald går det inte att hävda att man ”inte visste”.

Att det förekommer oaktsamhet i det yttersta politiska skiktet är kanske inte så förvånande, men när vi rör oss bort från riksdagen och större städer ut till mindre kommuner så blir det också allt svårare att bevaka sådant agerande. Det råder också en större tillit till kommunpolitiker i mindre kommuner på basis av en upplevd närhet, där man ”röstar på sin granne”, vilket också kan leda till en lägre bevakningsbenägenhet och ökad oaktsamhet. Det är sant för Finland och högst troligen också sant för Sverige och resten av Norden. Här skulle det finnas ett stort värde i att öka insynen och transparensen och för grävande journalistik att ta ett större grepp. Men för mindre lokala redaktioner är det en kostnadsfråga om att upprätthålla en sådan bevakning.

Det är inte min plats att hävda att någon av de finländska politikerna i de tidigare nämnda exemplen haft uppsåt i sina ageranden. Men beslutsfattare har ett ansvar att förstå sitt ansvar och kanske särskilt i de fall där man som beslutsfattare befarar sin egen negligens. Som förtroendevald går det inte att hävda att man ”inte visste”, att man “varit naiv” eller att man “inte förstod att man agerade fel”. 

Och när tre så ovanliga nikotinpåsesmaker läggs fram som ett krav på att ingå i listan över tillåtna smaker, och när det råkar visa sig att de produceras i hemkommunen hos en av regleringens ansvariga politiker, och det råkar vara så att fabriken öppnats i närtid – ja, då måste man konstatera att slumpen varit ganska deterministisk.