Stockholm ska vara intolerant mot de intoleranta

Stockholm har länge haft en självbild av att vara en av Sveriges och Europas friaste och mest toleranta huvudstäder. Det är inte konstigt. Hit har människor tagit sig i åratal för att förverkliga sina drömmar, för att nå sin fulla potential och för att söka trygghet som inte varit möjlig annanstans.

Den resan görs av många än i dag, oaktat om man liksom Jonas Gardells kända protagonist Rasmus flyr trångsyntheten på glesbygden eller, likt min egen släkt en gång gjorde, flyr förtrycket och ockupationen i hemlandet. Otaliga är de människoöden som här organiskt beblandats och gjort Stockholm till den storstad den är i dag. 

I storstadens anonymitet har ens individualitet, sexualitet, religiositet, könsidentitet och nationalitet spelat mindre roll än ens målmedvetenhet. Det är något vi har att sätta stolthet i. Som tjänat Stockholm och stockholmarna, och som möjliggjort för fler att bidra till Stockholms och Sveriges tillväxt och utveckling. 

Ta tunnelbanan som symbol för denna tolerans. En symbol som gjort mer för den urbana friheten än någonsin något avskaffat danstillstånd, någon delvis gårdsförsäljning eller något slopat matkrav på krogen. I denna främsta av symboler också för Stockholm blev Kerstin Jarlén redan på 1950-talet Sveriges första kvinnliga tunneltågförare, som det då kallades. Alltså för snart mer än sjuttio år sedan. 

Kollektivtrafikfordonen, som denna tid varje sommar flaggas i regnbågens färger, hålls varje dag rullande av medarbetare av alla läggningar, religioner och kön. Därtill talas som bekant över hundra språk av dem som arbetar i den, med den och kring den. Allt detta som ett riktmärke för vad Stockholm är när det är som bäst. 

Samtidigt exponerar tunnelbanan ett annat Stockholm. Ett intolerant Stockholm. Ett Stockholm med färre stationer än vad den faktiska tunnelbanekartan ger sken av. 

Tunnelbanans i dag hundra stationer och över hundra kilometer spår är inte hundra stationer och hundra kilometer spår för alla. 

För friheten och toleransen når resan sin slutstation redan när handen som håller sin älskade lättas på eller när kragen dras upp över davidsstjärnan om halsen. Vi kan inte längre blunda för att detta är en växande realitet. Detta Stockholm helt på tvären mot vår egen självbild.

Hur långt ut på tunnelbanans linjer kan en stockholmare vara trygg nog att hålla sin partner i handen om partnern är av samma kön?

Ställ dig frågan: hur långt ut på tunnelbanans linjer kan en stockholmare vara trygg nog att hålla sin partner i handen om partnern är av samma kön? När övergår uppvisandet av stolthet och kärlek till försiktighet och lek med liv och säkerhet?

Exemplen där resan tar slut för fort är flera. Adam Ivehag skrev häromåret en uppmärksammad debattartikel i Aftonbladet om hur han och hans vänners resa tog slut i Rissne i Sundbyberg. Till och med centerpartisten Jonny Cato beskrev nyligen i Expressen hur hans resa kan ta slut med en puss på offentlig plats. Åtskilliga är de vänner jag har som helt och hållet avstår från tunnelbanan vissa tider eller sträckor för att undvika risken att resan får ett oönskat slut. 

Enligt Brottsförebyggande Rådet (Brå) står homofobiska, transfobiska och övriga hbtqi-relaterade hatbrott för omkring 12 procent av alla hatbrott som anmäls. Relativt få brott anmäls varje år. Mer intressant är var de brott som anmäls sker.

Enligt Brå är det betydligt vanligare med hatbrott i storstäder och pendlingskommuner än på landsbygden. 

Vi står med andra ord öga mot öga med en slags omvänd Gardell-historia, där trångsyntheten i rena siffror är större i staden än på landet. Den största andelen av hatbrotten sker samtidigt på allmän plats. Även i just offentliga transporter. 

Med detta i ryggen, liksom de stora mörkertal som finns i hatbrottsstatistiken, är det svårt att inte konstatera det fria och toleranta Stockholms begränsningar. SL för själva ingen statistik över antalet hatbrott som anmäls i tunnelbanan, om än vi vet att det varje år sker ett hundratal hot mot resenärer och medarbetare. Polisen i sin tur kodifierar inte brott utifrån om de sker i kollektivtrafiken eller på annan allmän plats.

Låt mig vara rak och tydlig. Det handlar inte om trångsynta så kallade sverigevänner på glesbygden. Gärningsmännen som begränsar mina vänners resa är heller inte grupper av punkare, hårdrockare eller synthare. Det har det aldrig varit. Gärningsmännen är oftast grupper av unga män och pojkar. Unga män och pojkar med utomeuropeisk bakgrund vars anledning att befinna sig i Sverige ofta härrör ur flykt från förtryck och ockupation i hemlandet. 

I fjol tillhörde Ukraina, Syrien, Afghanistan och Irak vanligaste hemländerna för de som beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Blickar vi bakåt en tjugoårsperiod tillhör Syrien, Afghanistan och Eritrea de dominerande hemländerna. I bara ett av dessa länder är homosexualitet ens lagligt: i Ukraina. 

I de andra uppräknade länderna bestraffas omvänt homosexualitet med fängelse och i värsta fall dödstraff. Toleransen för homosexualitet hamnar i flera av länderna till och med utanför World Values Survey rankning över HBTQ-rättigheter. Onekligen har ungdomsgäng med bakgrund i dessa länder fått med sig värderingar där detta avspeglas.

Regeringens nationella samordnare mot utanförskap formulerade det kanske bäst: ”Att olika etniska grupper bär med sig värderingar och traditioner från sina ursprungsländer, som strider mot svensk lagstiftning, är ett samhällsproblem.”

***

Hbtqi-personer är dock inte de enda som märker detta samhällsproblem. För Stockholms judar förändrades livet abrupt efter Hamas brutala terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023. Sedan dess har antisemitiska uttryck mot dem, mot våra stockholmare, blivit vardag i stadsbilden.

Under den korta tidsrymden mellan den 7 oktober till 31 december 2023 identifierades 110 hatbrott med antisemitiska motiv, enligt siffror från Brottsförebyggande rådet (Brå). Det är fem gånger så många som under samma period 2022. Enligt en annan rapport från Brå, där 21 nyckelpersoner inom judiska verksamheter har intervjuats, har hatet och hoten eller annan antisemitism ökat markant sedan terrorattacken. 

Verkligheten visar med all önskvärd tydlighet att mellanösterns antisemitism redan finns här. 

Ledande politiker må återupprepa att Mellanösterns konflikter inte ska spridas till Stockholms gator, men verkligheten visar med all önskvärd tydlighet att mellanösterns antisemitism redan finns här. Den rotar och förgrenar sig snabbt. Den protesterar på våra gator varje helg, den ockuperar Riksgatan utanför riksdagen och den reser fritt i tunnelbanan. 

I samband med att Brå släppte statistiken över de antisemitiska hatbrotten fick vi höra vittnesmål om hur Stockholms judar tvingas gömma sin davidsstjärna när de reser i tunnelbanan. Detta av rädsla för hatbrott.

Ställ dig därför inte bara frågan hur långt du kan resa i tunnelbanan hand i hand med din älskade. Ställ dig också frågan: Hur långt ifrån Kungsträdgårdens tunnelbanestation, vid Stora synagogan i Stockholm, kan stockholmaren bära en davidsstjärna öppet, runt halsen, utan hat och hot? Hur länge kan en kippa sitta kvar på huvudet utan hatiska glåpord från medresenärer? 

Tunnelbanan, denna symbol för öppenhet och tolerans, är för Stockholms judar en symbol för motsatsen. Det gäller nu dock inte bara tunnelbanan, utan allt fler offentliga miljöer. 

Få saker kan göra så ont i hjärtat som att se barn från den judiska skolan på utflykt i Stockholm, tätt åtföljda av tungt beväpnad polis. Vad som för många skolbarn borde vara en dag med matsäck och upptäckt är för dessa barn en risk att uppleva något verkligt otäckt. 

Även här är det värt att påpeka att värderingsgapet mellan unga män och pojkar med utomeuropeisk bakgrund och svensk lagstiftning ofta är boven i dramat. 

Enligt den amerikanska organisationen Anti-Defamation League (ADL), åberopade i en rapport från Segerstedsinstitutet vid Göteborgs Universitet, hyser omkring 4 procent av den svenska befolkningen antisemitiska värderingar.

Bland dem med bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika är genomsnittssiffran 74 procent. När den största delen av vår invandring kommer från dessa länder, med mycket hög nivå av antisemitism, kan vi förvänta oss mer frekventa antisemitiska uttryck även i vår offentlighet. Att Stockholms judar undviker religiösa symboler på tunnelbanan eller att judiska barn behöver polisskydd beror alltså på detta och sällan på något annat. 

***

Om stockholmaren tvingas lätta på handen som håller sin älskade. Om hon av rädsla drar upp kragen över davidsstjärnan. Eller för den delen om hon tvingas kamma in locken under slöjan av rädsla för hedersrelaterade repressalier. Då är inte hela Stockholm hennes. Då har intoleransen tillåtits slå rot i delar av staden och begränsat den för dess viktigaste tillgång: invånarna.  

För att komma till bukt med denna avart till stad behöver vi, för att låna Karl Poppers ord, i toleransens namn hävda rätten att inte tolerera de intoleranta längre. Att våga tala öppet om var toleransens slutstationer i dag befinner sig och sätta in de verktyg som krävs för att garantera ett fritt och öppet Stockholm. För alla. 

Karl Popper lär ha formulerat paradoxen bakom detta som att: ”Om vi erbjuder även dem som är intoleranta obegränsad tolerans, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp så kommer de toleranta att förgås, och toleransen med dem.” 

Det ligger något i detta. Mer står alltså på spel än toleransen av någon enskild minoritet. På spel står hela vår bild av vad Stockholm är och ska vara. Vår idé om en fri, öppen och tolerant stad, liksom vad vi utvecklas till, så länge vi accepterar att det fria och toleranta Stockholm är begränsat för somliga. 

Roten till intoleransen är just detta värderingsgap, detta samhällsproblem som beskrivs så väl av vår nationella samordnare mot utanförskap. För att vända utvecklingen är regeringens nu minskade invandring inte bara nödvändigt utan också avgörande. Det är bra att man nu kraftigt minskar antalet beviljade uppehållstillstånd, liksom att man verkar för ett ökat återvändande till bland annat Syrien. 

Problemen är dock redan etablerade i delar av storstäderna. Inte minst i Stockholm, i våra utanförskapsområden och i vår kollektivtrafik. Då behöver verktyg sättas in för att trycka tillbaka intoleransen. 

Fler kameror, fler ordningsvakter och väktare, fler poliser närvarande lokalt i kollektivtrafiken för att garantera allas rätt att resa och röra sig fritt i Stockholm. Utan hat, hot och diskriminering. Det är inte helt orimliga åtgärder för att öka tryggheten för alla, och inte minst för de som riskerar utsättas för hot och hat. 

Ytterst måste en samlad offentlighet – riksdag och regering liksom kommuner och regioner – ta krafttag mot det beskrivna samhällsproblemet. Mot gapet mellan svensk lagstiftning och värderingarna bland ungdomsgäng med utomeuropeisk bakgrund. Visar vi inte intolerans mot de intoleranta är risken stor att svensk lagstiftning är det som behöver göras avkall på. Inte gärningsmännen. Det ska vi aldrig acceptera. I Stockholm måste lag och rätt gälla, aldrig den starkes rätt.

Förstärk de lagar som rör hatbrott. Se till att homofobiska, transfobiska och övriga hbtqi-relaterade hatbrott straffas och det hårt. Se även till att antisemitiska hatbrott värderas högre än i dag, där polisen många gånger tycks ha kapitulerat för antisemitismens avsändare. Åtminstone om man ser till de protesttåg som varje helg tillåts skandera sina slagord på Stockholms gator.  

Organisationer som i sin verksamhet inte erkänner och fullt ut accepterar Stockholms hbtqi-personer eller judar ska inte erhålla en krona från det offentliga.

Stärk hela det offentligas arbete mot värderingsgapet. Exempelvis genom att särskilt stärka skolundervisningen om hbtqi-personers rättigheter. Särskilt i områden där eleverna har hög grad av utomeuropeisk bakgrund. Se till att det tidigt i grundskolan undervisas om antisemitism och säkerställ att lärare har mandat nog att på samtliga skolor i Stockholm tala om just antisemitismen. Något som inte alltid är möjligt i dag. Hota därtill heller inte de judiska skolorna med nedläggning, stärk dem i stället och stoppa de religiösa friskolor där just antisemitism och hat mot judar tillåts osa fritt. Låt de judiska skolorna behålla sin roll som fristad mot intoleransen som tyvärr finns i övriga samhället. 

Samtidigt: demokrativillkora kommunala och regionala bidrag till föreningar och organisationer som verkar i dessa områden. Organisationer, vare sig det rör fotbollsklubbar eller korankurser, som i sin verksamhet inte erkänner och fullt ut accepterar Stockholms hbtqi-personer eller judar ska inte erhålla en krona från det offentliga.

***

Tiden är inne för att ta tillbaka det fria och toleranta Stockholm. Att ta tillbaka toleransens slutstationer och göra dem till våra igen. Att åter göra Stockholm till en stad att sätta stolthet i och vår tunnelbana till en symbol för vad Stockholm är när det är som bäst. En fri, öppen och tolerant stad för alla.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Tiden är inne att tala öppet om problemen och också att göra något åt dem. Att inte bara samordna arbetet mot utanförskap utan också samordna arbetet mot allt det som utanförskapet för med sig i vår huvudstad.

“Ik zeg wat ik denk en ik doe wat ik zeg!” lär ha varit den kontroversielle nederländske politikern Pim Fortuyns valslogan innan han i förtid lämnade oss. ”Jag säger vad jag tycker och jag gör vad jag säger.” Kanske är det just den inställningen som behövs i Stockholm och Sverige i dag. För att vi inte ska hymla med orden längre utan säga vad problemet är. Vad den riktiga frihetsfrågan är. Och också göra något åt den. 

Om vi omvänt erbjuder ungdomsgängen som är intoleranta obegränsad tolerans, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot deras angrepp på hbtqi-personer och svenska judar så kommer inte bara minoriteter som dessa att förgås. Då förgås vi i förlängningen alla. Då förgås Stockholm och staden som idé. Låt oss stoppa det här och nu och ta tillbaka Stockholm.