Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Utblick Åsikt

USA sviker frihetens värden

Det finns ett Amerika före den 28 februari, och ett efter. Vances tal i München och Trumps upptrappade retorik mot Ukraina kan inte längre förstås som “tough love”, utan som verktyg för att rasera USA:s och Europas gemensamma världsbild. Det skriver Henrik Jönsson.

Donald Trump med Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj i Ovala rummet den 28 februari 2025. Foto: AP Photo/ Mystyslav Chernov

Oavsett hur frihetlig man är – även om man endast förespråkar en libertariansk nattväktarstat – är ett försvar nödvändigt. Det inre och yttre försvaret är garanten för att skydda individens möjligheter att leva som en fri varelse. Denna uppgift är inget “särintresse” eller någonting man plötsligt måste ta ut extra skatt för att kunna fullgöra – det är den liberala statens själva kärnuppdrag. Klarar man inte försvaret spelar nämligen inget annat någon roll.

Detta beror på att en fungerande liberal stat upprätthåller de lagar som möjliggör individuell frihet. Man kan arbeta mycket eller lite, uttrycka okonventionella åsikter, göra karriär, finna eller överge sin religion, flytta, köra motorcykel, byta namn, skapa konst av varierande kvalitet eller spela in YouTube-filmer på sin vind i Skåne. Rätten att styra sin egen tillvaro och tänka fritt är en grundläggande frihet som ständigt måste upprätthållas med hjälp av ett fungerande försvar.

Med detta som utgångspunkt har jag länge argumenterat för svenskt Nato-medlemskap och för att både Sverige och Europa måste satsa mer på sitt försvar. Jag vände mig 2017 mot Stefan Löfvens ambition att “närma sig Ryssland” och jag uttryckte skarp kritik när en stor del av Sveriges vänster förra året beskrev regeringens beredskapsuppmaningar som “obehagliga”.

Jag vände mig 2017 mot Stefan Löfvens ambition att “närma sig Ryssland”.

Det är både symptomatiskt och olyckligt att Sverige tenderar att ignorera denna typ av allvarliga problem ända tills krisen faktiskt står för dörren, vilket leder till en ryckig, kostsam och hafsig politik. Det är i min mening djupt oansvarigt att Europas länder, trots upprepade förmaningar, under decennier underlåtit att uppfylla grundkraven för sina Nato-medlemskap. Hade Europa menat allvar med att försvara demokrati i världen hade vi naturligtvis tagit detta ansvar och byggt upp ett eget försvar som kunnat försvara Ukraina utan att vara helt beroende av USA.

Jag växte upp i kärnvapenstridsspetsarnas skugga under det tidiga 1980-talets väldigt kalla krig, och minns att Nato:s själva syfte var att skydda Europa mot rysk aggression. Detta innebär inte att Europa inte har stora självförvållade inre problem – men det stora militära hotet mot Europas liberala demokratier är Rysslands konsekventa förakt för människovärde, yttrandefrihet och lagar.

Jag tillbringade i min ungdom många år i USA. Kanske sammanblandas minnena av min ungdomliga entusiasm med verkligheten, men det sena 1990-talets Kalifornien framstår ännu som en frihetlig höjdpunkt – inte bara för Amerika utan för hela den västerländska samhällsbildningen. Ekonomisk tillväxt parades med en tsunami av innovationsbenägenhet, och i varje hörn experimenterade människor med nya sätt att leva, tänka och skapa.

Kanske har jag blivit för präglad av mina år i USA på 90-talet för att till fullo förstå hur den republikanska ideologin utvecklats under Donald Trump. Jag vidhåller som förespråkare för en liten, välfungerande stat, stor individuell frihet och fria marknader att det finns mycket värdefullt tankegods i den traditionella republikanska ideologin. Jag har därför återkommande valt att lyfta fram dessa värden i en samhällsdebatt som i min mening allt mer präglas av polarisering och ensidighet.

Att som livslång anhängare av Pax Americana, upprustning och Nato-medlemskap plötsligt anklagas för “putinism” på grund av försvaret av klassiska republikanska frihetsvärden känns därför både absurt och farligt. Vi har inte råd att låta den globala vänstern slå samman ambitionen att banta byråkratin och försvara äganderätten med hot mot den demokratiska världsordningen. Tvärtom.

Samtidigt finner jag mig dock alltmer bestört över de scener som nu kablas ut från Vita huset.

Samtidigt finner jag mig dock alltmer bestört över de scener som nu kablas ut från Vita huset. Att den amerikanska ledningen inte längre tycks vara klar över vad den fria världen är, och därför inte heller tycker att den är värd att försvara, är i min mening ett brott med den frihetskamp USA alltid tidigare stått för.

Jag vidhåller att J D Vance i sitt nu ökända tal pekade på flera verkliga problem. Europa måste rusta upp. Inskränkningarna av yttrandefriheten måste bekämpas. Integrationsproblemen, gängkriminaliteten och terrordåden måste upphöra.

Det finns dock ett Amerika före den 28 februari i år, och ett helt annat Amerika därefter. 

Vances tal har mot bakgrund av hans och Donald Trumps upptrappade retorik mot Ukraina fått en helt annan innebörd, och kan inte längre förstås som “tough love” riktad mot oansvariga europeiska ledare. Snarare framstår talets syfte nu vara ett verktyg i en större kampanj för att slutgiltigt upphäva Amerikas och Europas gemensamma världsbild – vilken är själva grunden till vårt militära samarbete i Nato.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Ur ett ideologiskt perspektiv är det smärtsammast för oss som verkligen tror på fria marknader, stor individuell frihet och minskad stat att se att USA:s ledning så totalt övergivit oss. Och här måste jag i ärlighetens namn nyttja Sveriges mest slitna floskel, för jag såg faktiskt inte detta komma, så snabbt, så gränslöst och så aggressivt.