Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Innan barnbildning krävs parbildning
Den låga nativiteten har varit en av sommarens stora debatter. Bland alla olika problembeskrivningar och lösningsförslag är det förvånansvärt få som fokuserar på parbildningen mellan män och kvinnor i barnafödande ålder. Det skriver Karin Pettersson.
Varför föds det så få barn per kvinna i Sverige idag? Vad har hänt? Om det tvista de lärde – och de okunniga. Debatten har, eventuellt påeldad av att inget annat händer under industrisemestern, fått mycket utrymme. Förslag på vad som ska göras för att lösa bebisbristen duggar tätt. Det är RUT-avdragen, hävdar finansmarknadsminister Niklas Wykman. Förlossningskrisen måste lösas, säger DN:s ledarsida. Huruvida politiken har någon rätt att överhuvudtaget försöka styra och ställa i detta har också ifrågasatts. De många, långa studieåren har angett som boven både här på Smedjan och därefter i SvD.
Ämnet är så brett, och de påverkande faktorerna så vitt skilda – klimatkrisen, säkerhetsläget i omvärlden, bostadsmarknaden, bilstolarna – att lite vad som helst angetts. Det enda vi inte riktigt pratar om är det kanske mest grundläggande – har det blivit svårare att hitta någon man vill ha barn med?
Det enda vi inte riktigt pratar om är det kanske mest grundläggande – har det blivit svårare att hitta någon man vill ha barn med?
Förstföderskor är drygt 30 år gamla. Det förs ingen statistik över hur länge ett parförhållande har varat innan man börjar försöka föröka sig – eventuellt något Jakob Forssmeds utredning i frågan skulle kunna ta reda på. Om man antar att de flesta som vill ha barn vill ha känt den andra föräldern ett tag innan dess – iallafall nio månader, oftast ett par år – blir det tydligt att de låga födelsetalen och den historiskt låga nativiteten handlar om paren som inte bildats av dagens 25–35-åringar.
Antalet personer i ålder 25–35 som är ensamboende har ökat för varje år det senaste decenniet. Att vara ensamboende är givetvis inte samma sak som att vara singel, men ur barnafödandeperspektiv är siffran relevant – vi flyttar, i regel, ihop innan vi skaffar barn.
Det ska nämnas att 90-talisterna, som idag är just mellan 35–25, är få. Barnkullen född 1999 är den minsta i Sverige – 88 173 individer – sedan de födda 1935. Färre personer i barnafödande ålder påverkar givetvis hur många barn som föds. Men det finns mer som utmärker dem.
Det här är generationen som växte upp när hela synen på sex och samlevnadsfrågor stöptes om.
Det här är generationen som växte upp när hela synen på sex och samlevnadsfrågor stöptes om. För dem slog pandemin till under universitetstiden, eller de första åren i arbetslivet. Deras första trevande, tafatta steg ut i det romantiska livet tog de antingen strax innan eller precis under metoo-rörelsen. Många av dem var förstagångsväljare 2014, när Feministiskt initiativ nästan klarade riksdagsspärren. Samtyckesdebatten sammanföll med åren för deras sexdebuter.
Syftet med uppräkningen ovan är att visa att det här är personerna som inte hade något facit för hur man dejtar och blir ihop. De fick många regler och förebråanden om hur man inte ska göra, vara, eller bete sig. Dagens nativitetssiffror visar att de inte riktigt lärde sig hur man får till det.
När man ser hur tafatta, ängsliga och samtidigt envisa 90-talisterna är, blir det svårt att se hur de ska få ihop det.
De lärde sig att vänta på samtycke, och på att bli bättre på att själva förstå vad de ville ha innan de inleder en relation – vare sig en sexuellt kortvarig eller en romantiskt långvarig. Studera färdigt innan du bildar familj, och se till att ha tagit dig ett par steg upp i karriären också. Vänta in en partner som är attraktiv inte bara fysiskt utan även i livsval och värderingsfrågor.
Inte konstigt att födelsekullarna är mindre, och att vi verkar senarelägga det första barnet. Tiden det tar att hitta en partner är lång. Under studietiden och de första åren i arbetslivet, generellt bra tidpunkter och platser för att träffa sin partner, rådde pandemin.
Dejtande och raggande präglas alltid av en del rökridåer. Ingen vill bli avvisad, båda vill att den andra ska falla först. Alla balanserar på linan mellan att vara tydlig med vad man själv vill och att kokettera, göra sig till, spela med. Men för generationen som växte upp och aldrig fick något facit – eftersom vi absolut inte skulle bete sig som de innan oss hade gjort – blev det ännu svårare att säga, eller signalera, att man ville satsa på riktigt.
Det kan fortfarande vara så att det nativitetssiffrorna egentligen visar är ett framskjutet barnafödande. Men när man ser hur tafatta, ängsliga och samtidigt envisa 90-talisterna är, och hur långt ifrån varandra 90-talets söner och döttrar står, är det svårt att se hur de ska få ihop det.