Theodor Tralau intervjuar Hanne Kjöller:
”Därför kritiserar jag polisen”
Samhälle Ledare
I sin nya bok kritiserar Hanne Kjöller en polismyndighet som blivit allt mer byråkratiserad och ineffektiv. Theodor Tralau har läst boken och intervjuar Kjöller för att försöka att ta reda på hur det kunde ske och hur vi ska lösa detta.
I takt med den växande gängkriminaliteten har politiken lovat polisen mer resurser för varje val som går. Senast i valet 2022 lovade Moderaterna att det skulle utbildas fler poliser och att lönerna skulle höjas. Andra löften var mer specifika: Sverigedemokraterna lovade att en miljard kronor skulle läggas på fler lokalpoliser och öppnandet av gamla polisstationer, samtidigt som Socialdemokraterna ville ha 50 000 poliser.
Det är inte speciellt chockerande med tanke på att gängkriminaliteten länge har varit Sveriges största inrikespolitiska fråga. I dag rekryteras barn av gängmedlemmar för att utföra beställningsmord – där måltavlorna oftast är minderåriga. Det här är inte – och har aldrig varit – normalt i Sverige, men den brutala våldsutvecklingen har normaliserat oss. Ett tecken på den normalisering som skett är användningen av termerna felskjutning och felsprängning. Det har blivit ett mycket vanligt fenomen att de barn som får i uppdrag att spränga bomber med syftet att skrämma någon gör det i ”fel port”. Eller att barnen som betalas för att avrätta någon annan gängmedlem råkar skjuta ”fel person”.
Samtidigt har kriminella nätverk börjat ta över civilsamhället. Gängkriminella driver HVB-verksamheter och vårdcentraler och i Botkyrka i Stockholm hade Socialdemokraterna gängkopplingar i partiet. Kriminella gäng har börjat ta över fotbollen, och poliser blir rekryterade för att läcka ut hemlig information.
Den utbredda kriminaliteten hotar statsmakten, och mot den bakgrunden är det inte konstigt att alla politiska partier vill kasta pengar och personal på polisen.
Men som så ofta med statliga verksamheter brukar inte ökade resurser göra saker bättre. I sin nya bok Polis – Så funkar det! (inte) – En omorganisation, 10 år och 100 miljarder senare (Fri tanke) undersöker Hanne Kjöller hur det gick efter polisens stora omorganisering 2015.
Redan 2016 granskade Kjöller polisen i sin bok En svensk Tiger (Fri tanke) där hon dokumenterade missförhållanden inom polisen. I boken beskrivs den förhärskande tystnadskulturen som finns hos polisen, där visselblåsare som varnat för problem utsätts för utfrysning, trakasserier och hot. När hon påpekade detta för den då nytillträdde rikspolischefen Dan Eliasson sköt han ansvaret ifrån sig. Vad som hände innan han tillträdde kunde han inte hållas ansvarig för.
Men historien börjar redan under Alliansen. Den tidigare moderata justitieministern Beatrice Ask påbörjade en omorganisering av polisen, något som i grunden var en nödvändig reform. Brottsligheten i Sverige var inte längre lokal – den hade blivit gränsöverskridande. Det som tidigare hade varit 21 självständiga polismyndigheter utspridda i regionerna, lades tillsammans med ett par andra myndigheter ihop för att bättre kunna samordna sin verksamhet.
***
– Nu har vi mördare som sitter i andra länder som Turkiet eller Irak – och som beställer mord på distans. Vi har bedrägerier som sker på nätet i stor skala. Därför var reformtanken helt riktig, säger Hanne Kjöller när vi hörs över telefon
– Det fanns murar mellan organisationerna som gjorde informationsutbyte svårt eller omöjligt. Att samla polisen under en nationell myndighet var därför ett logiskt steg. Det som däremot var dåligt är att man återigen inte tog tag i polisens verkliga problem: ineffektiviteten, den växande byråkratiseringen, och att man hela tiden skyller på att förutsättningarna är för svåra – i stället för att titta på hur man faktiskt arbetar med de resurser man har. Man orkar inte veta vad det är som är fel.
Tanken var alltså god – och i viss mån ofrånkomlig – men problemet kvarstår. Precis som bokens titel nämner har polisen fått ett ökat anslag på 100 miljarder kronor.
– 100 miljarder kronor är ju enorma mängder pengar. Hur kan det inte finnas nog med resurser?
– Det är byråkratiseringen som leder till att fler och fler hamnar på bland annat Noa [Nationella operativa avdelningen]. Där jobbar man med strategier hur bedrägerier bäst bekämpas, samtidigt som det knappt finns några poliser som utreder själva brotten.
– I Stockholm har det utvecklats ett mönster där nyutexaminerade poliser som börjar sin tjänstgöring i områden som Järva sedan sugs upp av andra delar av organisationen. Många lockas över till olika utredningsenheter där arbetet innebär högre lön, högre status, bättre arbetstider och mindre press. Resultatet är att de yttre resurserna tunnas ut, samtidigt som polisens synlighet i utsatta områden minskar.
I boken ges också exempel på polisens oförmåga och avsaknad av intresse för att faktiskt lösa brott. Ofta upprättas en polisanmälan men ibland görs det inte alls. Förundersökningar påbörjas men läggs sedan ned, utan att brottsoffren informeras.
– Du berättar i boken om ett krögarpar som fick vin, sprit och öl stulet från restaurangen. Men trots att det fanns namn och video där man kunde se individernas ansikten så lade man ner förundersökningen.
– Jag ringde första gången påsken 2023, sedan ringde jag i juni till områdeschefen för Ystadspolisen som var ansvarig för utredningen. Han svarade att polisen inte har tid och man måste prioritera annat, men att utredningen kanske kunde komma till hösten.
– Man lade ner förundersökningen och sen när tidningen Ystads Allehanda uppmärksammade händelsen så påbörjade man väl processen igen?
– Man återupptog förundersökningen, men det betyder inte att någon arbetar med den. Det betyder bara att den inte är stängd eller avslutad. Det innebär att man tar tag i det när man har tid. Sedan så kan den läggas ner och tas upp hur många gånger som helst, innan den avskrivs.
När Kjöller kontaktade kommunikationsavdelningen efter att boken var färdigskriven för att höra om krögarparets utredning kom hon aldrig fram – trots att avdelningen har fler anställda än hela Svenska Dagbladets redaktion.
Att det inte händer något trots upprättande polisanmälningar är inte ovanligt.
– Det här exemplet tog jag inte med i boken men det fanns en influencer som under många år varit utsatt för en stalker. Det är en person som lagt ner enormt mycket tid, energi och engagemang på att förfölja henne. När hon anmäler detta till polisen så påbörjas förundersökningar som läggs ned och påbörjas igen. Och det hela pågår under nio års tid. Jag hade legat på psyket efter två månader.
En av polisen största problem är det som kallas mängdbrott. Här finns brott som stöld, inbrott och bedrägeri. Där är polisens uppklarningsprocent mycket låg. En rapport utförd av Riksrevisionen 2023 konstaterade att 5 procent av bedrägeribrott uppklarades, 6 procent för stöld och 2 procent för skadegörelse.
Vad det innebär att ett brott “klaras upp” har olika innebörd, men i boken jämför Kjöller den svenska statistiken med Tyskland, Danmark och Norge. Där ligger uppklarningsprocenten på 58 procent, 33 procent respektive 50 procent. Det kan jämföras med Sveriges 14 procent.
Sveriges dåliga resultat är i grunden ett hot mot samhällskontraktet. Om polisen inte kan – eller verkar speciellt intresserad av – att lösa brottsligheten fallerar förtroendet för rättsstaten.
***
Den dåliga uppklaringsstatistiken leder också till att polisen måste trolla lite med siffror. Ett enkelt sätt att göra det är genom pinnjakt. Det innebär att polisen försöker hitta enkla brott att sätta dit folk för, eller fuska med vad som räknas som ett brott. I boken tar Kjöller upp en patrull som hade hittat 32 cannabisplantor i ett skogsparti. Poliserna upprättar anmälan om (1) brott, men dagen efter går en överordnad in och ändrar. I stället anmäls 33(!) enskilda brott, 32 för alla cannabisplantor och 1 för överlåtelse. På det sättet kan polisen förbättra sin egen statistik.
Ett annat exempel är att myndigheten i december, precis innan årsredovisningarna ska in, börjar använda sig av ingripande brott. Det kan vara saker som fortkörning eller att cykla mot rött. Poliser kan då i slutet av året börja anmäla dessa typer av brott, som att cykla mot rött ljus när det inte finns någon trafik, för att “förbättra” den urusla statistiken.
Den tystnads- och straffkultur som Kjöller belyste i sin första bok verkar dock inte ha förändrats. Ett exempel hon ger i uppföljaren berör revisorn Philip Jansson. Efter att ha gjort en intern utredning där ett flertal felaktigheter i verksamheten pekades ut blev han snabbt utfryst från sin arbetsplats. När Jansson kom tillbaka efter ett orelaterat sjukdomsfall blev han snabbt omplacerad av sin chef. Den mycket gedigne och erfarne revisorn fick nu som uppdrag att hålla koll på polisbilarna. Samtidigt som han behöll sin mycket höga lön.
Polisen ber alltså om mer resurser med ena handen, samtidigt som den andra snabbt skuffar över de som faktiskt arbetar till hittepåtjänster.
– Hur ska man lösa det här? Finns det någon lösning?
– Snabbare beslutsvägar, mindre detaljstyrning. Alltså de här regleringsbreven är bara en byråkratisk mardröm med allt de ska göra, det ska liksom hbtq-certifieras och granskas. Jag tror mer på resultatstyrning. Att säga så här: ni får fria händer, men ni måste visa att det ger resultat. Klarar man inte det bör man inte få jobba kvar. Det vore också en bra idé att utlokalisera Noa. Jag vet inte om så många av dem som jobbar på Noa i Stockholm skulle vara sugna på att flytta till en mindre stad. Det finns ingen anledning att alla ska sitta i Stockholm.
– De som jag har valt att lyfta fram, det är ju människor precis som jag själv. Jag vill ju ha en bra polis, och jag är övertygad om att de goda krafterna borde kunna segra med ett bättre ledarskap. Därför kritiserar jag polisen.
Polisyrket är trots allt ett av de yrken vars kärnuppdrag varje femåring förstår sig på. Doktorn tar hand om dig när du är sjuk, brandmannen sprejar vatten när det brinner och polisen jagar tjuvar. Självklart vet alla som är äldre än fem år att polisens uppdrag är betydligt mycket mer komplext än så. Den tekniska utvecklingen gjort att brotten blir mer avancerade och därför måste polisens uppdrag bli mer avancerat. Men Kjöllers bok visar att polisen tappat bort sig på vägen. Trots en utökad polisstyrka, mer resurser och fler befogenheter har polisen blivit för byråkratiserad för att klara av sitt grunduppdrag.
Regeringens arbete med att stävja gängkriminaliteten ser ut att gå åt rätt håll. Lagstiftning som tillåter polisen att beslagta värdesaker om det inte finns bevis på inkomster gör det svårare att sprida vidare gängkulturen. Att ta bort straffrabatten har gjort att kriminella sitter inne längre och kan därför inte fortsätta begå brott.
Att skjutningarna och sprängningarna ser ut att minska i år kanske inte kan tillskrivas regeringen – men Sverige är på rätt väg. Det ska också nämnas att det är poliser som möjliggör dessa förändringar. Det är deras hårda arbete som gör att vi medborgare kan känna oss säkra. Att kritisera polisen görs endast, precis som Kjöller konstaterar i vår intervju, för att vi vill att den ska bli bättre.
Samtidigt vacklar polisen med sin grunduppgift; att hålla medborgarna säkra. Den höga nivå av tillit i Sverige bygger på att dess institutioner är välfungerande. En byråkratiserad och uppsvälld polis blir inte bättre av mer pengar. Nu har det blivit dags för en översyn av myndigheten så att ansvar kan tas på riktigt.
På omslagsbilden är Hanne Kjöller och hennes nya bok: Polis – Så funkar det! (inte) – En omorganisation, 10 år och 100 miljarder senare. Foto: Fri tanke / Kollage: Timbro