Lars Anders Johansson:
Hyresgästföreningen vet inte vad trädgårdsstad betyder
Samhälle Essä
När Hyresgästföreningen säger sig vilja bygga trädgårdsstäder missbrukar de begreppet. I stället för att bygga bättre för de många vill man bygga sämre för de få. I processen kommer man att förstöra några av Sveriges mest välfungerande bostadsområden, skriver Lars Anders Johansson.
Det finns som bekant två sätt att uppnå jämlikhet: antingen kan man försöka förbättra situationen för de som har det sämre, eller så kan man försämra situationen för de som har det bättre. Kort sagt kan jämlikhet uppnås genom att alla får det lika bra, eller genom att alla får det lika dåligt. Ur ett jämlikhetsperspektiv är det oftast effektivare att arbeta för att alla får det lika dåligt, eftersom förbättrande av situationen för de som har det sämst likväl kan leda till att de som har det bättre får det ännu bättre, vilket gör att ojämlikheten ökar, trots att alla har fått det bättre.
Kapitalismen har visat sig framgångsrik i att höja levnadsstandarden för alla, men har också skapat större skillnader mellan de som har mest resurser och de som har minst. Därför har socialister ofta tenderat att slå in på den andra vägen, och prioriterat jämlikhet framför att höja standarden för de som haft det sämst. Det har dock funnits undantag. William Morris och den brittiska arts and crafts-rörelsen är ett sådant exempel.
Morris, socialist och företagsledare, förespråkade skönhet i vardagen för flertalet. Morris socialism var en frihetlig socialism, skildrad i den besynnerliga utopiromanen News from Nowhere, där han målar upp ett framtida England utan stat och överhet, där man gått tillbaka till medeltida hantverk och jordbruk.
En arvtagare till Morris var Ebenezer Howard, som bekymrade sig över den brittiska arbetarklassens boendeförhållanden i industrialiseringens och urbaniseringens spår: den snabba inflyttningen till städerna under 1800-talet skapade trångboddhet och usla sanitära förhållanden. Detta ville Howard råda bot på och 1898 presenterade han sitt förslag i den lilla stridsskriften To-morrow: A Peaceful Path to Real Reform, senare återpublicerad med titeln Garden Cities of To-morrow.
Howard ville kombinera storstadens fördelar med fördelarna hos den lantliga miljö som de inflyttande arbetarna hade lämnat bakom sig.
Howard, också han socialist, ville tillvarata de nya storstädernas många fördelar i form av arbetstillfällen och utbud av service och handel och nöjen, men undvika dess baksidor i form av trångboddhet, bristande sanitära förhållanden och dålig luft. Han ville kombinera storstadens fördelar med fördelarna hos den lantliga miljö som de inflyttande arbetarna hade lämnat bakom sig: ren luft, närhet till natur, trädgårdar där man kunde odla och där barnen kunde leka.
Denna nya stadsform kallade han för The Garden City, på svenska Trädgårdsstad. Howard var inte bara en tänkare utan också en handlingens man, som grundade The Garden City Movement och tog initiativ till att omsätta ideerna i praktiken i form av den första trädgårdsstaden, Letchworth, norr om London. Howard var emellertid utopist (vilket inte minst framgår av hans tidstypiskt schematiskt framställa illustrationer av det tänkta idealsamhället) och det blev hans mer pragmatiskt lagde kollega, stadsplaneraren Raymond Unwin som skulle komma att utforma Letchworth i praktiken.
Trädgårdsstaden blev kanske inte en socialistisk utopi, men den blev en ny uppskattad form av stadsmiljö, som snabbt spred sig över den industrialiserade världen. Det var nämligen inte bara i Storbritannien som industrialiseringen skapat en problematisk bostadssituation. I Sverige hade landsbygdens befolkning ökat explosionsartat till följd av bland annat minskad spädbarnsdödlighet. Trångboddheten var stor, både på landsbygden och i de städer dit det växande proletariatet sökte sig för arbete vid industrierna. Många valde att lämna landet för att i stället söka lyckan på andra sidan Atlanten.
Från mitten av 1800-talet till 1920-talet lämnade en fjärdedel av Sveriges befolkning, en och en halv miljon människor, landet för Amerika. Det handlade framförallt om unga, arbetsföra människor i den mest produktiva åldern. Emigrationen utvecklade sig till ett stort samhällsproblem. En viktig del i att få människor att vilja stanna kvar i Sverige blev att förbättra bostadsförhållandena. En del av lösningen blev egnahemsrörelsen, där fördelaktiga lån erbjöds arbetare för att de skulle kunna bygga sina egna villor. Dessa egnahemshus är i dag mycket uppskattade och populära.
Trädgårdsstäder blev en annan del av lösningen på bostadsproblemet. Trädgårdsstäderna, i Unwins tappning, hade den fördelen gentemot villastäderna att de var något tätare, och bestod av en blandning av hustyper och upplåtelseformer. Under 1900-talets första årtionden började trädgårdsstäder att byggas runtom i Sverige, inspirerade av de brittiska förlagorna och av Camillo Sittes idéer om stadsplanering, där gatorna följer topografin. Dessa stadsdelar, som Enskede och Bromma Trädgårdsstäder, Landala egnahemsområde och Örgryte Trädgårdsstad i Göteborg, är i dag mycket populära och efterfrågade och endast välbeställda har råd att skaffa sig en bostad där.
Anledningen till att priserna är så höga i de gamla trädgårdsstäderna och egnahemsområdena är att en ny stadsbyggnadsfilosofi gjorde sitt intåg bara något årtionde efter att Howard och Unwin börjat bygga de första trädgårdsstäderna i Storbritannien. Den nya filosofin blev snabbt helt dominerande inom stadsplanering och arkitektur. Med modernismens intåg och snabbt hegemoniska ställning slutade man att bygga den typ av stadsmiljöer som människor mest uppskattar: den täta stenstaden, den glesa villastaden och trädgårdsstaden. I stället började man bygga modernistiska förorter, till en början i mänsklig skala under funkiseran och senare under efterkrigstiden allt större och omänskligare.
Med modernismens intåg och snabbt hegemoniska ställning slutade man att bygga den typ av stadsmiljöer som människor mest uppskattar.
Under miljonprogrammet, som syftade till att möta den bostadsbrist som en havererad bostadspolitik med reglerade hyror hade skapat, nådde det modernistiska bostadsbyggandet sin kulmen. Många av de utanförskapsområden som i dag kallas utsatta byggdes under den här tiden. Människor flyttade in, inte för att de efterfrågade den typen av förortsmiljöer, utan för att de behövde en bostad.
År för år ökade glappet mellan utbud och efterfrågan, och i takt med att befolkningen växte blev det en allt mindre andel som hade möjlighet att bo i de mest eftertraktade stadstyperna som villaområden, trädgårdsstäder och tät innerstad. Rivningsvågorna under efterkrigstiden gjorde dessutom att utbudet av sådana miljöer blev ännu mindre.
De minst attraktiva områdena skulle dessutom drabbas av en negativ spiral till följd av de senaste årtiondenas stora invandring till Sverige, där ett element av etnisk segregering adderades till den tidigare situationen av social skiktning. Det är denna segregation som Socialdemokraterna nu yrvaket vill komma till rätta med. I linje med devisen att om man bara har en hammare så ser varje problem ut som en spik ämnar de använda samma typ av social ingenjörskonst för att lösa problemen som skapat dem från första början. Tanken är att utanförskapet och segregeringen ska lösas genom att boendetyper blandas.
***
Eftersom det redan råder en blandning av boendetyper i miljonprogramsområdena – under slutet av miljonprogrammet började man, när det blivit uppenbart hur misslyckade de storskaliga förortsprojekten hade blivit, styra om byggandet till villor och radhus – så har man nu bestämt sig för att rikta sökarljuset mot de områden som ännu inte är blandade. Det är här Hyresgästföreningens rapport ”Sveriges bästa villaområden” kommer in.
Hyresgästföreningen har identifierat de mest välfungerande stadsdelarna i Sverige, som de genom politiska åtgärder vill förändra till oigenkännlighet.”Villaförtätning är den enklaste
och snabbaste vägen till mer trädgårdsstad i Sverige” skriver Hyresgästföreningen och förespråkar en rad åtgärder som ska stimulera byggande av flerfamiljshus med hyresrätter i Sveriges mest attraktiva villaområden, som Djursholm i Danderyds kommun och Långedrag i Göteborg.
Notera att det inte är de problematiska områdena som Hyresgästföreningen vill bygga bort, utan de uppskattade stadsdelar som det i dag råder brist på.
Notera att det inte är de problematiska områdena som Hyresgästföreningen vill bygga bort eller förändra, utan de lyckade och uppskattade stadsdelar som det i dag råder brist på. I stället för att förespråka byggande av fler och större villaområden av den typ som finns i Djursholm och Långedrag, vill de bygga bort de attraktiva områden som redan finns.
Hyresgästföreningen använder trädgårdsstadsbegreppet för att skyla över en linje som går rakt emot vad som var den ursprungliga trädgårdsstadsrörelsens intentioner: fler och bättre bostäder för alla. Situationen i dag är inte heller densamma som den som drev fram dåtidens trädgårdsstäder och egnahemsområden. För hundra år sedan byggdes attraktiva stadsdelar för att locka högproduktiva människor att stanna kvar i Sverige i stället för att söka lyckan på andra sidan Atlanten.
I dag är det i stället boendesegregation till följd av en stor invandring av människor som inte arbetar – i kombination med ett halvsekel av misslyckad modernistisk stadsbyggnadsfilosofi – som skapat ett underskott på den typ av stadsmiljöer som människor efterfrågar. Att bygga bort de egenskaper som gör Djursholm och Långedrag till landets mest attraktiva områden att bo i kommer inte att lösa denna problematik.
Hyresgästföreningen konstaterar visserligen att ”Utmaningarna ligger i att det kan möta starkt motstånd från befintliga invånare”, vilket är talande med tanke på att de försöker framställa sina föreslagna ingrepp som förbättringar. Det hela påminner om den attityd som rådde under efterkrigstidens rivningsvågor, då hela stadsdelar i de centrala delarna av svenska städer föll offer för grävskoporna. Som tur är lyckades just “motstånd från befintliga invånare” rädda en del, till exempel Haga i Göteborg.
För att motivera de föreslagna ingreppen i det som Hyresgästföreningen själva kallar ”Sveriges bästa villaområden”, där man konstaterar att livskvaliteten är som högst, har man konstruerat ett ”ohållbarhetsindex” för att visa att dessa välfungerande stadsdelar trots allt är problematiska. Exempel på parametrar i detta ohållbarhetsindex är att det är långt till kollektivtrafik eller att många som bor i områdena har bil. Det sistnämnda är intressant eftersom människor i hög utsträckning vill äga och köra en egen bil, och att det är en av fördelarna med att bo i villa. Uppenbarligen anser inte de boende i Djursholm och Långedrag att parametrarna i ohållbarhetsindexet är särskilt problematiska, annars hade de inte valt att betala så mycket för sina bostäder.
Hade Hyresgästföreningen menat allvar med sina påstådda trädgårdsstadsambitioner hade de i stället föreslagit att man skulle riva de mest misslyckade miljonprogramsområdena, vars tekniska livslängd redan är överskriden, och ersätta dessa med just trädgårdsstäder. Genom att ersätta efterkrigstidens glesa och tråkiga modernistiska stadsmiljöer med tät kvartersstad, grönskande trädgårdsstad och nya villaområden kan fler människor ges möjlighet att bo som de önskar. Det hade kunnat göra skillnad på riktigt.
Omslagsbilden föreställer Enskede i södra Stockholm. Foto: Bertil Ericson/TT