Ann-Sofie Dahl:
Tio år med Mette
Utblick Essä
Mette Frederiksen kopierade Dansk Folkepartis invandringspolitik, splittrade den danska borgerligheten och har sedan hon blev statsminister etablerat sig som en av Europas mest tongivande politiker. Det skriver Ann-Sofie Dahl om Mette Frederiksen som i somras firade tio år som de danska Socialdemokraternas partiledare.
Öppna en tidning så hittar ni henne där. Sätt på nyheterna så är hon där med.
Ja, Danmarks statsminister Mette Frederiksen är verkligen här, där och överallt nuförtiden. Vart man än vänder sig så dyker hon upp. Rak i ryggen som en fura, med pondus så det förslår och alltid längst fram i täten och mitt framför kameralinsen.
Hon intervjuas, citeras, porträtteras. Inte minst i svenska medier där man verkar ha utvecklat en alldeles särskild klockarkärlek för den danska statsministern på senare tid; annat var det tidigare i hennes karriär.
I somras ägnade Sveriges Radios ”Europapodd” rentav ett helt avsnitt åt denna ”Nordens socialdemokratiska krisdrottning”.
Där dissekerades Mette Frederiksens långa karriär och ombytliga politik som en av Europas mest tongivande politiker, sida vid sida med storheter som Friedrich Merz, Mark Rutte och Marine Le Pen.
Inte illa för en ledare för ett av Europas allra minsta länder.
Dessutom lite smått ironiskt, med tanke på hur alldeles nyligen Mette Frederiksens europeiska ådra väcktes till liv. Hon som tidigare var en de mest proamerikanska av danska politiker, vilket inte vill säga lite i landet som har följt USA i vått och torrt under de senaste decennierna.
Två saker har på några få år ändrat på den saken. Först den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022, som fick Frederiksen, liksom flertalet av hennes regeringschefskollegor, att inse att den egna kontinenten låg minst sagt pyrt till om Putin skulle gå vidare efter Ukraina.
Snabbt såg hon, den gamle EU-skeptikern, till att avskaffa det danska EU-undantaget – forbeholdet – i försvarspolitiken i en lika snabbt inkallad folkomröstning försommaren 2022. Och för en gångs skull röstade danskarna inte tvärtemot direktiven från ovan.
I Ukrainastödet har Danmark därefter excellerat och imponerat som ett land i absoluta världstoppen av bidragsgivare. Bilden av en glad president Zelenskyj i förarsätet på ett donerat danskt F16-flyg, med en lika belåten statsminister där bak, är ett lysande exempel på dansk marknadsföring när den är som allra bäst.
Den danska generositeten gentemot det krigshärjade ukrainska folket har även rönt stor uppskattning inom Nato som gav klartecken till att stödet kunde räknas in i de danska försvarskostnaderna. Och vips rusade det danska bidraget upp till de nya Nato-kraven på 3,5 procent av BNP (till det kommer så 1,5 procent i indirekta investeringar, som infrastruktur, beredskap och annat).
Utan Ukrainastödet hade danskarna annars haft en rejäl bit kvar för att nå dithän. Därav Matte Frederiksens vid det här laget klassiska uppmaning till sin forsvarschef att ”køb, køb, køb!” Vilket i omvärlden – i svenska media inte minst – tolkats som ett tecken på exceptionell dansk handlingskraft och försvarsstyrka och på Danmark som ett lysande föredöme i den pågående europeiska upprustningen.
Fast det i själva verket främst handlade om ett akut behov att fylla alla de många hål som danska försvaret plågats av i åratal.
Handlingskraftig är således ett ord som gärna förknippas med Mette Frederiksen. Maktfullkomlig ett annat.
Men visst är den danska statsministern handlingskraftig som få när det gäller, därom råder ingen tvekan. Det har danskarna fått erfara vid ett antal tillfällen vid det här laget.
Allra mest kunde det noteras under covid-pandemin, när en bister Mette Frederiksen beslutsamt stängde såväl de danska gränserna – som allra första land – som hela den danska minkindustrin. I det senare fallet, skulle det visa sig, utan att ha ägnat lagtexten någon vidare uppmärksamhet.
Och trots de allvarsamma tiderna, och minerna på de många presskonferenserna, var hon där i sitt esse; aldrig trivs hon så bra som i kristider. Sådana har det också varit en hel del av under de gångna åren.
Handlingskraftig är således ett ord som gärna förknippas med Mette Frederiksen. Maktfullkomlig ett annat, som minkskandalen visade. Och liksom för hennes svenska partivänner har hon ett mantra som överskuggar alla andra hänsyn: makten framför allt.
Det är så hon tog sig till regeringsmakten och det är så hon har hållit sig kvar i toppen i alla dessa år, och de är många vid det här laget.
I somras kunde hon fira tio år som socialdemokratisk partiledare, av vilka hon har tillbringat hittills sex på Slotsholmen som landets statsminister; den yngsta någonsin när hon tillträdde sommaren 2019, och idag en av dem som har suttit längst på sin post i Europa.
Till skillnad från sin företrädare som partiledare, Helle Thorning-Schmidt, är Mette Frederiksen sprungen ur den röda arbetarklassen och har arbetat sig upp i partiet från ungdomspolitiken hemma i Ålborg.
”Gucci-Helle”, som Thorning-Schmidt fick heta på grund av sin för en socialdemokrat något aparta fäbless för exklusiva handväskor, var statsminister 2011-2015, när Lars Løkke Rasmussen från liberala Venstre fick tillbaka nycklarna till statsministerbostaden Marienborg en bit norr om Köpenhamn.
I hennes regering var Frederiksen först arbetsmarknadsminister och därefter justitieminister; erfarenheterna från det senare jobbet lär ha haft en bestående verkan på hennes syn på invandringspolitiken, eller udlændingepolitiken, som det heter i Danmark.
Det var tack vare den som hon tog sig och sitt parti tillbaka till makten – och på den tiden var hon inte fullt lika poppis hos svenska media. För att uttrycka det milt.
För det var genom att mer eller mindre rakt av kopiera Dansk Folkepartis invandringskritiska politik och förespråka en återgång till ”Det Danmark du kender” som Mette Frederiksen vann folketingsvalet på Grundlovsdagen den 5 juni 2019. Några veckor senare bildade hon en ren socialdemokratisk regering, med Socialistisk Folkeparti, Radikale Venstre och Enhedslisten som stödpartier.
Socialdemokraterna kom tillbaka till makten och borgerliga hade splittrats i atomer.
Dessförinnan hade hon inte bara snott DF:s populistiska budskap utan tillika snurrat dess dåvarande partiledare, Kristian Thulesen Dahl, att tro att de två var ett team, trots att DF agerat stödparti till borgerligheten i åratal. När valresultatet kom visade kartan att Jylland inte längre var gul som DF:s partifärg, som den målats vid det föregående valet 2015.
Socialdemokraterna kom tillbaka till makten och det borgerliga blå blok hade splittrats i atomer. Och än värre skulle det bli med den saken under hennes andra regering.
Men knappt hade maktens berömda nycklar alltså återigen bytt hand, till Frederiksens, förrän den första av de ovan nämnda kriserna infann sig i form av president Trump. Den gamle fastighetshajen kom under sensommaren med ett erbjudande som han inbillade sig att den danska statsministern och hennes regering – och folk – inte skulle kunna motstå:
Att han och USA skulle köpa Grönland.
Absurt, avfärdade Frederiksen inte helt överraskande den amerikanska propån, Trump blev sur på statsministern som han kallade för ”a nasty woman”, och ställde för första gången i världshistorien in ett statsbesök hos en häpen Dronning Margrethe. Relationerna mellan de tidigare särdeles såta allierade sjönk som en sten.
Efter ett längre telefonsamtal dem emellan gjöts så småningom olja på de transatlantiska vattnen. Så länge det nu varade, för nu är Trump som bekant tillbaka i Vita Huset och denna gång är det inte någon försäljning av Grönland den handlar om utan ett regelrätt amerikanskt övertagande. Med eller utan militär makt, har Trump förklarat.
Och denna gång gick det inte att tala Trump till rätta över telefonledningen. För Mette Frederiksen var droppen med råge nådd när vicepresidenten Vance bryskt avfärdade Danmark som ”en dålig allierad”.
För är det något som Danmark inte är och har varit i modern tid så är det en dålig allierad till supermakten; därom kan 43 gravstenar med namn på danska soldater som slagits sida vid sida med USA i Afghanistan och Irak vittna.
Här finner vi även förklaring nummer två till den ändrade Europapolitiken: Donald Trump. På honom och USA kan vare sig Danmark eller Europa längre ställa sin tillit. En smärtsam slutsats för danskarna men också fullt logisk, när samma supermakt på fullaste allvar hotar att splittra Rigsfællesskabet.
Efter vicepresidentens misslyckade besök på Grönland – som bara blev till ett snabbt stopp på den egna basen längst upp i norr, Pituffik, på grund av obefintligt intresse för den amerikanska delegationen bland öns befolkning – verkar intresset ha svalnat en aning från amerikansk sida.
Men med Trump vet man förstås aldrig. Så Mette Frederiksen satsar istället hela sitt hjärta på umgänget med Europa.
Extra mycket fokus på Europa är det i dessa dagar när regeringen har fullt upp med det danska EU-ordförandeskapet, parallellt med den betydligt mindre uppmärksammade platsen i FN:s säkerhetsråd.
Allt tyder på att det 100-åriga maktinnehavet i Köpenhamn kommer att brytas.
Något folketingsval lär det med andra ord inte bli i år, men statsministern har fram till den 31 oktober 2026, alltså 4 år efter förra valet, även om hon knappast lär vänta så länge innan hon slår till. Nu till hösten, den 18 november, vankas dessutom kommunalval, de enda med fast valdag i Danmark, och det lär bli en riktig rysare för statsministerns socialdemokrater.
Allt tyder på att det 100-åriga maktinnehavet i Köpenhamn kommer att brytas – vänsterpartiet Enhedslisten är redan största parti i huvudstaden – och runt om i landet nosar Socialistisk Folkeparti ivrigt på nya borgmästarposter. Samma SF som blev största parti i EU-valet i höstas.
I Mette Frederiksens regering är harmonin inte heller i topp. ”En märklig regering” har hon själv betecknat koalitionen ”hen over midten” med det liberala Venstre och Lars Løkke Rasmussens nyskapelse Moderaterne.
Svårt att inte hålla med, allra mest som Mette Frederiksen själv, något udda, har den store socialdemokratiske losern Anker Jørgensen som sin politiska förebild, och den föga imponerande men desto rödare Mogens Lykketoft som sin mentor.
Borgerligheten gör sitt bästa för att locka tillbaka Venstre och dess partiledare, försvarsminister Troels Lund Poulsen, till blå blok, och vissa uttalanden antyder att han inte är helt oäven.
De flyktingvänliga Moderaterna vägrar Dansk Folkepartis Morten Messerschmidt däremot att släppa över tröskeln till det borgerliga blocket, trots att partiledaren Lars Løkke Rasmussen är tidigare borgerlig statsminister och ledare för Venstre.
Mette Frederiksen må tycka att det är en märklig regering hon leder, men inte mer än att hon mer än gärna skulle fortsätta efter nästa val. Ny Nato-chef blev hon ju inte, trots att president Biden stödde hennes namn för några år sedan.
Så tills något nytt erbjudande uppenbarar sig i utlandet lär hon göra sitt bästa för att hänga sig kvar vid makten ytterligare en period, eller två, där hemma i Köpenhamn, som ledare för den ena eller andra konstellationen av partier.
För henne och socialdemokraterna vet vi ju som sagt vad som alltid gäller: det är makten framför allt.
Omslagsfoto: Mads Claus Rasmussen/Ritzau Scanpix via AP