Utsikten från Stavros Niarchos kulturcenter är svindlande. Åt ena hållet hamnstaden Pireus, åt det andra Atens myller av vita bostadshus. Långt borta skymtar man demokratins vagga, Akropolis. Den luftiga glas- och stålkonstruktionen är döpt efter den skeppsredare vars privata stiftelse finansierade bygget och 2017 donerade den till den grekiska staten. I dag inhyser den Greklands nationalopera, nationalbibliotek, och en mängd studieplatser i luftig miljö. Ett sorts modernistiskt monument över Greklands ekonomiska, politiska och kulturella återkomst.

I flera år i rad har Grekland varit en av EU:s snabbast växande ekonomier. 2023 utsågs landet till ”Country of the year” av The Economist. Häromåret fick Grekland sin första unicorn, neobanken Viva Wallet. Och landets liberalkonservativa regering under premiärminister Kyriakos Mitsotakis ledning har lyckats med konststycket att både betala tillbaka på den enorma statsskulden och sänka skatterna. Långsamt tar sig landet tillbaka till något som liknar en normalitet. Men att frigöra sig från krisårens smärtsamma minnen är omöjligt. 

Greklandskrisen var långt värre än den stora depressionen som följde i USA efter 1929. Det hela började 2009 när det uppdagades att Greklands myndigheter systematiskt ljugit om storleken på budgetunderskotten. Följden blev åtta långa år av recession. 2015 stod landet på bankruttens rand och tvingades införa ett maxuttag på 60 euro om dagen från bankomaterna. Den omedelbara finansiella krisen följdes sedan av en politisk kris som skakade demokratins grundvalar. I marginalen växte nynazistpartiet Gyllene gryning.

Greklandskrisen var långt värre än den stora depressionen som följde i USA efter 1929.

2015 var landet i uppror över de internationella långivarnas, främst Tysklands, hårda villkor för ett tredje räddningspaket. Då hade landet nyss valt en ny vänsterpopulistisk regering som samarbetade med högerpopulister. 

– Jag kände mig så dum som inte lämnade redan 2010, säger Nicos Rompapas, generalsekreterare för den liberala tankesmedjan Kefim, om de där kaotiska åren 2015. 

Den uppgivenheten har nu i stället förbytts mot en påtaglig hoppfullhet. 

– Grekland är ett helt annat land i dag än 2015. 

Kefims kontor är inhyst i en vacker, neoklassisistisk byggnad som donerades till tankesmedjan av dess grundare, Markos Dragoumis, en av Greklands viktigaste liberala intellektuella under efterkrigstiden. Hans porträtt pryder mötesrummet som vetter mot en lugn gata i centrala Aten.

Med på mötet finns också Prodromos Pyrros, tidigare ekonomisk rådgivare till premiärminister Minotakis 2019–2023 och numera hög tjänsteman på socialministeriet. Enligt honom är det digitaliseringen, mer än något annat, som gjort det möjligt att bedriva ekonomiskt liberal politik. 

– Digitaliseringen av staten påbörjades direkt efter tillträdet 2019. Det handlade om att digitalisera basala statliga tjänster, som hundratals olika certifikat, som tidigare bara kunde beställas genom besök hos myndigheter, säger Pyrros. 

Digitaliseringen gäller också själva skattesystemet, något som genomfördes i Sverige redan på 90-talet. Det har i sin tur minskat den svarta ekonomin och gjort det möjligt för regeringen att parallellt sänka skatterna. Bolagsskatten har sänkts från 28 till 22 procent, men också vinstskatten på aktier har sänkts. 

Men flera utmaningar kvarstår, konstaterar Pyrros. Pensionssystemet är fortfarande inte självfinansierande och bygger i dag till 43 procent på skatteintäkter. 

***

Liberaliseringen märks också i det sociala. Under Mitsotakis ledning blev Grekland 2024 det första kristet-ortodoxa landet i världen att legalisera samkönade äktenskap. Och på människorna i statens förvaltning. 

Pyrros talar utmärkt engelska och är till sin ålder ung för att ha en position motsvarande departementsråd. Välinformerade källor jag talar med bekräftar att Greklands statsförvaltning under premiärminister Mitsotakis – som själv beskrivs som ett underbarn och EU-vänlig teknokrat – genomgått en föryngring. Den klientilism som tidigare satte partifolk från de gamla förstelnade maktpartierna har nu bytts mot unga greker med examen från amerikanska, brittiska och franska universitet. En professionalisering, som nu följs upp av nya lagförslag om att införa ett striktare tjänstemannaansvar för att motverka svindleri med skattemedel.  

Men den viktigaste förändringen är ändå den som ägt rum i offentligheten. Trots att landet backat i mätningar avseende pressfrihet märks en ny typ av kritisk debatt i landet.

– I den offentliga debatten hör man nu ofta frågor som ”Vad kostar den och den reformen egentligen?”. Det gäller också partier som nu regelmässigt redovisar kostnader i sina vallöften. Det var något man sällan såg tidigare, konstaterar Pyrros. 

Det väcker frågan om huruvida kriser som den Grekland genomgått faktiskt kan vara nyttiga för demokratier att genomgå.

Det väcker frågan om huruvida kriser som den Grekland genomgått faktiskt kan vara nyttiga för demokratier att genomgå. Inte i bemärkelsen att det är nyttigt för individer att se sin levnadsstandards drastiskt sänkas eller att leva under extrema finansiella restriktioner. Men att den typ av kollektiva trauman som Greklandskrisen innebar skapar en sorts kollektiva lärdomar som gör demokratier långsiktigt klokare. 

Den franske historikern Pierre Nora menade att länders nationella identitet formas genom kollektiva minnesplatser – lieux de mémoire – som vi ärver genom utbildning, politiska ritualer och offentlig kultur. Så kan man förstå att tyskar i dag, trots att de aldrig själva upplevt hyperinflationen 1929, fortfarande hyser en närmast patologisk rädsla för inflation. Eller att fransmännen fortfarande kan identifiera sig med att ett gäng borgare högg huvudet av kungen flera hundra år deras egen födelse. Eller att vi svenskar har Karl-Oskar och Kristinas armod som ett grundackord i berättelsen om var vårt land egentligen kommer ifrån. 

Lägg till detta att den moderna grekiska demokratin, sitt antika arv till trots, fortfarande är ung. Så sent som 1973 styrdes landet av en hårdför militärjunta som med stridsvagnar slog ned en studentprotest vid Atens polytekniska universitet med ett tjugotal döda som följd. 

Blott femton år innan massakern på himmelska fridens torg mördades studenter av en regim i ett europeiskt Nato-land. 

Med andra ord har grekerna i ett europeiskt perspektiv haft relativt kort tid att skapa den typ av demokratiskt förankrade minnesplatser som ger medborgarna lärdomar.

***

I det bredare europeiska perspektivet har Grekland bevisat en annan sak: den europeiska valutans motståndskraft. Trots att det var de andra euroländerna, främst Tyskland, som tvingade på Grekland de extrema finansrestriktionerna, är stödet för euron i dag mycket starkt, omkring 67 procent. Frågan är vad en återgång till den gamla nationella valutan, drachman, egentligen hade inneburit de där krisåren kring 2015. Rompapas svar kommer blixsnabbt:

– Det hade blivit inbördeskrig. Det hade varit en absolut katastrof. 

Indirekt ställdes frågan i den folkomröstning som 2015 organiserades av den dåvarande vänsterregeringen. Frågan rörde egentligen ”ja eller nej” till ett tredje räddningspaket från de internationella långivarna. Men ett nej hade i praktiken aktualiserat frågan om Greklands medlemskap i EMU. Trots att nej-sidan vann valde vänsterregeringen, i brist på andra handlingsalternativ, att slutligen acceptera givarnas bud, och sedan avgå.

– Ur det perspektivet föredrar jag grekisk flexibilitet framför brittisk strikthet, där de håller fast vid det katastrofala beslutet att lämna EU, skrockar Rompapas. 

Den nya ekonomiska tillväxten har också skapat nya splittringar. Aten har fortfarande lägst kvadratmeterpris av Europas huvudstäder – runt 20 000 kr per kvadratmeter och en femtedel av Stockholms. Men det har stigit till den grad att många greker inte har råd att bo kvar i stadskärnan. Internationella bolag köper upp fastigheter för att hyra ut lägenheter via Airbnb. Atens innerstad är full av trendiga kaffebarer och nya boutiquehotell, ibland vägg i vägg med fallfärdiga och övergivna fastigheter. 

Men regeringen möter också en mer generell vänsterkritik. 

Utanför Atens universitetsbyggnad stöter jag på vänstermanifestationen ”Save ART!”. En grekisk rapartist uppträder framför ett hundratal, främst unga och studenter med alternativ klädstil. En ung, kvinnlig demonstrant som delar ut flygblad upplyser mig om att det är en protest mot regeringens minskning av anslag till musik- och kulturskolor. 

Först får jag lust att börja ställa kritiska motfrågor. Tycker hon inte att det är rimligt att få ordning för det mest basala i statens finanser innan det är dags att öka kulturstödet? Och är det inte precis en politik för tillväxt, den Mitsotakis bedriver, som långsiktigt kommer att ge kulturen fler skattekronor? Men jag övermannas snart av den häpnadsväckande normaliteten i situationen. 

Krislandet Grekland har i själva verket blivit ett land i den liberala normalitetens mittfåra, tänker jag för mig själv medan jag avlägsnar mig från demonstrationen. 

Ett land där en måttfull regering driver på för liberala reformer och tar ansvar för statens budget. Ett land där den givna motfrågan om en djärv idé är hur mycket den kostar. Ett land där radikala ungdomar kan säga ”bu och blä!”, ”För lite! För sent! För dåligt!”, utan att bli nedslagna av vare sig militärer eller högerextrema motdemonstranter. Precis som det ska vara i vilket normalt västland som helst. 

De senaste årens Grekland är en historia om ett land som gjorde sin hemläxa och som använde sin djupa kris för att dra några föga revolutionerande lärdomar: att det är det stegvisa gnetandet från både stat, företag och medborgare som långsiktigt kommer att bygga ett starkare land. 

Och som insåg att i en demokrati, där har vi faktiskt de företrädare vi förtjänar. 

Platon får ursäkta, men i dagens Aten är det inte längre bara Akropolis och Agoran som inspirerar en liberal demokrat.

Omslagsbilden visar gentrifieringen i Aten, där ett rosa boutique-hotell ligger vägg i vägg med ett förfallet hus. Foto: Carl-Vincent Reimers