Utblick Krönika
De visste vad de valde
I Europa ser vi med förskräckelse på hur de amerikanska ledarna beter sig. Men man måste komma ihåg att många väljare får precis vad de önskat. Filip Seiman reser västerut från Atlanta och ser ett förändrat USA.
Det sägs att alla vägar leder till Rom. Det gör även väg 278 västerut från Atlanta, förutsatt att man vid Rockmart tar höger in på landsväg 101. Annars hamnar man i Alabama.
Det var alltså inte den italienska huvudstaden vi var på väg till utan till den eviga stadens namne. Rome, Georgia, vid Appalachernas fot i det som kallas Piedmont – precis som den italienska region där man gör barolo och barbaresco – är som vilken amerikansk småstad som helst. Tegelhus i två våningar med platta tak längs Broad Street, väldigt många kyrkor per capita och stora pickups på stora vägar.
Det här var i månadsskiftet oktober/november 2024, några dagar före det amerikanska valet. Vi var i Rome för att följa med Shawn Harris, Demokraternas kandidat till representanthuset i Georgias fjortonde distrikt, på dörrknackning.
Med undantag för sin hudfärg (svart) och partitillhörighet (demokrat) – två inte helt oväsentliga förbehåll på den djupa Söderns vita landsbygd – var Harris en nästan perfekt kandidat till USA:s kongress. I fyra decennier hade han tjänat sitt land i Förenta staternas armé. Efter uppdrag som stabschef för Natoinsatsen i Kosovo och försvarsattaché till Israel, med brigadgenerals gradbeteckning på axelklaffarna, bestämde han sig för att gå i pension. Harris bytte uniform mot jeans och började föda upp boskap på sin gård utanför Rockmart.
På byns lilla kafé – med kristen profil, precis som bokhandeln runt hörnet – berättade Shawn Harris om hur det kom sig att han bestämde sig för att försöka ta sig till Washington. Inledningsvis hade han tackat nej när de arméveteraner han anlitat för att hjälpa honom resa stängsel på sin gård uppmanade honom att ställa upp i det lokala republikanska primärvalet. Harris hade alltid varit demokrat. Vändningen kom när veteranerna, en väljargrupp vars lojalitet tydligt ligger till höger, sade att det inte spelade någon roll.
Som en av Trumphögerns trognaste anhängare rör Marjorie Taylor Greene upp känslor vart hon än går.
Att ett gäng veteraner i de rödaste delarna av Georgia bestämde sig för att rösta på en demokrat kan inte förstås med mindre än att man nämner Shawn Harris motståndare i valet: republikanen Marjorie Taylor Greene. Som en av Trumphögerns trognaste anhängare rör hon upp känslor vart hon än går. Hon är vaccinmotståndare, hatar allt som har med Ukraina att göra och tror att en judisk konspiration låg bakom skogsbränderna i Kalifornien 2018 – det sistnämnda ska enligt Taylor Greene ha utförts med hjälp av en rymdmonterad laser. Vid sidan av detta dras hon med otrohetsrykten, något som i de djupt kristna och stundtals närmast hederskulturella sydstaterna i normalfallet hade gjort hennes kandidatur till en politisk omöjlighet.
Inför och under resan försökte vi få tag i Marjorie Taylor Greene. Vi mejlade de adresser vi fann och ringde till och med ett par samtal till diverse oklara nummer. Men varken ledamoten själv eller hennes kampanjteam gick att få tag på. Det visade sig att adressen till hennes kontor gick till en postbox i Dalton, längst upp i delstatens nordvästra hörn, nära gränsen till Tennessee. Vart de federala pengarna tagit vägen, de som är till för att kongressledamöterna ska kunna ha kontor i sina valdistrikt och på så sätt ha någon sorts närhet till människorna de är valda att företräda, är det ingen som vet.
Klart är dock att Taylor Greene bor i ett stort fint hus i Romes bättre områden, inte långt från där vi – på behörigt avstånd – följde Shawn Harris dörrknackning. Men någon republikansk kongressledamot syntes inte till.
Det speglas av det förhållningssätt till politiken som hon gett uttryck för på sina sociala medier. “Waste of time”, sade Taylor Greene om de kommittéuppdrag i representanthuset hon sparkades från 2021 efter att ha spridit konspirationsteorier på det som då hette Twitter.
Men hennes uppenbara brister verkade inte spela någon roll. Trots att Shawn Harris på alla sätt och vis framstod som en rimligare kandidat – och som en genuint omtänksam och klok människa – vann Taylor Greene valet i Georgias fjortonde distrikt med över 65 procent av rösterna. Nära dubbelt så många röstade på henne som på Harris.
Det verkar alltså inte spela särskilt stor roll vad Trumpgänget säger, gör eller inte gör – de vinner ändå. Vi fick faktiskt en skymt av Marjorie Taylor Greene. Men inte i det fjortonde distriktet. Hon talade på ett Trumprally på Georgia Tech i Atlanta, dagen efter att hon agerat förband på Trumps beryktade massvalmöte i Madison Square Garden i New York. Det var hennes roll i valrörelsen – entourage till Donald Trump. Det verkade som att hon inte behövde söka sina väljares förtroende. Det hade hon redan, benhårt och bergfast.
Här finns något som varje europé behöver ha med sig för att förstå det nya USA: Donald Trump vann valet, inte som 2016 med en minoritet av rösterna, utan med en tydlig majoritet. Två miljoner fler amerikaner röstade för honom än emot honom. Den som har illusioner om att presidenten nu går längre än vad väljarna förväntade sig – att han och hans allierade inte gör exakt det de blivit valda för att göra – gör bäst i att tänka om.
Hälften av amerikanerna röstade för Trumps mobbarbeteende mot Volodymyr Zelenskyj i Vita husets soffa. Hälften av amerikanerna röstade för budskapet J D Vance framförde i München. De kommer inte att protestera – för det är så här de ville ha det.
Det är lätt att rikta all sin frustration och förtvivlan över sakernas tillstånd mot ledarna. Men det vore en farligt naiv förklaringsmodell. Den bär likheter med de förhoppningsfulla rubriker som prydde kvällspressens löpsedlar under våren 2022 om Vladimir Putins hälsotillstånd. Implikationen var att allt elände mirakulöst skulle kunna avbrytas bara han trillade av pinn.
Men den som skrapar på ytan inser snabbt att varken USA eller Rysslands vägval avgörs endast av stora män.
Men den som skrapar på ytan inser snabbt att varken USA eller Rysslands vägval avgörs endast av stora män. Estlands dåvarande premiärminister Kaja Kallas hade rätt när hon kort efter den fullskaliga invasionen nekade ryska vapenvägrare inresetillstånd, med motiveringen att de borde stanna och bekämpa sin regim snarare än att fly. Även den lilla människan har agens och ansvar för det samhälle han eller hon lever i.
Visserligen kan man ha förståelse för att det finns vissa svårigheter med att utöva motstånd i en totalitär stat som Ryssland. Men USA har – än så länge – fria val. Landet styrs inte av en diktator utan en folkvald president. Hur irrationellt, osammanhängande, elakt och fullständigt korkat det än är, så är Trumps och Vances mobbande av Zelenskyj det yttersta uttrycket för den amerikanska folkviljan. Och fram till dess att den amerikanska valmanskåren röstar fram en annan riktning är det så vi måste se på USA som land.
Det är med andra ord hög tid att inse att the average Joe i dag är på samma plats som Marjorie Taylor Greene och hennes väljare i nordvästra Georgia var redan långt före valet.
Veteranerna i Rockmart, liksom de tusentals människor som i dagarna demonstrerat till stöd för Ukraina runt om i USA, är i minoritet. Landet i väst har blivit till något annat än det vi är vana vid. It’s the end of the world as we know it. Och det måste vi lära oss att leva med.