Jakten på mänsklighetens gränser fortsätter att imponera
Blade Runner 2049 är ett mästerverk i sin egen rätt. I stället för att parasitera på föregångaren expanderar den frågeställningarna från originalet: Hur liten kan egentligen skillnaden mellan människor och replikanter vara utan att bli betydelselös? Är de människor – och måste de vara människor för att ha rättigheter?
Bara en dåre eller ett geni kan tycka det värt att ta sig an uppgiften att göra en uppföljare till Blade Runner. Ridley Scotts neo-noir-tolkning av Philip K Dicks roman Androidens drömmar har visserligen 35 år på nacken, men den är en tidlös klassiker. Och den orsakar fortfarande veckolånga diskussioner mellan sina tittare på diskussionsforum och i barer världen över.
Blade Runner var en påfallande intelligent behandling av eviga frågeställningar om vad som gör en människa, vårt gudskomplex och förhållande till naturen parat med globalisering, kristen symbolik och givetvis artificiella människor, replikanter. Alltihop sammanflätat i ett sällsynt begåvat manus och ett smärtsamt medvetet och precist filmande. Den är så mångbottnad att varje vän man övertalar att se den garanterar många och långa stunder av givande konversation där man inte bara lär känna filmen bättre utan också sig själv.
Det är dock bara två år kvar till händelserna som utspelar sig i filmen. Kanske var en uppföljare ofrånkomlig. Blotta tanken på den har varit skräckinjagande för filmens många fans, mig själv inräknad. Av allt att döma är dock Denis Villeneuve som har regisserat Blade Runner 2049 något av ett modernt geni. Filmen överträffar med råge alla rimliga förväntningar som har ställts på den.
Det märks att Villeneuve hyser en stor respekt för ursprungsfilmen. Alltför många uppföljare ignorerar sina föregångare, förstör dem eller parasiterar på dem till den grad att allt man vill som biobesökare är att gå hem och se om den första filmen. Så är det inte här.
Först av allt slås man av hur enastående vacker Blade Runner 2049 är. Bara den visuella gestaltningen är värd priset för ett biobesök. Storslagenheten är stundtals paralyserande och riskerar att uppta hela ens uppmärksamhet. Lyckligtvis är det en långsam, eftertänksam film vilket låter alla delar komma till sin fulla rätt. Specialeffekterna är i det närmaste fulländade.
Detsamma gäller för Hans Zimmers och Benjamin Wallfischs musik. Den är mästerligt knuten till det visuella berättandet och innesluter biobesökaren i omgivningen och handlingen, oavsett om den utspelar sig i ett dystopiskt Los Angeles eller en postapokalyptisk industrifarm. Såväl musiken som det visuella hänför och det är en mäktig upplevelse.
2049 drar frågorna från ursprungsfilmen till sin spets. Hur liten kan skillnaden mellan människor och replikanter vara utan att bli betydelselös?
Blade Runner 2049 både uppdaterar och utvecklar sin föregångare. Tillverkningen av replikanter har blivit än mer sofistikerad och barriären mellan människa och kopia har minskat ytterligare. Om det inte vore för serienumren och ögonen skulle det knappt gå att skilja dem åt alls. 2049 drar därigenom frågorna från ursprungsfilmen till sin spets. Hur liten kan skillnaden mellan människor och replikanter vara utan att bli betydelselös? Är de människor? Måste replikanter vara människor för att ha rättigheter?
Den som har sett Blade Runner dussintals gånger kan förvisso glädjas åt de många blinkningar åt originriginalet som förekommer. Det är imponerande sofistikerat. Men Blade Runner 2049 är på alla vis sin egen film och ställer nya frågor baserat på den utveckling vi har sett under de 35 år som har gått sedan föregångaren släpptes.
Ryan Gosling gör en förträfflig insats som K, en blade runner och filmens protagonist. Visst finns det likheter med Harrison Fords rollfigur Rick Deckard, men K är fundamentalt annorlunda och fyller en helt annan roll. Han påminner mer om Rutger Hauers replikant Roy Batty och ställer frågor snarare än att de projiceras mot honom.
När K kommer hem möts han Joi, en artificiell intelligens som han delar sitt liv med, utmärkt gestaltad av Ana de Armas. 2049 lyfter frågan om kärlekens väsen till samma position som människan hade i föregångaren. Går det att älska ett program – en rad ettor och nollor? Kan samma rad älska dig tillbaka? Vad är kärlek? Riktig kärlek. Är förhållandet mellan K och Joi, replikant och AI, något mer än det mellan två duracellkaniner som programmerats att vilja kramas?
Blade Runner 2049 är en mästerligt berättad film. Varje ny scen är en bit som läggs till ett intrikat pussel.
Villeneuve har redan bevisat att han är en historieberättare av rang och han pressar ut allt som går ur manuset, men det är tunnare än föregångarens. Blade Runner 2049 är en mästerligt berättad film. Varje ny scen är en bit som läggs till ett intrikat pussel. Till slut klarnar bilden, men kanske för mycket. Vad finns kvar att uppleva av Blade Runner 2049 för den som redan har sett den?
När man väl har sett filmen har man vissa tankar kring den, det finns definitivt upplägg för diskussioner ett tag och man funderar en del på vad man har sett. Men jag har sett Blade Runner oräkneliga gånger genom åren och fler återstår ännu. Blade Runner är en film vars djup och många bottnar gör att man kan se den 50 gånger och ändå få ut mer av att se den en gång till. Det tror jag inte att uppföljaren är.
Fördelen är förstås att Blade Runner 2049 inte behöver vara sin föregångare. Det gör inget att den inte kan mäta sig med ettan, den är ett mästerverk helt i sin egen rätt.