Utblick Krönika
Riskerna med principlös pragmatism
De borgerliga partier som regerar ihop med Mette Frederiksen har det plågsamt. Men kanske gick det snett redan innan man hoppade över blockgränsen? PJ Anders Linder läser en aktuell bok om dansk politik och funderar över vad det innebär att vara borgerlig.
Den danska trepartiregeringen gör inte riktigt bra reklam för blocköverskridande konstellationer. I alla fall inte om man ser till väljarsympatierna. Mette Frederiksens socialdemokrater har tappat ungefär en fjärdedel av sitt stöd sedan valet 2022. Ärkefienderna i borgerliga Venstre, som samregerar med S för första gången sedan 1970-talet, gjorde ett uselt val 2022, men nu ligger de ännu sämre till med ett stöd på strax över 10 procent. De nystartade Moderaterne under förre Venstreledaren Lars Løkke Rasmussen (ibland går det undan i dansk politik) har mer än halverats och är nere i fyra procent. Här pågår ”regeringsslitage” så det heter duga.
Läget är allra mest plågsamt för Venstre. Under Løkkes partiledartid och än mer under företrädaren Anders Fogh Rasmussen dominerade partiet politiken och hade statsministerposten i långa perioder. Att man åter sitter i regering med partiledaren Troels Lund Poulsen som försvarsminister är säkert plåster på såren, men det kompenserar knappast fullt ut för att man numera är fjärde största parti i mätningarna och tycks vara på väg ned mot entalsnivån.
Läget är allra mest plågsamt för Venstre.
När gick det snett? Ja, det har med långt mer än regeringsslitaget att göra. Det menar ekonomen Martin Ågerup i Hvad det vil sige at være borgerlig (Grønningen 1, 2024). Ågerup var chef för den marknadsliberala tankesmedjan Cepos i 20 år och förblir en central gestalt i dansk samhällsdebatt. I sin bok vill han göra klart vari borgerlig politik består och slå ett slag för förnyat borgerligt samarbete, men boken formar sig framför allt till en sorgesång över Venstres vägval alltsedan det knappa valnederlaget 1998.
Den gången hade partiet tillsammans med Konservative lagt fram ett tufft reformprogram med skattesänkningar, valfrihet och regelförenklingar i fokus. Man var tämligen segerviss på förhand och i den stora besvikelsen efteråt drog partiledningen slutsatsen att det inte går att vinna val i Danmark på krav om att minska den offentliga sektorn. Tre år senare hade man tonat ned radikalismen betydligt, fick många nya röster, tog över regeringsmakten och tyckte sig ha fått bekräftat att man gjort alldeles rätt när man skiftade budskap. Med Fogh vid rodret blev skatterna inte höjda men inte heller sänkta och väldigt mycket kom att handla om stramare tyglar i den så kallade utlänningspolitiken.
Det var ett stort misstag att lägga reformivern på hyllan, menar Ågerup. Socialdemokraterna var redan sönderregerade och klarade sig kvar med bara ett nödrop. Han hänvisar till valforskare, som anser att allting redan från 1999 tydde på maktskifte vid kommande val, och menar att ”allt tyder på att Fogh hade kunnat vinna valet 2001 komfortabelt med det partiprogram som Venstre hade vid valet 1998”. I stället lade man principerna på hyllan, tog sikte på makten och mitten och blev alltmer likt sina rivaler. Att man till sist hamnade som junior partner i dagens S-ledda regering är ”på sitt sätt ett logiskt sista steg på vägen”.
***
Jag har mina invändningar mot Hvad det vil sige… Den är en plaidoyer för ideologi i politiken i allmänhet och borgerlig ideologi i synnerhet, men det är inte lätt att upptäcka några inslag i denna version av borgerlighet som inte har med låga skatter, färre regleringar och fri konkurrens att göra. Allt sådant kan och bör i de allra flesta lägen vara delar av ett borgerligt budskap, men jag har svårt att se att en välavvägd och politiskt attraktiv borgerlighet bara kan handla om ekonomin.
Vilken filosofi ska ligga till grund för synen på brott och straff? Utrikespolitik? Försvar? Kunskap och bildning? Och låt gå för att det offentligas ansvar för välfärden bör vara mindre än i dag, men vad hjälper oss att ta ställning till hur litet detta ansvar kan bli och hur man ska prioritera mellan dagens offentliga åtaganden? Ågerup går kortfattat med på att det behövdes stramare tag i utlänningspolitiken men tar inte upp hur detta rimmar med hans övriga liberalism. På alltför många punkter lämnas läsaren i sticket.
Det är lätt att gå vilse om man kastar kompassen i sjön och tror att allt kan lösas med smartness i snabba uppgörelser.
Å andra sidan nickar jag instämmande när Ågerup hävdar att ideologi och dogmatism kan vara olika saker och att även en övertygelsepolitiker bör ägna sig åt ”principfast pragmatism”. Det är lätt att gå vilse om man kastar kompassen i sjön och tror att allting kan lösas med smartness i snabba uppgörelser. Venstre har hoppat ur den ena galna tunnan i den andra. Vid 1990-talets början gav den blivande partiledaren Fogh ut en bok med titeln Fra socialstat til minimalstat. Ett årtionde senare hade det blivit fel att överhuvudtaget lova danskarna sänkt skatt. Till en början accepterade väljarna skiftet, men efter hand har de blivit alltmer frågande om vad man egentligen kan vänta sig av Venstre – och det har dykt upp flera nya borgerliga partier som tagit upp den kritik av högskattesamhället som Venstre inte längre har velat kännas vid.
Här finns en talande parallell till Sverige och Moderaterna. Dessa gick på sin stora valnit 2002 i stället för 1998, men de kom också till slutsatsen att den offentlig sektor-kritiska politiken måste läggas om, vilket gav god utdelning 2006. Skillnaden var att M inte förkastade skattesänkningarna utan skruvade om dem så att de kom att handla om lön i stället för bidrag och att det alltid skulle löna sig att arbeta. I motsats till Venstre tog man däremot invandringspolitiken med en klackspark och lämnade fältet fritt för Sverigedemokraterna. Nu har man ändrat sig igen, åtminstone vad budskapen beträffar, men det tog så pass lång tid att misstron hann sätta sig hos många väljare och SD kunde nå upp till 20 procent.
Partier måste sköta sin kärnaffär! Det får bli slutsatsen efter läsningen av Ågerups bok. Stora borgerliga partier som tappar bort frågorna om skatter och medborgarnas pengar eller slarvar bort greppet om landets gränser kommer förr eller senare att bli mindre stora. Antingen tynar de bort eller så tvingas de till arbetsam och tidskrävande tillnyktring.