Utblick Essä
Sista chansen för den tyska mitten
När rösterna räknats i det tyska valet är huvudtipset att vi får se en storkoalition mellan CDU/CSU och valets stora förlorare SPD. Om partierna tar sig samman finns kanske förutsättningarna för att ge tysk ekonomi en välbehövlig omstart, skriver Per Tryding.
USA överger Europa och satsar på Ryssland. Ekonomin är rekordsvag och hotas av handelskrig. Kriget i Ukraina fyller tre. Påven ligger för döden. Det kunde knappast varit mer på spel för väljarna i den tyska förbundsrepubliken.
Och de kände uppenbarligen allvaret, för rekordmånga gick till valurnorna. De fördelade sina röster på sju större partier och några mindre, mer regionala. Mycket avgjordes av hur de minsta partierna presterade. Till slut hamnade både liberala FDP och alt-vänstern BSW under den parlamentariska spärren på fem procent. Detta spelar stor roll eftersom det påverkar hur procenten bland väljarna blir mandat.
***
Nu ska en ny regering bildas. Huvudtipset är en koalition mellan CDU/CSU (med partifärgen svart) och Socialdemokraterna SPD (röd) som tillsammans får en tydlig majoritet med 328 av 316 nödvändiga mandat. Det är fullt tillräckligt, men det finns samtidigt ingen tvåparti-kombination som når en majoritet av de avlagda rösterna – inte heller den omöjliga AfD och CDU.
Frågan är hur mandatet hos väljarna och förmågan att leverera ser ut.
Mandatet handlar denna gång till stor del om omvärlden.
CDU:s partiledare och blivande förbundskansler Friedrich Merz sade det tydligt på valnatten. ”För mig blir den absoluta prioriteten att steg för steg stärka Europa så att vi blir oberoende av USA”. Han tillade att de senaste utspelen från Washington inte varit mindre dramatiska och drastiska än vad som kommer från Moskva och dessutom direkt oförskämda.
Men även valkampanjen sätter sin prägel på den kommande regeringsbildningen. Och det måste sägas att valrörelsen på det hela taget sköttes mycket värdigt. Tv-stationerna ordnade dueller (CDU/SPD) och ”quadreller” (CDU/SPD/Grüne/AfD) och traditionella valtorg/townhalls. CDU, SPD och Grüne (Miljöpartiet) var noga med att behålla sin värdighet och respektera sina meningsmotståndare, medvetna om livet efter valnatten.
Det extraordinära var förstås turerna kring CDU:s resolution i förbundsdagen i januari, som gick igenom när CDU och FDP tycktes riva brandväggen mot alt-högern och fick stöd av AfD. Om detta bidrog till att kapa toppen på CDU:s resultat och till att FDP nu lämnar förbundsdagen är en öppen fråga, men det är den tolkning många gör eftersom det kan ha skrämt bort en del av mittenväljarna.
Gamla vänsterpartiet, Linke, var uträknade men gjorde ett starkt val med 8,8 procent. Räknar man in BSW:s 4,9 procent så finns alltså en vänster som samlar omkring 14 procent, och inte är så långt efter AfD i väljarstöd. Frågan är om Sahra Wagenknechts politiska entreprenörskap kan bli stilbildande även i andra länder. Dynamiken i östra Tyskland och förmågan att starta ett parti i eget namn och komma undan med att kalla det för förbund är unikt. Det har inte ens Trump gjort. Den politiska paketeringen kan bilda skola. En vänsterpopulistisk smoothie med stram migrationspolitik och ryssvänliga drag som helt överlappar AfD. Partiet kan bida sin tid i delstatsparlament med viss växtmån framför allt i det gamla Östtyskland där det likt AfD har sitt starkaste stöd.
Scholz har vett att inse att hans så kallade trafikljuskoalition – röd-gul-grön – var historiskt impopulär.
SPD registrerade ett historiskt bottennapp. Partiledaren och avgående förbundskansler Scholz blev ett sänke. Han är utan tvekan blixtrande intelligent och beläst, men står för en politik som är i otakt med väljarna. Och han har vett att inse att hans så kallade trafikljuskoalition – röd-gul-grön – var historiskt impopulär och lämnar därför partiledarposten.
FDP, med partifärgen gul, åkte ur och följer den internationella trenden att regeringsställning och liberal politik just nu straffas. Men partiet har gjort come-back tidigare och ska inte räknas bort. I Tyskland kan man alltid övervintra i de sexton förbundsländernas politiska miljöer.
Den tredje trafikljusfärgen, de gröna, tappade mer måttligt och kostade på sig behärskade jubel på valvakorna eftersom de visste att det kunde kommit mycket värre besked från väljarna.
AfD ökade ungefär lika mycket som SPD tappade och samlar nu var femte väljare totalt och var tredje i öst. Partiledaren Alice Weidel fick mycket utrymme. Men i tv:s valtorg där väljarna ställde frågor kunde hon inte läsa rummet. Den intränade indignationen blev komisk när hon inför en knäpptyst studiopublik avbröt sig själv med ett irriterat ”låt mig tala till punkt”. I normala partiledardebatter gick det bättre, men sanningen är att hon inte riktigt är i Bundesligaklass. Kanske finns därför mer potential om AfD hittar en starkare kandidat med exempelvis mer av Wagenknechts personliga karisma. Men Weidel lär inte avgå och AfD kommer inte med i en regering. De är för Putin och vill inte rusta upp, men däremot bryta upp EU och lämna euron.
Friedrich Merz gjorde personligen en stark insats och kunde hantera rollen som förväntad förbundskansler väl. Han höll sina möjligheter inför regeringsbildningen öppna, även om CSU-kompisarna i Bayern för sin del har smällt igen dörren för de gröna redan före valet.
Redan en halvtimme efter första prognosen i söndags förklarade Merz att hans parti vunnit valet. Ända hamnade CDU/CSU en bit under trettio procent och långt från partiets fornstora dagar, även om CSU noterade hela 39 procent av rösterna i Bayern. Han vet förstås att han måste lyckas. En CDU-ledd regering som inte levererar nu blir slutet på en epok.
***
En ny regering med svart och rött kallades förr för den stora koalitionen (GroKo eller Grosse Koaltion), men storleken är inte vad den varit. Här finns dock trots allt stora likheter i anslaget och historiken – båda partierna har levererat förr. Båda hade del i skapandet av Tysklands Wirtschaftswunder efter kriget och ser hårt arbete som kärnan i samhällsbygget. Båda har också flest väljare bland 60+arna, för det är de som minns dessa glansdagar.
Lägger man partiprogrammen för CDU och SPD finns många viktiga beröringspunkter.
En GroKo är goda nyheter för Europa, om partierna tar sig samman. Lägger man partiprogrammen för CDU och SPD finns många viktiga beröringspunkter. Made in Germany-politik skulle det kunna kallas.
Både ser energipriserna som ett hot och de ska tryckas ned rejält. SPD vill för sin del ge bättre villkor för tung industri och sätta tak för vad nätavgifterna får kosta. SPD pratar inte så mycket om kraftslag, men lyfter fram vind och solkraft. Kärnkraft kan det kanske bli på längre sikt, men den lär hur som helst knappast levereras denna lagstiftningsperiod.
Båda pratar om en investeringsvåg för att bygga konkurrenskraft. SPD vill att stödprogram skall ersättas med en Made in Germany-bonus i form av skatterabatt vid investeringar. Den tunga basindustrin skall gynnas. SPD vill exempelvis se över EU:s koldioxidpolitik (CBAM – Carbon Border Adjustment Mechanism) och addera exportstimulans eftersom det är meningslöst med regler som leder till att produktion hamnar i länder med lägre krav.
Båda vill minska byråkratin – lagar skall genomgå en ”Praxis-check” och SPD pratar om att ta bort byråkrati och vill bara lägga ”byråkratfattiga” förslag.
Båda vill reducera skatter. SPD betonar i sitt program att arbete ska beskattas lägre, vilket rimmar väl med CDU:s idéer om sänkt skatt vid övertid. SPD vill ge skatterabatt vid köp av elbilar som tillverkas i Tyskland och sänka momsen på livsmedel. Men vad gäller förmögenhetsskatt finns förstås skillnader.
Vad gäller mobilitet så ska det satsas på järnvägen, menar båda partierna och SPD lyfter dessutom fram att det måste bli enklare att ta körkort, pendling skall gynnas och tjänstebilar ska bli billigare.
Försvar och säkerhet kommer förstås att få se stora anslagsökningar. Migrationspolitiken skärps.
Finansiering och migration lär bli de största spänningarna i spänningarna i en koalition mellan CDU och SPD. Oppositionen i form av Linke och AfD har tillsammans mer än 25 procent av mandaten och kan därför enligt författningen göra gemensam sak och spärra en del. Framför allt kan detta gälla finansiering av försvar.
Det finns även processuella risker. SPD har lagt sig till med ovanan att ha medlemsomröstningar. Ett koalitionsupplägg ska kanske igenom den interna processen vilket kan ta tid. Att ledningen precis slagit bottenrekord kanske inte underlättar. SPD har långt fler väljare än partimedlemmar och de senare är inte alltid i takt med de som ger dem partiets demokratiska mandat.
Men epokskiftet ger disciplin. Både CDU och SPD har sina rötter i Västtyskland. Det är där de har sitt starkaste stöd. De har turats om att leda förbundsrepubliken efter andra världskriget. Och det är framför allt deras värld som nu lagts i ruiner. De skall nu ta Tyskland in i den nya världsordningen.
Trycket känns på axlarna och regeringen måste vara klar före påsk, sade Merz på valnatten. Arbetet med en ny regering inleds på dagen tre år efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Det får inte ta evigheter, det måste lyckas. Detta är den västtyska republikens sista chans.