Den som vill bilda regering i dansk politik måste kunna räkna till halvfems, 90 av folketingets mandat. När rösterna var räknade den 5 juni 2019 stod det klart att det röda blocket, med Socialdemokraterna, socialliberalerna i Radikale Venstre och de två vänsterpartierna Socialistisk Folkeparti och Enhedslisten skulle få 91 mandat. Till detta kom fem mandat för det gröna partiet Alternativet och röda mandat från både Färöarna och Grönland. Valresultatet fick Danmarks ledande valforskare Kasper Møller Hansen att tala om det rödaste folketinget på nästan 50 år.

Medan de två traditionella borgerliga partierna, liberala Venstre och Konservative Folkeparti, båda gjorde bra val kunde det inte uppväga kollapsen för Dansk Folkeparti och för det marknadsliberala partiet Liberal Alliance. DF, som fyra år tidigare hade blivit största parti på den borgerliga sidan, förlorade mer än hälften av sitt väljarstöd, medan LA var på vippen att inte klara tvåprocentsspärren.

Det var en epok i dansk politik som tog slut på grundlovsdagen för två år sedan.

Sedan 2001 hade de borgerliga partierna dominerat dansk politik tack vare att man sågs som garanten för en stram invandringspolitik. Men sedan Mette Frederiksen tillträdde som partiledare 2015 hade Socialdemokraterna antagit en invandringspolitik som var minst lika stram som de borgerliga partiernas. Socialdemokraterna skulle aldrig mer behöva förlora val på grund av invandringsfrågan, tänkte Frederiksen.

Valresultatet efterlämnade ett borgerligt Danmark slaget i spillror.

***

Två år senare har situationen för det borgerliga Danmark knappast förbättrats. Det tidigare statsministerpartiet Venstre befinner sig i djup kris – kluvet i invandringspolitiken och mellan storstäder och landsbygd. Två av den danska politikens fixstjärnor de senaste decenniet, den förre statsministern Lars Løkke Rasmussen och den tidigare invandrings- och integrationsministern Inger Støjberg har båda lämnat Venstre.

Løkke för att starta ett nytt parti och med förhoppningar om att bli Danmarks svar på Frankrikes president Emmanuel Macron, medan det spekuleras i om Støjberg ska ansluta sig till Dansk Folkeparti eller Nye Borgerlige, ett nybildat parti som kombinerar en även med danska mått mätt mycket restriktiv invandringspolitik med marknadsliberal ekonomisk politik, och som kom in i folketinget första gången 2019.

Samtidigt flyr väljarna. Opinionsundersökningar under våren har visat på ett rekordlågt stöd Venstre, som för första gången sedan 1980-talet förlorat sin dominerande position på den borgerliga sidan. Den stora vinnaren på Venstres kris är Konservative Folkeparti som gått stadigt framåt de senaste två åren.

Det har fått allt fler att spekulera i om borgerlighetens statsministerkandidat vid nästa val inte kommer att vara Venstres Jakob Ellemann-Jensen, utan Konservatives partiledare Søren Pape Poulsen, en folklig och pragmatisk tidigare borgmästare i jylländska Viborg och justitieminister i den senaste borgerliga regeringen. För en svensk publik är han sannolikt mest känd för de framgångsrika danska åtgärderna för att motverka gängkriminalitet. Nu får han regelbundet svara på frågan om han är den nye Poul Schlüter, statsminister under Konservatives förra storhetsperiod på 1980-talet.

Men bakom väljarflödena mellan de två traditionella borgerliga partierna ryms också en av dansk borgerlighets svagheter – att ett växande antal partier konkurrerar om en given eller till och med krympande mängd väljare. Dansk Folkeparti slåss med Nye Borgerlige om de nationalkonservativa väljarna, medan Venstre, Konservative och Liberal Alliance alla försöker vinna de traditionellt borgerligt-liberala väljarna.

Men inget av partierna har hittat en formel för att på allvar ta väljare från det röda blocket. Tvärtom har Mette Frederiksens övertag i opinionen stärkts under pandemin, vilket lett till spekulationer om hon kommer att använda sig av statsministerns möjlighet att utlysa nyval redan till hösten.

***

Det var 176 röster på Färöarna som sent på valnatten den 11 mars 1998, tippade över majoriteten till det röda blocket. Venstre hade då gått till val på skattesänkningar och reformeringar av bidragssystemen. In i det sista tycktes man, trots en smutsig valrörelse från Socialdemokraternas sida, ha segern inom räckhåll. När man idag pratar med personer i dansk borgerlighet är det många som återkommer till valnatten 1998. I det nordatlantiska traumat finns rötterna till dagens kris. 

Dansk borgerlighet befinner sig i en allvarlig identitetskris, säger Martin Ågerup, som är chef för den marknadsliberala tankesmedjan Cepos i Köpenhamn, när jag ringer upp honom.

– Danmark var mycket nära att få en borgerlig regering med ett tydligt reformmandat i valet 1998. Men när man misslyckades drog man i Venstre slutsatsten att man var tvugna att flytta sig in mot mitten i den ekonomiska politiken för att vinna nästa val. Denna doktrin har man följt därefter, vilket försvagat det borgerliga alternativet, sett till både politik och berättelse, konstaterar Ågerup.

Strategivalet har lett till att Venstre vant sig av med att sätta en borgerlig dagordning.

Detta strategival har lett till att Venstre, som varit det dominerande partiet i dansk borgerlighet de senaste 25 åren, vant sig av med att sätta en borgerlig dagordning. Och när ingen på allvar driver på för borgerliga reformer på skatteområdet eller inom välfärdsstaten minskar det väljarnas efterfrågan på den typen av politik. Konsekvensen har blivit att dagens borgerliga väljare är betydligt mer vänsterorienterade än tidigare. 

– Utlänningspolitiken blev ett trumfkort som gjorde att dansk borgerlighet kunde slappna av på alla andra områden. Man behövde inte göra sig omaket att formulera politik som kunde övertyga väljarna på andra områden. I början hade man starka idéer kring både skattestopp och valfrihet i välfärden, men successivt övergav man dem. För att vinna val räckte det att säga att man inte kan rösta på socialdemokratin om man vill ha en stram utlänningspolitik, berättar Ågerup.

En politiker som gör en liknande analys är Søren Pind, under många år ledande politiker i Venstre som bland annat stadsbyggnadsborgmästare i Köpenhamn, integrationsminister, justitieminister och utbildningsminister. I memoarboken Frie Ord (2019)  konstaterar han att den borgerliga valsegern 2001 kunde ha blivit något helt annat, och att Venstreledaren och statsministern mellan 2001 och 2009, Anders Fogh Rasmussen, underskattade sitt mandat. Väljarna förväntade sig borgerlig politik på fler områden och inte bara værdikamp och stramare invandringspolitik.

Ett par år in i Foghs första mandatperiod var Pind en av dem som tog initiativ till att återupprätta tankarna på sänkta skatter och mindre offentlig sektor i Venstre. Konsekvensen av de tio teser om vad ett liberalt politiskt projekt borde innehålla, och som med Pinds ord borde ha varit självklara för alla i Venstre, blev dock en maktdemonstration från statsministerns sida: Om de tio teserna skulle tas upp till omröstning på partiets landsmöte tänkte Fogh avgå. I detta lades, enligt Pind grunden för krisen för det borgerliga Danmark. 

Men kanske går krisens rötter ännu djupare. Det menar åtminstone Esben Schjørring, som är redaktör för tidskriften Altinget Magasin och medförfattare till boken Værdikæmperne (2018) om de borgerliga regeringarna mellan 2001 och 2011. Grunden för problemen är att dansk borgerlighet aldrig lyckats formulera ett ideologiskt alternativ till den socialdemokratiska välfärdsstaten, och att Socialdemokraterna därmed fortsätter att den vara den sol som resten av dansk politik kretsar kring: 

– När de borgerliga har regeringsmakten i Danmark under längre perioder är det för att det är kris i det samhällskontrakt som socialdemokratin formulerat. På 1980-talet handlade det om den ekonomiska modellen, man hade hamnat i en situation med både inflation och hög arbetslöshet, och det fanns ett behov av ekonomiska reformer.

– Schlüterregeringen återupprättade dansk ekonomi, men inom ramen för välfärdsstaten. Sedan integrerar socialdemokratin de ekonomiska reformerna i sin världsbild och fortsätter att genomföra strukturreformer. Därefter kommer nästa kris för det socialdemokratiska samhällskontraktet, och det är invandringen. Nu är den borgerliga invandringspolitiken helt integrerad i socialdemokratins världsbild. Och då är det tack och hej till de borgerliga igen, berättar Schjørring på telefon.

Det är intressant att sätta Schjørrings beskrivning av den borgerliga krisen, och bristen på förmåga att utmana socialdemokratin, i relation till Pinds iakttagelser om vad de svenska alliansregeringarna lyckades med. Fogh menade i interna diskussioner i Venstre att Fredrik Reinfeldt löpte en överhängande risk att inte bli omvald efter att ha sänkt skatten och refomerat bidragssystemen. Men som Pind konstaterar går det även i en skandinavisk välfärdsstat att vinna stöd för borgerlig reformpolitik:

Man kan fråga sig om vad som skulle ha hänt om Fogh hade lagt samma kraft på de inrikespolitiska reformerna som på att bygga transatlantiska band i utrikespolitiken. Här ser man skillnaden jämfört med Reinfeldt som i hög grad lyckades göra det svenska samhället borgerligare.

I början av Lars Løkke Rasmussens andra mandatperiod formulerades en ambitiös reformplan, som emellertid varken förankrades internt i Venstre eller kom att få större betydelse för regeringens konkreta politik. Istället kom mandatperioden 2015–2019 att präglas av motsättningarna mellan Dansk Folkeparti som alltid lutat åt vänster i den ekonomiska politiken och det marknadsliberala partiet Liberal Alliance, som en gång uppstått som en konsekvens av Foghregeringarnas ointresse för att sänka skatterna, och som i konflikt med Dansk Folkeparti krävde sänkningar av de mycket höga danska marginalskatterna. 

– Venstres strategi gick ut på att inte bli osams med Dansk Folkeparti och därför heller inte argumentera för politik man trodde sig ha svårt att gå igenom, som exempelvis skattesänkningar. När Venstre förflyttade sig vänsterut hade Dansk Folkeparti i praktiken inget annat val än att flytta sig ännu längre vänsterut för att skilja ut sig från Venstre och för att för att vara det parti på den borgerliga sidan som låg närmast till hands för socialdemokratiska väljare, konstaterar Martin Ågerup på den marknadsliberala tankesmedjan Cepos.

Resultatet blev både en dysfunktionell regering och en fortsatt försvagning av det borgerliga Danmark.

På så sätt ökade både motsättningarna inom det borgerliga blocket samtidigt som det politiska landskapet drev vänsterut. Resultatet blev både en dysfunktionell regering och en fortsatt försvagning av det borgerliga Danmark.

Samtidigt är det värt att notera att både Dansk Folkeparti och Liberal Alliance straffades av de borgerliga väljarna. DF på grund av partiets öppningar vänsterut, och LA på grund av sin grälsjuka och oförmåga att agera konstruktivt i regeringsställning. De blå väljarna önskade sig en fungerande borgerlig regering.

***

I stället fick de Mette Frederiksens socialdemokratiska regering och vad som ser ut att vara en mycket lång väg tillbaka för de borgerliga partierna. När jag frågar Martin Ågerup om vad som krävs för dansk borgerlighet att ta sig ur krisen återkommer han till ängsligheten som utmärkt inte minst Venstre både inför liberala reformer och gentemot Dansk Folkeparti:

– Dansk borgerlighet måste vara beredd att ta den typ av kalkylerade risker som varken Anders Fogh eller Lars Løkke var beredda att ta. Man får inte vara så riskaversiv att man är mer upptagen med att placera sig där man tänker att väljarna är, än med att formulera politik som kan övertyga väljarna, säger Ågerup.

Samtidigt är det idag svårt att se vilka frågor som skulle kunna få väljarna att kortsiktigt lämna det röda blocket. Att tiden då invandringspolitiken var valvinnande för de borgerliga är över understryks inte minst av en aktuell opinionsundersökning. Mätningen som Epinion gjorde i början av maj för Altinget och DR visar att invandringspolitiken fortsätter att vara mycket viktig för en betydande del av de borgerliga väljarna, medan den hamnar långt ner på prioriteringslistan hos vänsterblockets väljare:

– Om de borgerliga ska tala med de egna väljarna måste man prata om invandringen, men om man gör det gör det flyttar man inga väljare över mitten. Men om man talar om något annat än invandrare, sviker man den egna basen. Så ser det borgerliga dilemmat ut idag, säger Esben Schjørring på Altinget. 

Så länge Socialdemokraterna fortsätter att stå för en stram politik, kommer invandringen inte att komma tillbaka som valvinnande trumfkort.

Det innebär att slutsatsen för det borgerliga Danmark måste bli, att så länge Socialdemokraterna fortsätter att stå för en stram politik, kommer invandringen inte att komma tillbaka som valvinnande trumfkort. Det har blivit dags att våga gå vidare.

Martin Ågerup beskriver processen som det borgerliga Danmark står inför som snarlik den det nybildade Dansk Folkeparti en gång stod inför.

– Det handlar om att identifiera en ny nisch i politiken som har potential att förändra väljarnas lojaliteter. Det kan ta åratal, men att Dansk Folkeparti gjorde det på 1990-talet visar att det är möjligt.

I en artikel i Jyllands-Posten förra året beskrev Ågerup några områden för ett sådant projekt, som skulle kunna återupprätta det borgerliga Danmark och förändra det danska samhället i liberal riktning. Det handlar om att flytta fokus i invandringspolitiken från de senaste årens symbolåtgärder för att hålla invandrare borta till en politik för att de som kommit till Danmark ska kunna försörja sig själva, om en klimatpolitik på marknadsekonomisk grund och om att sänka skatten för vanliga löntagare på samma sätt som alliansregeringarna gjort i Sverige.

– En borgerlig statsminister måste vara beredd att använda ett reformutrymme för att sänka skatten, snarare än att öka välfärdsstatens utgifter, säger Ågerup.

Men framför allt måste det borgerliga projektet, enligt Ågerup, handla om att skapa en egen berättelse om välfärden:

En blå välfärdspolitik ska ta utgångspunkt i att skapa välfungerande konkurrens och fritt val mellan olika utförare så att att danskarna får bättre välfärd per utgiftskrona än idag. Vi ser en gradvis förstelning i välfärdssektorn. Läkare tillbringar stadigt mindre tid med patienterna och pedagogerna stadigt mindre med barnen. Det är konsekvenser av en planekonomisk välfärdsstat, där den politiska detaljregleringen ständigt ökar i omfattningen och byråkratin ständigt blir allt mer hämmande. Lösningen på dessa problem är inte att öka utgifterna.

Frågan är vilken dansk politiker som förmår att på allvar utmana den socialdemokratiska berättelsen om välfärdsstaten. Sedan i början av året har allt fler blickar riktats mot den förre statsministern Lars Løkke Rasmussen.

***

Åter till Färöarna där drömmen om det borgerliga systemskiftet dog valnatten 1998.

En onsdag i början av april i år satt Lars Løkke på färjan från Suðuroy till Torshavn. Han kopplade upp sig på färjans nät och deltog i ett möte om näringspolitik och entreprenörskap med den ”politiska mötesplats” han grundande efter att ha lämnat Venstre i januari. 

Några dagar senare kom beskedet som många väntat på: I en krönika i kvällstidningen BT berättade han att han kommer att starta ett nytt parti, som ska vara ”en förnuftig, pragmatisk och odogmatisk röst i den politiska debatten” mellan ett blått block som inte kan frigöra sig från værdikampen och ett rött block som sitter fast i en gammaldags syn på individ och stat.

– Om man förlorar ett val så bör man tänka nytt och stort, och det har de andra borgerliga partierna inte gjort. Løkke har förmågan att göra det, och det kan vara det han gör just nu. Om det är är så kan det komma att få stor betydelse för borgerligheten, särskilt om han lyckas flytta 3–4 procentenheter över mitten, säger Martin Ågerup. 

Kommer Lars Løkke att bli Danmarks svar på Frankrikes president Emmanuel Macron?

Men kommer Løkke att bli Danmarks svar på Frankrikes president Emmanuel Macron, en roll som han gärna ser sig själv i? De flesta bedömare i dansk politik är överens om att Løkke är en av landets absolut skickligaste politiker och som, trots en benägenhet att hamna i privatekonomiskt relaterade skandaler, är livsfarlig för varje politiska motståndare.

Samtidigt kan man ställa sig frågan om Løkkes projekt, som innehåller idéer om att reformera välfärdsstaten, ligger för långt från mittfåran i dansk politik idag. Det handlar både om möjligheterna att vinna väljare från vänstersidan och om att bygga den typ av reforminriktat blocköverskridande samarbete med Socialdemokraterna som han argumenterat för.

– Ytterst få väljare till vänster har ett borgerligt parti som andrahandsalternativ. Jag ser framförallt Løkkes parti som ännu en aktör i det borgerliga inbördeskriget. De väljare han siktar in sig på är de som gett upp kring Venstre, och som därmed är lätta att vinna över, menar Esben Schjørring. 

Samtidigt är dansk politik i skriande behov av politiker som på allvar förmår utmana vad som det senaste året blivit en ännu starkare hegemoni för socialdemokratiska idéerna om den den stora staten.

***

Corona har varit en chock för den danska borgerligheten, konstaterar Esben Schjørring:

– Politik har visat sig starkare än ekonomi. Den ekonomiska kris vi har gått igenom är speciell i det att den var något vi aktivt valde, och inte något som kom utifrån som exempelvis finanskrisen. Politiken sa ”nu stänger vi”, och väljarna slöt upp. Borgerligheten har verkligen förlorat debatten. 

Ur ett svenskt perspektiv är det lätt att beundra de långa regeringsinnehaven för dansk borgerlighet, först från 1982 till 1993, därefter från 2001 till 2011 och slutligen från 2014 till 2019. Man kan också konstatera att den danska borgerligheten lyckats lösa många av de samhällsproblem kopplade till stor invandring och kriminalitet som det svenska politiska systemet år efter år fortsätter att brottas med.

I Sverige längtar många efter Anders Foghs invandringspolitik, i Danmark längtar man efter Fredrik Reinfeldts skattepolitik.

Däremot är det tydligt att dansk borgerlighet saknat den liberala reformiver och vilja att långsiktigt utmana den socialdemokratiska samhällssynen, som sedan början av 1980-talet funnits inom svensk borgerlighet och som lagt grunden för liberala reformer som visat sig omöjliga för socialdemokratiska regeringar att rulla tillbaka – från Bildtregeringens valfrihetsreformer till Fredrik Reinfeldts skattesänkningar. I Sverige längtar många i borgerligheten efter Anders Foghs invandringspolitik, i Danmark längtar man efter Fredrik Reinfeldts skattepolitik.

Den viktiga lärdomen från den danska borgerlighetens kris handlar knappast om den svenska politikens favoritfråga – vem man samarbetar med – utan om vikten av att alltid kunna erbjuda ett ideologiskt alternativ när socialdemokrater argumenterar för högre skatter och större stat.